I’M CRYING EVERYONES TEARS, KING OF SORROW, Teater Lilith Performance Studio, Malmö den 17 februari 2007

Annons

FAKTA
Av Ingibjörn Magnadottir och Kristin Eriksdottir
Spelas till och med 24 februari
Mer info: www.teaterlilith.com

Performance med isländska rötter

Teater Lilith invigde i lördags vad som sägs vara Europas första performancestudio. Under våren kommer hela tre verk att presenteras, och först ut är I’m Crying Everyones Tears, King Of Sorrow. Bakom detta allkonstverk vilket performancekonsten ofta utgör, står de isländska konstnärerna och poeterna Kristín Eiríksdóttir och Ingibjörg Magnadóttir. Till sin hjälp har dom 17 skådespelare och statister vilka får agera i otalet roller, tillstånd och kroppsliga formationer.

Performance kan bäst beskrivas som en fusion mellan teater, skulptur, film, poesi och musik. En slags levande konstinstallation som skapas i nuet utan anspråk på att vilja berätta en kronologisk historia, utan snarare leverera tillstånd, bilder och sekvenser ur ofta skeva och tillspetsade skeenden.

– Är ni redo? Frågade Teater Liliths ledare Elin Lundgren publiken efter det att röda snöret klippts och studion invigts. Frågan var onekligen berättigad för I´m crying… är inget man stilla betraktar, utan snarare någon man drabbas av och obönhörligt tvingas relatera till.
Öppningsscenen är direkt, nakna kroppar blandas med ljudet av mantralik bön, och på den vägen bär det sen vidare. Visuella provokationer varvas med musik eller poesi vilken är ömsom lömskt medryckande och ömsom psykotiskt och febrigt berusande.

Vare sig man fasat för, eller fascinerats av, att få kliva in i en av scenerna i Roy Anderssons film Sånger från andra våningen, så rycks man i Teater Liliths performance storögt och obönhörligt med och in i en värld förlagd i radioskugga.

I denna surrealistiska cabaret talar oftast de visuella uttrycken starkast. Poesin, och i den mån man kan tala om repliker, tillskrivs varken mer eller mindre värde än en övrig rekvisita.
Mest angelägen denna kväll var sekvensen med en handikappad man, som desperat söker kontakt och ömhet från en gogodansös. Scenen knyter ann till den senaste tidens debatt om huruvida grovt handikappade ska få köpa sexuella tjänster. Scenen urartar efterhand till att effektivt blotta ett helt folks kärlekstörst.

Fyndigast är scenen i vilken luften och tillika livet bär huvudrollen. En kvinna är i färd med att ta livet av sig genom att fästa en plastpåse över huvudet, medan en fullt utrustad dykare intar scenen, samtidigt som två halvnakna burkaförsedda muslimer räddar livet på en uppklädd västerländsk kvinna.

Mest skratt väcktes då Charlie Chaplins mörkare sidor oväntat avslöjades. Lika ofrånkomlig var maoriindianen, framförd av Mattias Malmgren, som likt apan i Pär Lagerkvists Den Svåra Stunden djuriskt hoppar planlöst mellan himmel och helvete, för att plötsligt bli varse oss i publiken varpå han sjunger Beatles I want you.
Sammantaget är det oerhört inspirerande och kul att konstatera att Malmö kan producera denna typen av kontinental experimentell existentialism. En scenkonst som knyter ann till den tidiga modernismen samtidigt som den verkar här och nu.

Det är även nyttigt att serveras ett såhär spretigt prisma av motsägelsefull mänsklig yttring. Man blir nämligen snabbt varse hur förlamat skolade vi är in i dramaturgins begränsade typgalleri inom film såväl som litteratur och teater.

Samtidigt frågar jag mig varför performancekonsten alltid anser ser sig behöva använda nakna kroppar samt olika former av död för att ge sig själv ett berättigande. De freakshow-liknande provokationerna blir stundtals i vägen för det som ska eller skulle kunna belysas än starkare.

skriven 2007-02-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners