OMD, Den Grå Hal, Köpenhamn den 27 januari 2024 – blandar gammalt och nytt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det finns inte många band som är kvar från syntpopen och det tidiga 80-talets tid. I synnerhet inte många som fortfarande släpper nytt material och dessutom riktigt bra låtar. Det finns ju band som Simple Minds som släpper en nya platta relativt regelbundet och ger sig ut på Europaturnéer i stort sett varje år och så finns det OMD.

OMD eller rättare sagt Orchestral Manoeuvres in the Dark släppte sitt senaste album, Bauhaus Staircase, bara för ett par månader sedan. Plattan blev hyllad av en enig kritikerkår, vilket är väldigt ovanligt för ett, i mångas ögon, avdankat syntband.

Utsålt på Den grå Hal också

Även om det var ganska tyst på topplistorna så har OMD ändå släppt tre studioalbum sedan comebacken 2010. Dck har väl turnerandet på våra breddgrader varit litetsparsamt. Kommer ju ihåg hur chockade bandet var om uppslutningen till spelningen på DR:s lilla sal där det var fullsmockat.

Kvällens konsert var på den betydligt större Den Grå Hal (1600 sålda biljetter), mitt inne på Christiania, och med sig hade de förutom nya plattan även förbandet Walt Disco från Glasgow.

Förband en hybrid av Sparks och The Associates

Ärligt talat så hade jag aldrig tid att lyssna in mig på dessa skottar så det fick bli en överraskning. Och det var ett överraskande sound de hade. Påminde väldigt mycket om en hybrid mellan Sparks och The Associates. Sångarens röst kändes som ett eko från den alltför tidigt bortgångne Billy McKenzie vars största fotavtryck nog är Robert Smiths hyllningslåt The Cures Cut Here. Blev sugen på att kolla in dem när de kommer de tillbaka till Köpenhamn i augusti.

Ett sjok av de största hitsen

OMD körde igång med lite material från senaste plattan för att tvärt gå över till det allra tidigaste materialet varpå en av favoriterna Tesla Girls dök upp mitt under fotopasset.

Efter ytterligare lite nytt kom ett sjok av de största hitsen. Den lilla hitkavalkaden inleddes med Pretty In Pink-låten If You Leave och avslutades med Joan of Arc-låtarna. Ett kortare instrumentalnummer följde varefter alla fyra samlades framme vid scenkanten och körde lite nyare material.

Ingen saknad låt på rak arm

So In Love fick köra igång sista hitsjoket som avslutades med Enola Gay, vilket också var sista ordinarie låte. Självklart blev det också ett par extranummer, och som avslutning tackade OMD för sig med Electricity.

Summa summarum – saknade man någon låt? Så här på rak arm kan jag inte komma på någon. Hur funkade då de nya låtarna? Hur bra som helst.

Underbart inte bahöva storbildsskärm för att se

Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Ser ni att OMD spelar i er närhet – köp biljetter direkt. Sedan måste det tilläggas att visst är det underbart att se band på de mindre ställena där man inte behöver nån storbildsskärm för att se bandet.