THE HILLS HAVE EYES

Annons

FAKTA
Regi: Alexandre Aja
I rollerna: Aaron Stanford, Kathleen Quinlan, Vinessa Shaw

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2006-03-24

Muterade hillbillies hyser grymt agg mot omvärlden

Trodde aldrig jag skulle skriva följande rader, men faktum är att just nu befinner sig både “Saw II” och “Hostel” på min topp-tio-lista över årets filmer. Blodbad och avhuggna kroppsdelar har aldrig riktigt varit min favoritkopp te, men nämnda filmer är faktiskt riktigt, riktigt bra, innehållet till trots. “Saw II” med en liten glimt i ögat (det öga som inte blev utstucket alltså) mitt i massakermojset och “Hostel” krypande otäck på grund av sin nästan dokumentära stämning; lite åt “Motorsågsmassakern”-hållet faktiskt (vi talar då givetvis om originalet). Självfallet inga filmer för alla och absolut inte för de kräkmagade (”not for the squemish”, som man uttrycker saken på engelska) – men har man varit med så pass länge som undertecknad, och blivit något avtrubbad, och dessutom kan ta saker och ting för vad de är, finner man i dessa rullar några synnerligen skickligt utförda byggen i den baktalade, bestialiska blodsprutarbranschen.

Men dagens ämne är nu inte ovannämnda verk, utan en nyinspelning av Wes Cravens snart 30 år gamla kultklassiker, den i Sverige då det begav sig givetvis totalförbjudna, “The Hills Have Eyes” – numera tillgänglig i närmsta videobutik.

Filmen är amerikansk men regissören fransos; Alexandre Aja. En man som uppnått ett visst rykte tack vare sin genombrottsfilm “Haute tension” (2003), (Switchblade Romance i Sverige). “Haute tension” är uppenbarligen ett slaskigt slasher-alster och det är som bekant “The Hills Have Eyes” också, så regissörsvalet synes logiskt.

Nåväl, frågan alla ställer sig nu är givetvis: kommer “The Hills Have Eyes” hamna på Tönisbergs personliga topplista?

Och svaret är: Inte en chans!

Wes Cravens original var väl heller inte världens bästa skräckfilm när den kom, men den ägde trots allt något speciellt, något eget – och var framför allt extremt rå för tidsperioden (om man nu väljer lägga dylikt på plussidan i vågskålen), en film som troligtvis hade ambitionen att flytta gränser.

Har ni sett originalet vet ni exakt vad re-maken handlar om. Medelklassfamilj på bilsemester får motorstopp mitt ute i den stora vida öknen, och fadern beger sig, ovetandes om att de hamnat i maniac-country, tillbaks till den senaste bensinstationen för att skaffa hjälp…

Re-maken av “Hills…” är förvisso inte plankad scen för scen, men i stort är det exakt samma film som originalet. Lite civilisationskritik (atombombsexperiment) har tillkommit, såväl som en liten by och såklart grövre och mer verklighetstroget våld. Alla ändringar till det klart sämre. Manushålen större.

Nya “The Hills Have Eyes” lyfter aldrig. Första hälften är rent ut sagt småtråkig. Karaktärerna också. Det finns ingen man känner någon större sympati för, varför man inte heller bryr sig särskilt när de börjar tas av daga.

Samma gäller de muterade galningarna. Anonyma inavlade missfoster doppade i latex. Who gives a shit? (Ingen ny Michael Berryman här med andra ord.)

Det finns ingen logik i personers handlingar. Man ger sig inte ut mitt i mörkaste natten för att leta efter en försvunnen hund om man vet att det finns en galning bakom varenda buske därute, speciellt inte om man är en smart grabb, vilket man inledningsvis var. Man tömmer inte ett helt magasin i blindo om man bara har ett magasin kvar, speciellt inte om man är en smart grabb, vilket man inledningsvis var. Man låser inte in sitt bästa försvar, hunden, i en bil om man befinner sig i en by full av blodtörstiga psykfall och ger sig ut på vandring, om man är en mes, vilket man var för bara en liten stund sen. Man följer framför allt inte råd från en ytterst skum mackföreståndare om en genväg som inte finns utmärkt på kartan, om man har några hjärnceller kvar. Och så vidare… Men visst, kanske ändå inga riktigt ovanliga scener i skräckfilmssammanhang.

Men att karaktärerna byter karaktär en gång i kvarten. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Inte bra.

Den enda jag kände något för var hunden BeastL; lojal och modig, precis som en schäfer ska vara. (Lilla babyn ej inräknad i detta resonemang.)

Nej, denna nyinspelning är bara slabbig våldsspekulation utan någon som helst finess. Och det tråkigaste av allt är, är att det är bäddat för en uppföljare. Bojkotta dagens recensionsfilm, så kanske vi kan besparas detta.

Skriven 2006-03-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners