RIVAL SONS, Den Grå Hal, Köpenhamn den 14 november 2023 – med en ansenlig mängd god bluesbaserad hårdrock

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Rival Sons har på sitt CV idel support jobb til alltifrån Black Sabbath och Judas Priest till Kiss och The Rolling Stones, och det har i slutänden gett resultat i form av utsålda konserter på egen hand i både USA och Europa.

Därför förvånade det nog ingen att taket nästan lyfte när amerikanerna bjöd på konsert i Christianias Grå Hall i tisdags. Med tanke på att det också mycket riktigt nästan var utsålt hade bandet hamnat onekligen hamnat i dess rätta element.

Hastade bara vidare

Således var stämningen också på topp från första stund. Varje gång ett nummer var över fortsatte publiken bara att sjunga. Synd bara att kvartetten inte var särskilt bra på att nyttja chansen att suga på karamellen vid dessa tillfällen. För istället hastade man bara vidare till nästa nummer.

Omedelbar feststämning

Tonen sattes dock omgående med Mirrors, hämtad från Darkfighter, årets första release – tvillingalbumet Lightbringer såg dagens ljus för bara knappt en månad sedan. Denna och efterföljande sång Do Your Worst såg till att skapa omedelbar feststämning, och när sedan gitarristen Scott Holiday drog igång riffet till Electric Man var saken i princip biff.

Arvet efter Led Zeppelin

Redan på detta tidiga stadium tedde sig bandets inspirationskällor tydliga. Arvet från akter som Led Zeppelin, The Doors, Black Sabbath och en hel del annat från 60- och 70-talets rockskatt är trots allt något det Kalifornien-bördiga bandet aldrig stuckit under stol med.

Särskilt Led Zeppelin har inte levt och frodats förgäves i det här sällskapet. Om man säger så. Dessutom kändes doften av Robert Plant i frontmannens Jay Buchanans sång mer än en gång under kvällens lopp.

Trumsolo påminde om Alex Van Halen

Det här är överlag ett band präglat av massor av energi, och en stor del av denna har med trumslagaren Mike Mileys att göra. Hans insats utgör något av en ryggrad för bandet. Lägg därtill att trumsolot vi fick oss till livs påminde en del av Alex Van Halens skinnplågande i Van Halens åttiotalshit Hot for Teacher.

Tio minuter långt epos

Lite drygt halvvägs in i konserten avverkades så en av bandets största sånger, Pressure and Time. Till publikens stora begeistring, bör tilläggas. Men även sådant som hetsiga Nobody Wants to Die och det nästan tio minuter långa eposet och tillika titelspåret från det första av årets utgåvor, Darkfighter avverkades. Vilket gav en antydan om den goda spridning av gracerna vad gäller bandets numera åtta utgåvor långa skivkarriär.

Bra tryck hos de danska vikingarna

Precis som antytts tidigare var det upplagt för allsång mer än några gånger denna afton, men så är det här också ett band med inte så få nummer av den kaliber som krävs för sådana högljudda sammanhang.

– Det var ta mig fan inte illa, utbrast Jay Buchanan vid något tillfälle. Det är bra tryck hos de danska vikingarna.

Och det var alltså inte utan anledning. Ändå kändes det lite som grädde på moset när hiten Too Bad, hämtad från det tvåfaldigt Grammy-nominerade albumet Feral Roots, plockades fram mot slutet.

Stark afton i konsertsvängen

Detta nummer utgjorde dock bara en av många höjdpunkter där i Grå Hallen. För summa summarum talar vi helt klart i termerna en riktigt stark afton i konsertsvängen. Och det faktum att stämningen var på topp har förstås bara en förklaring; man bjöd på an ansenlig mängd god bluesbaserad hårdrock.