NORDMAN, Korsväg (Universal)

Annons

Nordman fortsätter köra på som om inte en enda minut förflutit sedan 1994. Den enda skillnaden mot tidigare är väl att Mats Wester nu blivit lika skallig som snarlik Håkan Hemlin. Samtidigt är Py Bäckman tillbaka och skriver texterna, så ordningen är verkligen så att säga återställd.

”Medvetna” kollegor tuggar förstås fradga så det står härliga till som vanligt. Men själv undrar jag mest vad det är som provocerar. Är det de tralliga melodierna, tro? Eller kan det vara den folky touchen, de småflummiga texterna om frihet, stjärnor, avgörande livsbeslut, starka män ”on the edge” och så vidare? Alltihopa, kan jag tänka mig om jag nu ska våga mig på en inte särskilt avancerad gissning.

För egen del är det dock Hemlins röst som är duons stora aber. Visserligen fungerar den i det här sammanhanget, men att hävda att han framstår som gnällig är ett understatement av rang. Det blir helt enkelt en aning påfrestande att lyssna igenom detta ”whining” – som här – tolv spår på raken.

Fast i små doser är det här helt okay. Mitt i en korsväg och Klar som en stjärna är till exempel sådana där typiska folkpopdängor i midtempo Nordman alltid lyckas få till det i. Och visst sjutton är Nu vill jag väcka alla en frejdig bardsång att svänga en bägare till. Däremot bör duon i största möjliga mån avhålla sig från ballader. När tempot sänks känns Hemlin stel och inte överdrivet trovärdig.

Men oavsett vilket, att plocka fram stora motorsågen för Nordmans skull är bara löjligt. Det säger faktiskt betydligt mer om kollegorna än om deras musik.

Skriven 2010-02-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners