MEMENTO – en av årets mest hyllade filmer

Annons

En riktigt bra thriller håller åskådaren på spänn med att gissa, men faller aldrig i fällan att bli direkt obegriplig. “Memento” drar i alla de rätta tåtarna men har bokstavligen en annorlunda turnering – regissören Christopher Nolan berättar historien för oss BAKLÄNGES. Nolan ror i land det vågspelet med bravur. “Memento” var en av årets mest hyllade filmer när den lanserades på bio. Nu finns den tillgänglig på video – och även om du såg den på vita duken skulle jag gissa att du vill se den igen.

Den bakåtgående, fragmenterade berättelsen fungerar perfekt för att återge historien om Leonard Shelby (Guy Pearce), en före detta försäkringsutredare som förlorat sitt korttidsminne. Han kan komma ihåg saker och ting en mycket kort stund, men efter några minuter är de borta. Han kan därför inte minnas om han träffat folk förut – inte ens om han gjort det dagligen, inte ens om han haft ett kärleksförhållande med dem – och därför kan han inte heller komma ihåg vad han har gjort. Shelbys problem uppstod när han blev vittne till ett brutalt överfall på sin fru Catherine (Jorja Fox). Han fick ett slag i huvudet som orsakade skadan.

Polisen har avslutat utredningen, men Shelby är fast besluten att jaga rätt på mördaren – som dessutom av allt att döma våldtog hans fru – trots sina psykiska besvär. Hur ska det gå till? Shelby tänker ut ett system där han tar polaroidfoton av alla han träffar och gör minnesanteckningar om dem, och dessutom tatuerar han sina viktigaste ledtrådar direkt på sin kropp. Baklänges tvärs över hans bröst, så att han ska kunna läsa det i spegeln, står det kusliga meddelandet: “John G. våldtog och mördade din fru.” Tyvärr vet inte Shelby vem John G. är.

För att illustrera huvudpersonens unika, skrämmande psykiska tillstånd tog Nolan den framgångsrika risken att berätta historien baklänges. “Memento” börjar med att Shelby dödar en man, och därifrån rullas ett spår upp som vi följer tillbaka till början. Filmen är ett slags Möbiusband – en 180 graders vridning i tiden som bildar en slinga. Om du tycker att det låter lite jobbigt när man formulerar det så här i ord – var lugn, när du ser filmen kommer du att vänja dig vid “baklänges”-känslan efter bara några minuter och börja njuta av den allt eftersom intrigen utvecklar sig bakåt.

Vi ska inte avslöja för mycket här, men historien hänger i hög grad på två gåtfulla “vänner” som båda utger sig för att hjälpa Shelby. Vi vet att han är sårbar – han betalar för två rum på motellet där han bor utan att vara medveten om det, så det kommer att bli knepigt med vilka människor han ska lita på. Den ena är Natalie (Carrie-Anne Moss från “The Matrix”), en förförisk barservitris som verkar hjälpa Shelby därför att han hjälpt henne ur en knipa. Den andre är Teddy (Joe Pantoliano) – en vän, en förtrogen, en polis? – som är angelägen om att hjälpa Shelby men också vill hindra honom från att råka illa ut. Så tycks det i alla fall. Bägge säger åt Shelby att han inte ska lita på den andra – men med det besvär Shelby lider av, hur ska han kunna veta vem han ska lyssna på? Är de djävlar eller änglar? För ingenting är vad det tycks i “Memento” – som du kommer att upptäcka.

“Memento” är baserad på en novell av regissörens bror, Jonathan Nolan, och det är en otroligt originell film som är så underbart, förbryllande mångtydig att den kommer att kräva att man ser den flera gånger – ett kvalitetsbevisning som inte många filmer gör sig förtjänta av. Om du fortfarande är förbryllad efter att ha sett filmen till slut, så gå till filmens officiella webbplats – www.otnemem.com. Där avslöjas inte alltför mycket, utan åskådaren förs skickligt tillbaka in i en alldeles egen slinga – men sajten innehåller ett tidningsurklipp som kanske hjälper dig att dra vissa slutsatser.

Visst, idén med en man som har tappat minnet har utnyttjats många gånger förr, särskilt i TV-thrillers, men Nolans briljanta grepp är att han tar med oss IN i mannens huvud i stället för att bara iaktta honom utifrån. Därför förvirrar “Memento” men erbjuder samtidigt små bitar av bevismaterial som kan tänkas ge vissa ledtrådar. “Memento” har som kronan på verket en fin uppsättning skådespelare. Pearce ger Shelby en kuslig tomhet, Moss spelar med övertygelse en variation på femme fatale-typen, medan Pantoliano firar triumfer som Shelbys klumpige, skenbart oskuldfulle vapendragare.

“Memento” pekar åskådaren åt ett håll för att sedan skicka iväg honom åt ett annat – och det är det som gör att filmen fångar uppmärksamheten så starkt och fängslar så mycket. Ge katten mat och stäng av telefonen innan du börjar titta.

Guy Pearce är född i England 1967 men emigrerade till Australien med sin familj vid tre års ålder. År 1985 började Pearce ett fyra år långt engagemang som Mike Young, en biffig student som blivit lärare, i den enormt populära australiska såpan “Neighbours”, vilket han följde upp med en period på en annan fin australisk TV-export, “Home and Away”. Sedan dess har Pearce vunnit beröm för sina filmroller i “Priscilla, öknens drottning”, “L.A. konfidentiellt” och “Ravenous”.

Paul Eade
skriven 2001-11-12

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners