BJÖRN SKIFS, EN SHOW 2010, Malmö Arena, Malmö den 14 oktober 2010

Annons

FAKTA
Regi: Pernilla Skifs

Hela fyrtioåtta år sedan har gått sedan Björn Skifs bildade sitt första band Slam Creepers, och därmed är det också givet att man kan dra till med klyschor som gammal är äldst, still going strong och ålder är inget annat än ett nummer. Den som tlll äventyrs skulle tvivla på detta påstående behöver bara att ta en titt på eller möjligen fråga någon som skådat sextiotreåringens summering av karriären, En show. För även om svettighetsfaktorn kanske inte direkt tangerar Lill Babs omtalade dito under storhetstiden, så är vitaliteten, scennärvaron och fokuseringen desto mer uppenbar.

Innehållsmässigt är En show precis som Skifs karriär lika varierad som mångfasetterad, och i de allra flesta fall är det bara att kapitulera över den bredd han uppvisar och som säkerligen bidragit till att karriären blivit så långlivad. Överlag är det här nämligen tveklöst en genomtänkt tillställning där alla aspekter av hans artisteri vävs samman utan tendenser till splittrad helhet. Lägg därtill att inramningen med ett niomannaband modell studionissar, flitigt använda dansare, akrobater och en effektivt genomarbetad scenografi nästan utan undantag lyfter både själva sångerna och stämningen, så förstår säkert var och en att det hela verkligen inte är fy skam

Men även solen har fläckar, och det fanns onekligen några stycken inte helt oumbärliga inslag i showen. Först och främst tillhör jag inte dem som hoppade högt när Skifs tog på sig byfånekläderna och blev en av alla dessa “gubbar” han älskar och göra. Monologen om en annan syn på miljöproblematiken hade för all del sina poänger, men som helhet stavades det här buskis så det skriker om det, och buskis är inte min kopp av te för att uttrycka det milt.

Då var det betydligt lättare att uppskatta mannens anekdoter om de misslyckade försöken till internationell lansering. Tydligen hängde det mesta av fiaskot på de “oregelbundna” tänderna och hans svåra namn, något han av allt att döma kan ta med en humoristisk klackspark idag och kan se det absurda i.

Fast om vi nu ska klara av de kritiska åsikterna innan vinet börjar flöda i stort sett villkorslöst, så kan jag inte direkt påstå att medleyt med gamla soulklassiker tillhörde höjdpunkterna heller. Snyggt och kompetent lät det förstås och givetvis framförde sångaren dem med känsla också , men det tillförde knappast något till helheten. Låtar som Hold On I´m Comin´, Knock On Wood och icke minst Mustang Sally har tröskats närmast till förbannelse av allt och alla genom åren, så detta inslag tedde sig mer som en parantes och egentligen rätt onödig påminnelse om var Skifs kommer ifrån musikaliskt.

Men som sagt, för övrigt var det här en tillställning där Skifs visade sig från sina många positiva sidor mest hela tiden. Framförallt gillar jag sättet man uppdaterat en del av sångkatalogen på. Alla som hört senaste verket Da capo vet vad som åsyftas, större delen av det musikaliska bygger på detta album och här fick vi se det framfört på plats. Således avverkades såväl en Fångad i en dröm modell dramatiskt rockoperadoftande, Det blir alltid värre framåt natten med soft bluesdoft och Härligt härligt men farligt farligt i form av helakustiskt spanskkryddat sväng.

När slutet väl började närma sig lät dock Hooked On Feeling och Michelanglo precis som vanligt, men varför fixa något som inte är sönder? Särskilt som Skifs tydligen alltjämt kan uppbåda en avsevärd inspiration för att hålla fräschören vid liv.

Vad sedan gäller den souliga rockdelen av repertoaren, så fick den sitt i form av sådant som inledande I´m Here To Stay och Vild och vacker. Därmed bevisade Skifs också att han även skulle kunnat satsa på en mer renodlad karriär om bara viljan att fokusera uttrycket funnits där.

Å andra sidan hade vi väl inte fått höra mjuka sånger som den fina Vi bygger oss en båt och sakralt nakna Håll mitt hjärta om så varit fallet. Därför finns det heller ingen anledning att klaga på detta vägval Snarare bör vi alla vara tacksamma för att det fortfarande finns någon här i landet som har den där sällsynta förmågan att bära upp en sådan här föreställning. Det är liksom ingen hemlighet att landet är fattigt på breda entertainers. Inte många hade klarat att sätta upp en show av den gamla krogshowsorienterade skolan i dagens läge, men Skifs gör det på sitt sätt i det stora formatet med den äran utan att det känns det minsta dammigt.

skriven 2010-10-15

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners