SALOME, Malmö Opera och Musikteater, Malmö den 9 februari 2008

Annons

FAKTA
Premiär 9 feb
Av Richard Strauss (libretto fritt efter Oscar Wilde)
Regi: Stephen Langridge
Scenografi & kostym: George Souglides
Koreograf: Fotis Nikolaou
Dirigent: Joseph Swensen/Adrian Müller
Medverkande: Susanna Levonen, Michael Weinius,Dame Gwyneth Jones, Fredrik Zetterström, m.fl.

Konsekvent och högst sevärd

Salome är historien som ursprungligen hämtar sitt stoff från bibelns texter. Vidare har temat om kvinnan som dansade för att tillskansa sig Johannes Döpares huvud, genom århundradena utforskats och utvecklats av bildkonstnärer såväl som av författare och musiker.

Störst var uppståndelsen då Oscar Wilde 1892 gav sig ann myten i dramat med samma namn. Utgivandet av pjäsen sammanföll med den process om osedlighet som samtidigt bedrevs mot Wilde. Salome, som förbjöds i en del länder, blev således till hett politiskt stoff dels för sitt provocerande innehåll och dels för att den så starkt sammankopplades med Wilde.

Librettot till Rickard Strauss opera, som nu sätts upp av Malmö Operan, bygger på Wildes pjäs. Trots att över hundra år gått sedan premiären kan man ännu känna röken av det könskrig som då blossade och några år tidigare antänts av Ibsens Ett Dockhem samt Strindbergs moteld Fröken Julie.

I Malmö Operans uppsättning är handling delvis flyttad till dagens Israel, utan att direkta insprängda nutida politiska referenser i onödan krystats fram. I centrum står i stället de eviga frågorna – maktens berusning, vidskepligheten samt kampen mellan känslan och förnuftet, köttet och anden.

– Profeten talar som berusad, jag tål ej hans röst, utbrister Herodias, spelad av Dawe Gwyneth Jones, då hon tvingas lyssna till profetens Johannes profetior kring Messias stundande under.

Herodias är drottning, mor till Salome, magnifikt spelad av Susanna Levonen, och omgift med Herodes, framförd av en alltid lika övertygande Michael Weinius. Sett ur hennes perspektiv är det flera än profeten som agerar berusat. Hennes man är sjukligt besatt av Salome som i sin tur är besatt i Johannes vilken i sin tur enbart är hänförd Jesus.

Salome, vars hela identitet bygger på den åtrå hon väcker hos männen, får sin världsbild raserad när hon ej lyckas smäda Johannes som avvisar hennes köttsliga inviter genom att åberopa andra värden och slutligen förbanna henne.

För att, likt en maktlysten Macbeth eller beräknande Hedda Gabler, återställa maktbalansen och få sin hämnd på Johannes så går hon den trånande Herodes tillmötes och dansar för honom, mot att i gengäld få Johannes Döpares huvud serverad på ett silverfat.

I Stephen Langridges regi är föreställningen att likna vid ett tätt kammarspel, en kompromisslös febriga studie i vilsna människors köttsliga berusning. Aktörernas stilla betraktande och avsaknaden av de stora scenrörelserna inbjuder till en annan typ av välkomnat fokus.

Här återfinns inga svulstiga scenografibyten, eller arier och nummer att plikttroget och tillbakalutat applådera till mitt under föreställningen. Salome är ett öppet infekterat sår av paranoid förgrovad kärlekstörst som på inga sätt flörtar i onödan med sin publik.

Lika vackra som konstnärligt vågade är de långa instrumentala partierna där Salomes dans, eller karaktärernas väntan, för en stund ikläs huvudrollen.

Föreställningens inledande transportsträcka haltar dock något, speciellt när Narraboth, framförd av Joachim Ottosson, tarvligt underbyggt och utan nämnvärd notis tar sitt liv på grund av obesvarade kärlek.

Orkestern, under ledning av dirigenten Joseph Swensen, agerar dock klanderfritt och målar, utan varken för gälla eller svaga färger, effektivt i vacker symbios med solisterna.

Sammantaget är Salome en konsekvent och högst sevärd föreställning, som för den som vill, inbjuder till eftertanke. Och även om Salome idag ej väcker samma moraliska storm som förr, så är den stundtals briljanta form vilken föreställningen besitter mycket välkomnad.

skriven 2008-02-10

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners