PARADISE, Ystad Teater, Ystad den 7 februari 2008

Annons

FAKTA
Skånes Dansteater

En pinsamt villrådig gröt

Fem professionella dansare från Skånes Dansteater har tillsammans med 15 unga statister, från bland annat Trelleborg och Ystad, tagit sig an att beskriva paradiset.

Inte det utopiska problemfria paradiset där alla de lycksaligas goda gärningar får sin himmelska belöning. Skånes Dansteaters föreställning syftar istället på en ort i Michigan.

Resan i och runt orten Paradise, vilken vi förövrigt får följa på en projektionsduk, väckte koreograferna Petter Jacobsson och Thomas Caleys lust till att gestalta vår längtan efter det ouppnåeliga.

Resultatet blev en rastlös och flackande dansföreställning som när den är som bäst varvar en valpig ungdomlig iver med en strandsatt fisks sista uppgivna ryckningar och försök att åter nå vattnet, och därmed paradisets trygga famn.

Dessa stunder av briljans där kropparna, bildspråket och ljudet av jäktad andning tillsammans skapar en meningsfull enhet som förmår kommunicera med sin publik, är tyvärr allt för få. Istället harvar föreställningen på i något som bär spår av både hastverk och lekstuga. Det så på förhand upphaussade filmade materialet fungerar ingalunda som en berikande fond för dansarna att interagera med och i. Den amatörmässiga filmprojiceringen är nedtryckt i ett hörn och omgiven av upphängda tygstycken som för tankarna till en slarvigt hopkokad skolföreställning. I dessa tider då videokonstens intrång på scenkonstens domäner inbjuder till så nydanande scenografiska möjligheter, frågar man sig hur det kunde gå så här fel.

Föreställningen saknar en ramberättelse, vilket inte hade varit något problem om man förmått etablera starka talande stämningar eller tillstånd likt de tidiga expressionisterna.

Men Paradise saknar riktning och förmår inte kommunicera med sin publik. Dansarna famlar i en pinsamt villrådig halvfärdig gröt, där det enda aptitliga är den goda ambitionen. Och då har vi inte ens nämnt musiken, eller ”oväsendet” som en av besökarna sa efter föreställningen samtidigt som han skakade på huvudet, men tillade att de i alla fall var duktiga på att röra sig.

Kommentaren är talande för en föreställning som inte förmår förmedla eller väcka annat än öronproblem och gäspningar. Sällan har jag sett en dansföreställning så befriad från både humor eller allvar.

Om den varit visuellt spännande hade det åtminstone kunnat vara en behållning, men även där föll den, likt de strandsatta fiskarna, platt till marken och fort i glömska.

Att de båda prisbelönta koreograferna Thomas Caley och Petter Jacobsson, som 2002 mottog Guldmasken för musikalen Chess, lever på gamla meriter och tillåtas ha lekstuga med skattepengarna genererar, om inte ett helvete, så i alla fall inget paradis.

skriven 2008-02-08

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners