ESA HOLOPAINEN : SILVER LAKE (Nuclear Blast) – soft vacker metal med finskt vemod och melodin i centrum

Annons

Klicka för att se hela bilden

Det händer ibland att musiker i långlivade metalband bryter sig loss från sina frivilliga kedjor med sitt musikaliska livsverk för att istället stega in på en ny orörd (solo)stig. Som Esa Holopainen, till vardags gitarrist i diversifierade metalbandet Amorphis. Efter drygt trettio år i bandformatet begår han nu debut med i eget namn med Silver Lake, ett verk som rimligen borde ge upphovsmannen nya fans med tanke på att tilltalet är mjukare än vad som är brukligt med bandet.

Fast soloalbum och soloalbum. På det hela taget framstår det här totalt sett som om Holopainen sett en chans att samarbeta med diverse musikervänner för ett gemensamt mål. Så något vanityprojekt Silver Lake definitivt inte. Istället verkar det mest som han i första hand velat visa en annan sida av sin gärning. Hans gitarrfigurer fyller i och lyfter, men de tar aldrig över utan vävs in i helheten. Istället är det kollegorna längst fram vid micken som tillåtits addera sin personlighet i sina vokala tolkningar för att uppfylla Holopainens vision.

Ungdomlighet och mogenhet på 48 bast

Som allas vår Norman Håkan Hemlin i öppningsspåret Storm. Skönt känslig strävsång, men ändå som helhet smekande på ett tämligen oemotståndligt sätt blir omdömet om en sång som glider ut i lättflytande naturromantik och en tämligen oemotståndlig hitkänsla.

Som ex-The Gathering-vokalissan Anneke van Giersbergen i vackra Fading Moon, en skapelse som både är en metalballad och sedermera en upptemposak som ger associationer till Anette Olzons senaste popmetalaktiga band The Dark Element. Något som enbart ska ses som något positivt, för övrigt. van Giersbergen lyser onekligen här och förmedlar både ungdomlig vitalitet och mogenhet som lever upp till hennes faktiska ålder på 48 bast.

Upplyftande och catchy

Som Katatonia-sångaren Jonas Renkse i outsägligt vemodigaSentiment. Det här är ett stycke som utan tvekan passat in i Katatonias mjukare repertoar, vilket förstås inte är att förakta.

Som Björn Strid när han tar ton i Promising Sun, en av de mera upplyftande och definitivt mest catchy sångerna på denna låtsamling. Tänk The Nightflight Orchestra utan det glittriga, och glöm samtidigt hans andra band Soilwork fullständigt, så får du en uppfattning om hur det låter.

Soft metal med melodin i centrum

Ja, ni förstår själva. Med tanke på vad jag skrivit så här långt är Silver Lake en genomgående stark skapelse. Det är soft metal med melodin i centrum och det finska vemodet är aldrig långt borta ens i de mera upplyftande spåren. Adjektiv som vackert med känsla och självklar proffsighet ligger aldrig långt borta när denna sångsamling ges utrymme. Diversifierat, men likväl synnerligen sammanhållet är det hela också. Det är väl sådant som kallas fingertoppskänsla.

Skriven 2021-08-16

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners