NICKI MINAJ, Royal Arena, Köpenhamn den 11 juni 2024 – påkostat men segdraget och skandalöst försenat gig

Klicka på bilden, för att se hela bilden

”Pink is my favorite colour”, sjunger Aerosmiths Steven Tyler i en av bandets många hitlåtar, och hip hopiga Nicki Minaj håller säkert med. Hon liksom hennes fans slösar med rosa på det mesta från hår och hattar till t-shirts, väskor och annat som man nu kan tänka sig.

Fullt följdriktigt går också den nu pågående världsturnén Pink Friday Tour 2 — döpt efter nya albumet. såklart – i älsklingfärgens tecken. Liksom det påkostade ständigt föränderliga scenbygget.

Ville stjärnan skynda långsamt

Överhuvudtaget imponerade formatet och den färgstarka visuella helheten med snygg ljusshow, dito videoshow i fonden och en del tjusiga dansnummer. Däremot kan knappast samma sak sägas om tempot. Dötiden emellan scenbytena användes till att spela så kallade interludes, och det var inte direkt så att man skyndade sig.

Vilket var fullt medvetet. Misstänker att stjärnan ville skynda långsamt. För det kan väl inte vara så att det fanns artistiska ambitioner, typ att det som just utspelat sig precis innan skulle sjunka in?

70 minuter med en DJ

Och på tal om långsamt. Det tog en evighet innan stjärnan ens visade sig på scen. För innan dess skulle oannonserade ungdomspolaren DJ Boof underhålla publiken med diverse publiklekar. I 70 minuter, skulle det visa sig. För länge? You bet, men det ska villigt medges att mannen var bra på att engagera fansen och variera sitt upplägg.

Buades åt försening

Fast sen skulle det väl ändå bli party med en av världens för närvarande i särklass största kvinnliga rappare. Trots allt? Well, i den bästa av världar så..men det skulle dröja en timme till innan stjärnan behagade visa sig och dra igång den föga ödmjuka I’m the Best.

Vid det laget hade det redan buats en hel del i den inte alldeles fullsatta arenan, och mina tankar vandrade inte alls osökt till en konsert med Lauryn Hill där samma senfärdiga mönster hade uppenbarat sig. På en avsevärt mindre arena, men ändå. Nonchalansen och arrogansen var hur som helst lika ogenerat obesvärad där och då, som denna afton.

Paradnummer missades

Vilket förvånade mig. Upplevde Minaj flera år tidigare, även då i Köpenhamn, men i mindre skala, och då vankade det minsann så vitt jag minns en tempofylld underhållande show utan några divafasoner.

Divafasoner som gjorde att givna paradnumret, finfina Starships missades precis innan slutsignal, för övrigt. Någon måtta fick det trots allt vara på hur många tåg hem till den svenska sidan av sundet som kunde köra förbi utan undertecknad som passagerare.

Tungt, repetativt beat

Men övrig musik, då undrar kanske vän av ordning. Tja, Minaj har som bekant för vana att varva sina uppenbara hip hop-alster med med låtar där popelementet fått tydligt utrymme. Att förstnämnda dominerar råder det dock ingen tvekan om. På Royal Arena blev det också mycket riktigt en hel del saker med mer eller mindre tungt, men definitivt repetitivt beat, typ Beep Beep, Press Play och Roman’s Revenge.

Sampling på Cyndi Lauper

Å andra sidan hittades på andra sidan spektrat sådant som High School, balladen Fallin’ for You ochPink Friday Girls, sistnämnda en sampling av Cyndi Laupers Girls Just Wanna Have Fun, för övrigt.

Med andra ord bjöds fansen på en rimlig blandning av hardcore och det mera melodiösa. För egen del är det förstås ingen tvekan om vad min forte är. Om det nu ska alternativt lyssnas på hiphop, så får det bli något som inte bara består av rap och tunga beats.

Skulle påkostat utanpåverk räcka?

Fast oavsett vilket är jag inte så säker på att Minaj denna kväll var engagerad till hundra procent. Proffsig? Får man väl säga. Men var fanns spontaniteten och publikkontakten? Någonstans kändes det som om hon tyckte att det påkostade utanpåverket skulle räcka för att ge valuta för biljettpengen, men det håller inte. I alla fall inte för mig. För egen del skulle jag hellre gå tillbaka och uppleva Minaj igen då det begav sig i Falconersalen än att återse denna segdragna tillställning.