ISRAEL NASH, Palladium, Malmö den 11 februari 2024 – knockande i heartlandrockens countryfierade (berättar)tecken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det fanns uppenbarligen de som upplevt Israel Nash live flera gånger bland de som sökt sig till det i stort sett utsålda Palladium igår. En herre berättade att det det här var hans sjätte gig med den Missouribördige sångaren, så där stod man sig slätt.

För egen del var det första gången, men det var onekligen ett gig som gav mersmak. Och varför då, undrar måhända vän av ordning. Tja, till att börja med fanns det faktiskt inte ett enda nummer som stod ut i negativ bemärkelse. Det skulle i så fall vara avslutande Rain Plains som drogs ut väl länge i en något seg spacad groovebluesig ljudbild. Men för övrigt så rullade det på med den äran.

Låtkvartett lovade mycket

Inte minst öppningen tedde sig som en knock värd namnet. Låtkvartetten med i tur och ordning Can´t Stop, Ozarker, tänk en aning Bob Segers Against the Wind här, Eaglespräglat softa Woman at the Well och Roman Candle, en oemotståndlig heartlanddänga med Springsteenfeeling á la klinkande Roy Bittan-klaviatur, lovade mycket inför fortsättningen. Ett löfte som på det hela taget infriades.

En given grundingrediens

Och på tal om den etikett som stavas heartland. Folk som Springsteen, John Mellencamp och Tom Petty är givna referenser för att beskriva Nash musik, men country, ofta med tillägget ”rock” är samtidigt en given grundingrediens.

Borde säljas in till Nashville

På samma gång borde vissa sånger lätt ha kunnat säljas in till det popiga Nashvillegardet om gitarrerna tonats ner en del och instrumentalpartierna kortats. Ett utmärkt exempel på detta denna afton var den finstämda Pieces, en smått balsamerande vacker sak i midtempo om att gå vidare till något bättre.

Berättelser är viktiga

På andra sidan spektrat fanns den kärva och rörande Lost in America, byggd på en sann berättelse om sonen till en av mormor Nash vänner. Denne återvände hem från Vietnam en bruten man för att i slutänden flytta ut i vildmarken i tjugo år. Det slutade inte bra för honom. Alls.

En historia värd att berätta. Det tycker Nash. För berättelser är viktiga, betonade han mer än en gång under kvällens lopp. Det är därför han skriver om livsöden från den värld som går under epitetet ”the common man”. Det är något att förenas i

Allt till god tjusig effekt

Fast samtidigt ska gudarna veta att ljudbilden var tydlig på ett sätt som lätt kan få en att glömma lyriken. Det var muskulöst hårdslående trummor, feta gitarrsolon och inte sällan relativt långa snygga instrumentala partier på vägen mot låtarnas klimax där på Palladium igår. Allt till god tjusig effekt, bör tilläggas.

Sju av tio spår från senaste albumet

Värt att notera här är också hur mycket Nash förlitade sig på senaste albumet, hösten release Ozarker. Hela sju av dess tio spår fanns med på setlistan, och det är lätt att förstå varför. För det här är en riktigt gedigen skapelse både i sin genre och rent låtmässigt.

Får gärna bygga vidare

Så för min del får Nash gärna fortsätta ytterligare på den linje han bygger på här och åtminstone i viss mån anammade på föregångaren TopazA. Särskilt som söndagens gig fungerade som bevis på att sångerna både kan lyfta och nå fram så bra i liveformatet.

print

Våra samarbetspartners