A QUIET PLACE 2 – de borde haft sockiplast

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: John Krasinski
Skådespelare: Emily Blunt, Millicent Simmonds, Cillian Murphy, John Krasinski, Noah Jupe
Premiär: 2021-06-11
Betyg: 2

Nu blir det stumfilm här på JPS Media! I alla fall nästan. Jag fick en inbjudan till en pressvisning av A Quiet Place Part 2 redan i mars förra året. Den visningen blev förstås inställd – eftersom premiären i USA sköts upp på grund av pandemin. Först nu, femton månader senare, går filmen upp på bio.

Om ni letar efter min recension av A Quiet Place från 2018 kommer ni inte att hitta den. Jag minns inte varför, men jag missade pressvisningen av den – antagligen var jag bortrest. Men jag har sett filmen sedan dess. Och till skillnad från väldigt många andra, tyckte jag inte att den var speciellt bra. Jag förstod inte riktigt hajpen. Jag tyckte mest att filmen var inkonsekvent – vilket jag kommer att återkomma till här nedan.

Före händelserna i första filmen

A Quiet Place Part 2 visar sig vara en allvarligare version av Tim Burtons mars Attacks. Filmen inleds med en prolog, vilken utspelar sig före händelserna i den första filmen. Därmed får John Krasinski, som även regisserat, möjlighet att återkomma i rollen som Lee Abbott. I denna prolog presenteras vi för familjen Abbott och deras kompis Emmett (Cillian Murphy). Emily Blunt (fru Krasinski) är förstås tillbaka som Evelyn Abbott, medan Millicent Simmonds och Noah Jupe spelar deras barn Regan, som är döv, och Marcus.

Monster utan syfte

Allt är frid och fröjd i den lilla staden, folk har det mysigt och barnen spelar baseboll, när något märkligt plötsligt dyker ner från skyn. Innan de vet ordet av, attackeras staden av de illasinnade, mordiska och räliga monstren från den första filmen – de som inte ser något, utan går efter ljud. Därför måste man vara tyst – annars dödas man av de här monstren, som bara verkar vara ute efter att döda. De äter inte upp sina offer, de bygger inte upp ett samhälle, de har inget syfte med invasionen – inte mer än att de gillar att ta kål på folk. Verkar det som.

Räliga monster häckar fortfarande

Efter denna prolog hoppar vi framåt i tiden. Det har gått över 400 dagar sedan invasionen. Större delen av mänskligheten verkar utplånad. Lee Abbott är död, så Krasinski håller sig bakom kameran. Evelyn, Regan och Marcus har det inte så kul, där de utan att prata med varandra traskar omkring i naturen. Skitta och dana är de. De räliga monstren häckar fortfarande därute, så det gäller att vara försiktig. De är så pass försiktiga att de går barfota. Det är en jävla tur att det inte är snö. En liten bebis har de också med sig, för att göra allt ännu svårare.

En räddning ”beyond the sea”

De anländer till en övergiven fabrik, när monstren slår till, och de räddas av en ensam man beväpnad med gevär. Mannen visar sig vara Emmett, som förlorat sin familj. Han bor i fabriken, där man kan låsa in sig bakom en ståldörr.

En radio spelar med jämna mellanrum Beyond the Sea och Regan, som alltså är döv och inte kan höra låten, räknar ut att det nog är något slags meddelande – så hon ger sig ensam av för att se om det finns en räddning ”beyond the sea”. Evelyn skickar iväg Emmett för att hämta hem tösen.

Har struntat i detaljer

Som jag skrev ovan, är filmen inkonsekvent. John Krasinski har även varit med och skrivit manus, och uppenbarligen har de struntat i flera detaljer.

Monstren går alltså efter ljud. Så fort en människa hostar, knäcker en kvist, nyser eller fiser, kommer monstren farande. Men flaxande och kvittrande fåglar, kvistar som knäcks av vinden, och andra ljud struntar de i. Ljudet från insekter hörs ofta i bakgrunden.

Elektricitet funkar fortfarande

De har fantastiskt bra batterier i den här filmen. Batteriet i Regans hörapparat har hållit i över 400 dagar, liksom batterierna i en transistorradio och i ficklampor. Emmett har en cigarrettändare som hållit lika länge. Visst, han kan ha fler än en, men eftersom han använder tändaren som lampa när han sitter inlåst i mörkret, lär den inte hålla speciellt länge. Något som också fortfarande funkar, är elektricitet. Strömmen är fortfarande på. Nu vet jag inte hur länge sådant kan hållas igång efter det att all personal på elverken strukit med, med det känns allt lite märkligt.

Borde kunnas knycka skor

Familjen Abbott går alltså omkring barfota och lämnar blodiga fotavtryck, detta för att gå så tyst som möjligt. Men så träffar de Emmett – och han har skor på sig! Då utbrister de inte “Men vaffan, har du skor?!”, så att han kan svara “Klart jag har skor, tror ni jag är dum i huvet?”. Familjen Abbott borde rimligtvis någon gång passerat en övergiven butik med skor de kunde knycka. Skor med mjuk sula, som inte ger ljud ifrån sig. Kanske mockasiner. Eller ännu bättre: sockiplast!

Onda och galna överlevande

Men icke. De envisas med att gå barfota och plågas av smärta. Förresten, nog borde de väl även råkat på en massa andra grejor de behöver på vägen. Vid ett tillfälle träffar filmens hjältar på ett gäng överlevande som bor i en hamn eller i en båt. Dessa överlevande är onda och galna. Varför då? Det har bara gått lite mer än ett år. Det har liksom inte gått tio, tjugo år, så att det hunnit uppstå muterade kannibalstammar modell The Hills Have Eyes. Varför har de här blivit en hop rabida mördare?

Det hela leder fram till en upplösning vi sett tidigare. Det var dock roligare förra gången. Spänningen i filmen bygger helt på att det är knäpptyst, och så plötsligt attackerar ett monster med ett bröl.

Irriterad på filmens logik

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners