Klicka på bilden, för att se hela bilden
Jag har skrivit om det förr, de kvinnliga popsensationerna som alla av någon anledning har sitt ursprung i Albanien. Talar naturligtvis om Dua Lipa, Ava Max och Rita Ora. Samt ämnet för denna text Bebe Rexha.
Värt att notera här är att Rexha var först av dessa damer att låta tala om sig. Via ett antal samarbeten med folk som David Guetta och electrotrion Cash Cash gled hon in på hitlistorna innan solodängorna började komma strax därefter.
Gediget modernt popalbum
Bebe är vokalissans tredje fullängdare, och utan att nu vare sig jämföra med föregångarna Expectations och Better Mistakes eller trion ep:s som hon ynglat av sig är det värt att betona att det här på det hela taget är ett gediget modernt popalbum. Ett popalbum som dessutom även ter sig förhållandevis tidlöst utan några direkta tendenser till trendängslighet.
En dos EDM-krydda
Visst tidigare nämnde David Guetta samarbetar med Rexha i monsterhiten I’m Good (Blue), och ser därmed till att att addera en dos EDM-krydda, men denna (disko)nisch är ju knappast purfärsk i dagens läge.
Lite av samma feeling får man av efterföljande Visions (Don’t Go), om än inte i lika hög utsträckning. Men sedan är det slut med DJ-flirtarna.
Akustisk halvballad med Dolly
Fast ett spår som Satellite står förstås också ut, men då på grund av Snoop Doggs sedvanligt bakåtlutade rappande. På samma sätt pockar Seasons, duetten med självaste Dolly Parton på uppmärksamheten. Det här är en smått groovy halvballad med pickande akustisk gitarr och en stor klatschig refräng där de båda rösterna gifter sig fint med varandra.
I albumets andra ballad Born Again figurerar en gospelkör i refrängen alltmedan det akustiska draget är tydligt även här. Dessa två sånger får mig att önska att Rexha kanske skulle satsat på ännu ett par spår i lågt tempo.
Pop-ess i uptempo-mode
Å andra sidan är det svårt att vara alltför kritisk när sångerskan får till sådana pop-ess i uptempo-mode som inledande dansanta Heart Wants What it Wants, Blue Moon och smått soulbestänkta Miracle Man.
Inte alls oäven röst
Som sagt här inledningsvis, Bebe är en stark popsamling där i stort sett varje spår låter som en hit. Dessutom bör en extra imaginär medalj delas ut för att produktionen faktiskt varieras tillfredsställande från låt till låt.
Och, det kan vara värt att framhållas; Rexhas röst är faktiskt inte alls oäven. Den fyller definitivt mer än sin funktion med gott mått. Inga jämförelser i övrigt, men långt ifrån alla i poplandet behöver den där stora Carey eller Dion-pipan.
