GREASE, Nöjesteatern, Malmö den 3 oktober 2019

Grease
Regi: Staffan Götestam
Medverkande: Anton Hagman, Caroline Johansson Kuhmunen, Lotta Engberg, Sienna Sebek, Michael Westlund, Jonna Sandén, Victoria Roxendal, Hanna Boquist, Simon Lockström, Rasmus Malm, Carl-Johan Svensson Hebrand, Ellen Malmström, Johanna Abenius, Ann-Sofie Wiberg, Robin Sköneskog, Andreas Lundell, Fabian Engstrand, Simon Laufer, Johan S. Tolou
Koreografi: Siân Playsted
Plats: Nöjesteatern, Malmö
Premiär: 3 oktober 2019
Spelas till och med 6 januari 2020

GREASE is the word! GREAT is the word! Äkta amerikansk Broadwaymagi uppstår på Nöjesteatern i Malmö, där man skapat en tidlös, färgstark och sprakande föreställning som tänder på alla cylindrar!

Grease innebär glitter och överdåd, spektakulära sång- och dansnummer, en aldrig sinande ström av oförglömliga hits och dubbla doser nostalgi!

1950-tal möter 1970-tal, och ljuv musik uppstår

Handlingen utspelar sig på 1950-talet, tonåringarna som går i high school gillar Elvis och dollargrin och rock’n roll. Högsta mode är jeans och läderjackor och massor av konsistensfett i de Elvis-inspirerade frisyrerna – därav musikalens titel: Grease (Grease har inte har något med grisar att göra – men “konsistensfett” eller “smörja” hade inte varit en lika säljande titel på svenska).

Grease som musikal skapades på 1970-talet. Ännu ett decennium som ofta återkommer när det gäller musiknostalgi – särskilt i Sverige, eftersom det är ett årtionde då det svenska musikundret föddes och gick på export, med ABBA i spetsen. I USA var det discovågen som gällde och ingen grupp var väl mer disco än The Bee Gees med bröderna Gibb, och ingen skådespelare var mer disco än John Travolta.

Från Travolta till Zelmerlöv

I filmen Grease från 1978 finns bland annat ett nytt ledmotiv av Barry Gibb som har blivit en musikalisk klassiker, och huvudrollen spelas av John Travolta. Den filmen har till stor del bidragit till att ge musikalen Grease kultstatus (och det är i filmen som gänget T-birds marknadsförs!). Sandy spelades av den australiensiska Olivia Newton-John. 40-års boxen med jubileumsutgåvan av Grease sålde som smör.

Nu, när filmen Grease fyller 41 år, är alltså tiden mer än väl mogen för att göra en ny, maffig scenuppsättning av denna klassiska musikal. Det är förresten inte första gången som Nöjesteatern sätter upp Grease, sist det begav sig spelade en viss skånsk nykomling vid namn Måns Zelmerlöv huvudrollen som Danny. Det var hans musikaldebut. Sedan dess har Måns hunnit med att bli både Eurovision vinnare och programledare för Allsång på Skansen.

Nykomlingen Anton Hagman som nu gör musikaldebut har alltså en del att leva upp till – vare sig man minns Travolta eller Zelmerlöv i rollen – men det klarar han av med den äran. Och med stor charm!

En tuffare Sandy, en mer osäker Danny

Danny i denna version är lite snällare och lite mindre kaxig, Sandy har blivit lite tuffare och lite mer kaxig och rektor Lynch har tack och lov fått en lite större roll än vad hon hade i filmen. Rollen hade gärna kunnat få vara ännu större!

Det är Lotta Engberg som är rektor Lynch och hon river av ett av musikalens bästa sång- och dansnummer och framstår som den självklara, vackra marsipanrosen på denna musikaliska gräddtårta.

Sandy spelas av Caroline Johansson Kuhmunen, och hon verkar hela tiden så rutinerad och lugn, att det finns ingen tvekan om att denna tjej kommer att ta hem både spelet och drömkillen. Hon klarar också av att sätta mobbarna på plats, alldeles själv, och hon bevisar att bara för att hon är söt och blond så är hon ingen naiv Barbiedocka eller dum bimbo, vilket de andra tror. Man ska inte döma hunden efter håren.

Parodi på klichéer

Om man snabbt skulle beskriva handlingen i Grease så låter det som en mycket naiv high school komedi, som High School Musical innan High School Musical som ett hav av klichéer … Men då missar man det roliga med Grease – att Grease mycket väl är medveten om den genre som handlingen befinner sig i, och att den omfamnar och driver med nigh school genren på en och samma gång.

Välvilligt driver man också med vissa andra kända film- och musikalklichéer. Som de dödliga gängbråken (se till exempel West Side Story, eller för den delen föregångaren Romeo och Julia) som här blivit till komiska pärlor, där tuffingar beväpnar sig med flugsmällor och ficklampor, istället för med värjor och knivar, och sticker från platsen där gängsammandrabbningen ska utspela sig, innan några motståndare hinner komma dit. Och huvudpersonen i bråket säger att han inte hinner med slagsmålet, eftersom han har fotbollsträning.

Onödig make-over och kritisk skyddsängel

Tjejen som hoppar av skolan gör varken succé eller går rätt in i fördärvet. Båda klichéerna och ytterligheterna undviks. Frenchy återvänder helt enkelt till skolan. Som om inget hade hänt. Förutom att hon plötsligt har fått rosa hår efter experimenterandet i skönhetsskolan, som hon blivit utkastad från. Alla hennes make-over försök går åt pipsvängen och när hennes ilskna skyddsängel dyker upp och sjunger en sång om hur värdelös hon är, är det svårt att inte hålla med.

Den obligatoriska make-over scenen som har Sandy som objekt, (den där gamla scenen som så ofta finns med i amerikanska filmer, speciellt i romcoms), då ho ska ända på sig för att han ska gilla henne (det är alltid hon som ska ändra på sig!) är också gjord med en ironisk glimt i ögonvrån. Danny är ju redan helt såld på Sandy! Och visst är Sandy mer modern för anno 2019 med sitt platta hår, sin rökfria attityd, sina fotriktiga skor och sitt miljövänligt, sminkfria ansikte, än som hårdsminkad, bolmande och pudelpermanentad donna, som stapplar fram i högklackat.

Ingen blir James Dean av att röka

Det ständiga rökandet, som 1950-tals ikoner som James Dean fick att se så tufft ut, framstår här mest som fånigt och totalt töntigt – och rökscenerna framkallar många publikskratt. Speciellt när en kille nästan råkar svälja sin cigarett.

Men det som verkligen är styrkan med Grease är varken den självironiska humorn eller rikedomen av karaktärer och intriger i de olika grupperna, utan musiken, musiken och återigen musiken.

Livet är härligt, och sedan dansar man disco!

Praktiskt taget ingen annan musikal, som inte är en jukeboxmusikal, har en sådan rad av hits att skryta med. Man går från den ena kända låten till den andra i en praktiskt taget aldrig sinande hitparad. Om publiken inte hade suttit ner i de sammetsröda stolarna så hade den dansat, oavbrutet.

Livet är härligt, och sedan dansar man disco! Det där är minsann sensmoralen med Grease!

Eller så är det att om du hoppar av skolan så kan du få en förbannad skyddsängel på halsen som skäller ut dig efter noter (och till noter).

Grease är ett lagarbete med en stor ensemble där alla har tilldelats bra roller, och alla har tillfällen att skina och glänsa under kvällen.

Det hörs också på responsen från publiken. Alla har olika favoriter! Killen som går på händer över bilen, eller killen som tappar byxorna hela tiden, eller tjejen som älskar hamburgare, eller skyddsängeln som älskar glitter och överdimensionerade glasögon …

Nostalgitripp med dubbla tidsmaskiner!

Grease är en nostalgitripp där tidsmaskinen samtidigt går till 1950-talet och till 1970-talet. En musikalisk resa som är väl värd en tripp till Malmö – missa inte denna upplevelse, ett gigantiskt party som pågår hela hösten och hela jullovet, ända fram den 6 januari.

Den upprustade bilen i från musikalnumret Greased Lightning glittrar som en julgran. Och över hela härligheten tronar ett husband i ett upphöjt orkesterdike, och levererar rivig, live partymusik.

Musiken är odödlig och förtjänar att upphöjas – tillsammans med musikerna.

Grease är som en fest som bara fortsätter och fortsätter … Över 40 år med Grease och vi har fortfarande inte fått nog. Vi är inte ens framme vid efterfesten än!

  • Grand Final i Grease - Foto: Belinda Graham

Skriven 2019-10-04

Läs även intervjun med Lotta Engberg, alias Rektor Lynch, om arbetet bakom kulisserna och vad Grease har betytt för henne

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners