THE SOUND OF MUSIC, Lisebergsteatern, Göteborg den 6 oktober 2019

Regi: Kålle Gunnarsson
Titel: The Sound of Music
Musik och text: Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II
Svensk översättning: Erik Fägerborn
I huvudrollerna:
Maria: Sara Axelsson
Kapten von Trapp: Pierre Hagman
Rolf: Love Bolin / Simon Petersson
Barnen von Trapp:
Liesl: Linnéa Tannergren / Ebba Mård Andersson
Kurt: Isak Gummesson / Carl Tellqvist
Louisa: Jonna Bergström / Alicia Abrahamsson
Friedrich: Malte Johansson / Otto Falk
Marta: Nora Djupsjöbacka / Polly Nilsson
Brigitta: Amanda Andersson / Ella Tellqvist
Gretl: Nova Heimroth / Freja Nyros

Fler medverkande:
Jessica Stendahl, Emil Söder, Robin Rösehag, Anngelina Rautalin, Fredrik Vahlgren, Thomas Holmgren Pettersson, Pernilla Karlsson, Ann Alinder, Alva-Lou Borgvall, Johanna Lovis Håkansson m.fl.

Kostym: Caroline Eriksson
Koreografi: Ran Hamilton
Musikaliskt ansvarig: Ann Alinder
Scenografi: Ljus & Dekor

Plats: Lisebergsteatern, Göteborg
Premiär: 5 oktober och 6 oktober (två olika lag med barnskådespelare)
Spelas: Hela hösten

The Sound of Music är något av en trojansk häst. Det ser sött och gulligt och ofarligt ut på ytan, men egentligen levererar musikalen en brännhet och mycket aktuell och mörk historia. Som inte får glömmas bort.

Obehagligt med butlern som gör en Heil Hitler

Det satsas stort på Halloween på Liseberg, men ingenting är så obehagligt som att få se Liesls förmodat sympatiska kärleksintresse utveckla nazistsympatier. Halvvägs genom föreställningen är det som om skådespelaren byter ansikte och blir någon helt annan, som man inte känner igen.

Lika obehagligt är det att se den trevlige och pålitlige butlern göra en Heil Hitler hälsning – och inse att familjen von Trapp hela tiden har varit kontrollerad och spionerad på. I sitt eget hem.

En dröm som övergår i mardröm

Hur kan det här hända?

Nu har vi facit i hand. Men när handlingen i The Sound of Music utvecklar sig framför våra ögon befinner vi oss i deras samtid, och har inte samma överblick, och allt verkar genuint galet och överraskande. Som en dröm som övergår i mardröm utan varning.

Vilka mönster ser vi inte idag, för att vi befinner oss mitt i dem?

Ett liv i kloster inget för Maria

Huvudrollsinnehavare i The Sound of Music är Maria, en livlig och busig ung tjej med en trasslig och vild barndom bakom sig. En tjej som plötsligt, efter ett infall, bestämmer sig för att försöka bli nunna … ja, detta är en sann historia! Det är knappast någon överraskning att ett liv med regler i kloster inte passar Maria (skorstenarna på klostertaket finns inte till för att hoppa bock över!) och den förstående abbedissan ger henne en chans att göra något annat. Maria får jobb som guvernant för sju vilsna barn, som har en helt annan typ av trasslig barndom än Maria. Men personkemi uppstår direkt och kärleken är ögonblicklig – mellan Maria och de sju barnen.

Kärlekshistorien mellan Maria och kaptenen tar längre tid och är egentligen underordnad. Det märks också i den här föreställningen. Det är helt klart Marias show. Marias och de sju barnens.

Allt sitter som smäck i huvudrollsinnehavarens tolkning

Sara Axelsson som Maria är ett stort fynd. Hon bara ÄR Maria! Hon har hela tiden glimten i ögat, en profil och framtoning som liknar Julie Andrews, och en okuvlig hållning och flätor som påminner om prinsessan Leias. Ingen muckar med denna Maria!

Det är ont om komiska huvudroller för kvinnliga skådespelare, men här är en! I vanliga fall när det gäller kärlekshistorier och musikal och drama är det sidekicks som ska stå för komiken, men Sara Axelsson klarar av de roliga inslagen alldeles själv. Kroppsspråk, mimik, sätt att leverera repliker på … Allt sitter som en smäck!

Dessutom ser Saras Maria så där genuint charmig ut, som en Mary-Poppins-liknande nanny ska göra, att det är ju helt solklart att barnen blir förälskade i henne!

Ett sammansvetsat och samspelt team

Sju duktiga barnskådespelare har viktiga roller i dramat. Alla har de olika personligheter som hinner framgå under tiden som går. Kurt har sina egna komiska stunder, som får publiken att skratta, och som dessutom för handlingen framåt. Liesl har som sagt sin egen kärlekshistoria, som också är en kommentar till vad som håller på att hända i världen, och som sätter ljus på precis hur obegripligt allt verkar vara. Liesls förtvivlan och förvirring är en spegel av hela världens förvirring och förtvivlan – även publikens. Nej, vi såg inte att det här höll på att hända – och vem i hela världen kan man lita på?

Gretl är så klart största charmpaketet. Skådespelerskan Nova Heimrot, som innehar rollen i denna föreställning, syntes nyligen som lilla Ida som blev hissad upp i flaggstången under julens succé på Lisebergsteatern: Emil i Lönneberga. Där Sara Axelsson för övrigt spelade en snäll och rolig version av pigan Lina, och von-Trappbutlern dök upp som drängen Alfred. Det är med andra ord ett sammansvetsat och samspelat team som finns i The Sound of Music och det märks att skådespelarna kan ta ut svängarna och vara spontana – även när det är inövat. När lilla Gretl springer över hela scenen och kastar sig i famnen på Maria, i rasande fart, känns det alldeles äkta, och som en spontan reaktion från karaktären Gretl, något som säger mer än alla ord.

Aktualiteten går aldrig ur tiden

Det här är något så sällsynt som en musikalföreställning med civilkurage! The Sound of Music är en klassiker. Självbiografin av Maria von Trapp har blivit både teaterföreställning och musikal och film. En av historiens mest framgångsrika någonsin – och den ligger på topplistan över världens bästa musikaler någonsin. Aktualiteten i The Sound of Music går aldrig ur tiden. Sara Axelsson har utstrålningen och är lätt att älska, precis så som Maria ska vara, men hon är också berättelsens motor och hon fångar även Marias karaktär och sätt att vara från självbiografin – någon som har civilkurage och vågar säga ifrån. Det är något som inte framgår i alla uppsättningar av The Sound of Music.

Det här familjeteater och musikal med tuggmotstånd och brännhet aktualitet.

Kan man hålla på alla sidor samtidigt?

Att ge barnen större utrymme är ett genidrag, och det stämmer även med hur händelserna skildras i Maria von Trapps självbiografi.

Det är helt uppenbart att barn som ser The Sound of Music hänger med och funderar över vad de ser. Ska man göra som mobbare och översittare vill, eller ska man säga ifrån, även om priset är högt? Är det rätt sätt att göra som Max, och hålla sig väl med alla? Kan man hålla på alla sidor samtidigt?

Det här dramat utspelar sig alldeles innan Anschluss, alltså alldeles i upptakten av andra världskriget. Det finns de österrikare som håller hårt på Österrike – däribland Kapten von Trapp. Det finns andra som tycker att det är bra för Österrike att ingå i det nazistiska Tyskland. Chockerande nog är det inte bara otrevliga karaktärer som tycker så, utan även sådana som vi från början tyckt är sympatiska och som verkade pålitliga.

Det är aldrig för sent att göra rätt

Sedan finns det ju alltid de som “bara” försöker överleva och som ser till att helgardera sig och placera sina intressen på olika sidor av konflikten. Till dem hör Max, mannen som “upptäcker” de sju skönsjungande barnen von Trapp, och som planerar att göra barnen kända (och själv bli rik på kuppen). Men till syvende och sist måste han välja sida, han kan inte både ha kakan kvar och äta den … och då väljer han den svåraste vägen, för att rädda familjen von Trapp, trots att han själv sätter sitt liv på spel. Max visar sig vara en hjälte till sist – och sådana hjältar är ofta mer berörande än de som har varit rättrådiga hela tiden.

I slutscenen, där alla sjunger en masse, tar alla skådespelarna som spelat nazister av sig sina armbindlar – som för att säga att alla kan göra rätt val, det är aldrig för sent.

Sångerna är så klart fullträff efter fullträff – från sången om favoritsaker (sockerkakssmet finns på listan!) till godnattsången som barnen fullständigt lyser i.

Kålle Gunnarsson kan verkligen konsten att ge bra personregi till barn, så väl som konsten att ständigt hålla tempot uppe och göra teater relevant för barn. I alla åldrar!

Alla kommer att få ut något

Man kan lätt gå på den här versionen av The Sound of Music fyra olika generationer och alla kommer att få ut något av föreställningen. Alla kommer att skratta, alla kommer att få sångerna på hjärnan, alla kommer att hitta någon att identifiera sig med i dramat, alla kommer att bita på naglarna av spänning, och alla kommer att få något att tänka lite extra på.

Föreställningen är rekommenderad från och med sju års ålder, men här finns betydligt mindre barn som sitter på travar av kuddar för att se något, och de följer andlöst med i handlingen.

En magisk upplevelse

Ett stort plus är att man inte behöver vänta så länge på de bästa sångerna – de kommer redan tidigt i handlingen, början av kvällen är som en “greatest hits” parad som man inte kan värja sig mot!

Miljöerna förändras och förvandlas snabbt och det händer alltid något snyggt och något spännande på scenen.

Det här är en helt magisk upplevelse och en helt magiskt bra uppsättning av en modig och viktig och samtidigt rolig pjäs.

  • The Sound of Music på Lisebergsteatern - Foto: Belinda Graham

Skriven 2019-10-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners