Western är en genre med vidskräckta landskap, pampig musik, klippiga berg, kaktusar, stora hattar, överfulla salooner, snygga brudar och eleganta hästar som galopperar över prärien. Så många stora filmstjärnor har gjort westerns. Grace Kelly, Marilyn Monroe, Clark Gable, James Stewart …

Old Henry har ingen saloon, inga filmstjärnor, ingen pampig musik, inga klippiga berg, inga kaktusar, ingen elegant galopp och inga brudar.

Det är mer grisar än hästar i filmen. Huvudpersonen är en grisbonde med slokmustasch och en ung, räddhågsen son. Protagonisten tar hem en skadeskjuten man med en massa pengar, och problemen och de beväpnade förföljarna kommer snabbare än ett brev med ponnyexpressen.

Vem kan Henry lita på – och vem är Henry?

Vilken sida kan protagonisten och den lille sonen lita på – om ens någon sida alls? Alla medverkande (utom sonen) hintar om protagonistens mörka förflutna, att han inte alls bara är någon vanlig gammal Henry, utan en istället en ökänd westernlegendar.

Så vem är han då, denne “Henry”? Jesse James? En av bröderna Dalton, med passande slokmustasch? Lucky Luke? Buffalo Bill? Billy the Kid? Wyatt Earp? (Sonen heter ju Wyatt?) En förklädd Calamity Jane? Antydningar och kulor avfyras med jämna mellanrum.

Dödläge med grisar och bovar

Nej, det blir inte mycket roligare än så. Man kommer aldrig från dödläget med grisarna och bovarna hemma på gården. (Svin som svin.) Och man anar protagonistens hemlighet, eftersom det inte direkt är någon hemlighet. När det gäller att använda westernlegendarer så har man tröttnat på det greppet efter otaliga säsonger av Deadwood – och Old Henry skopar upp stora doser av historierevisionism.

Det värsta är inte slagsmål i leran, det värsta är den sentimentala geggamoja som man vadar i. Farsan ska så klart säga åt den räddhågsna sonen att barn har fått honom att se meningen med livet … konservativt svammel, mumbojumbo. För att sonen ska gaska upp sig och bli revolverman och ha ett spännande liv och döda andras söner? Vem ska ta hand om alla grisarna?

Helgrymt eller halvpiggt?

Filmen Old Henry är lika innovativ som uppvärmda gamla bönor, komplett med räddhågsen irriterande unge och bov i svart hatt. Vi har sett det förr, vi har sett det bättre, vi har sett det med mer nyanser, och vi har sett det med mindre geggamoja och större filmstjärnor och färre grisar. Helgrymt är inte ordet. Snarare halvpiggt.