HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN – som dramadokumentär om indianer innan den blir hämnarfilm

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Enzo G. Castellari
Skådespelare: Franco Nero, John Saxon, Floyd ”Red Crow” Westerman, David Hess, Rodrigo Obregón
Land: Italien
År: 1994
Originaltitel: Jonathan degli orsi
Genre: Action, Western
Längd: 115 minuter (denna utgåva), 88 minuter (IMDb)
Format: DVD, VOD
Distributör: Studio S Entertainment

Den här filmen, bättre känd som Jonathan of the Bears (eller Jonathan degli orsi på italienska), har jag velat se sedan jag för drygt 30 år sedan läste att den skulle spelas in. En ny spaghettiwestern med Franco Nero i huvudrollen och i regi av Enzo G Castellari, inspelad i Ryssland. Filmen blev klar 1993, men släpptes inte förrän 1995. Av någon anledning har jag inte sett den förrän nu, när den släppts på DVD i Sverige.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte blev besviken på denna italiensk-ryska samproduktion. Det här är nämligen en film som inte riktigt fungerar, och Franco Nero håller med – till saken hör att Nero både producerade och hittade på storyn.

Samma rollfigur och likartad handling

Hämnaren från vildmarken känns i mångt och mycket som en uppföljare till Castellaris Keoma (eller Med Satan i hälarna, som den hette i Sverige) från 1976, även den med Nero.

Neros hjälte Jonathan ser ut som Keoma, han är i princip samma rollfigur. Handlingen är likartad. Jonathan, som är kompis med en björn, ska hämnas, och slåss mot onda män som styr och ställer i en liten stad de tagit över. Jonathan pangar skurkar, sedan tillfångatas han och torteras, sedan tar han sig loss och pangar några till, medan en kille spelar banjo.

Drygt en halvtimme längre

Enligt IMDb varar den här filmen 88 minuter (bio/NTSC, 24 bilder i sekunden), men på den här DVD:n varar den 115 minuter (PAL, 25 bilder i sekunden), den är alltså drygt en halvtimme längre. Om det finns en 88-minutersversion vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om den klippts ner på vissa marknader. Det dröjer nämligen ungefär en halvtimme innan handlingen drar igång.

Som dramadokumentär om indianer

Hämnaren från vildmarken inleds med att Jonathan som barn kommer åkande i en vagn tillsammans med sina föräldrar. De attackeras av desperados, föräldrarna dödas, och Jonathan gömmer sig i en grotta, där han blir kompis med en björnkubb. Kort därpå hittas Jonathan av indianer och han växer upp i deras by. Björnen växer också. Filmens första halvtimme känns som något slags dramadokumentär om indianer – varvat med scener där den lille Jonathan leker med björnungen. Björnen spelas av en riktig björn. Det händer nästan ingenting.

Skjuter två pilar på samma gång

Sedan är Jonathan vuxen och måste slåss mot björnjägare som fångat hans björn. Jonathan är skitbra på att ta hand om skurkar, eftersom han är rena Hawkeye med sin pilpåge – han skjuter två pilar på en gång och prickar allt möjligt. Därefter måste Jonathan slåss med ett anhang som leds av David Hess. Och sedan anländer John Saxon med sitt anhang, de vill borra efter olja, vilket Jonathan och indianerna inte gillar, eftersom marken är helig.

Musik komponerad av fyra personer

Den här filmen känns lite ofärdig – och ibland nästan tafflig. Filmfotot är blekt och lite smutsigt, jag vet inte om det är meningen att det ska se ut så här, eller om det är kopian som Studio S har släppt som är ruffig. Handlingen känns ofokuserad och ryckig, ibland verkar scener inte riktigt hänga ihop. Värst är dock filmmusiken. Fyra olika personer har komponerat musik till filmen.

”Nu ska han döda de som lever för att döda”

Först har vi ledmotivet, en sång om Jonathan of the Bears. Det är en låt av samma typ som ledmotiven till Keoma och Sergio Martinos Mannaja (1977). Sångtexten beskriver filmens handling: “De dödade hans far, de dödadade hans mor, nu ska han döda dem som lever för att döda, Jonathan of the Bears, Jonathan of the Bears, och så vidare”. Jag antar att det är Clive Riche som ligger bakom denna, han har även en liten roll som banjospelaren.

Vedervärdig syntmelodi

Indianmusiken är komponerad av Knifewing Segura, som också spelar en av filmens indianer. Denna musik låter som något av Clannad. Väldigt märkligt. Övrig musik har skrivits av Aleksandr Belyayev och Fabio Constatino. Det här är dels ganska traditionell filmmusik, och dels en fullkomligt vedervärdig syntmelodi som inte passar in alls.

Konstigare än bra

Jag kan mycket väl tänka mig att om man klipper bor nästan hela den första halvtimmen och byter ut filmmusiken, så skulle man få en betydligt bättre film. Som filmen ser ut nu är den konstigare än bra, och rätt tråkig. Även Franco Nero klagar på inledningen, han tycker att den känns som en barnfilm, innan det plötsligt blir en hämnarfilm.

print

Våra samarbetspartners