Klicka på bilden, för att se hela bilden
Degreed är ännu ett svenskt band verksamt i den melodiska hårdrocksfåra där även folk som Art Nation, Eclipse och H.e.a.t, håller till i, och ingen kan säga annat än att de är inne i en bra period för tillfället. En kreativ period som resulterat i tre album på fyra år. Senaste verket, Public Address släpptes så sent som för en knapp månad sedan, och sångaren Robin Eriksson är exalterad, och inte bara för en flirt med Def Leppard.
– Ja, det känns jättekul, säger han. Det känns overkligt. Fast egentligen tänkte vi släppa skivan den 7 juli som är den sjunde månaden eftersom det är vår sjunde platta. Men oavsett vilket är det jackpot för oss, så jag hoppas att det går bra.
Förvånad om slår jättehårt
Nu ser frontmannen fram emot att spela live. Det är först då man får ett kvitto på om det funkar, menar han. Men någon nervositet över hur responsen ska bli vad gäller den nya sångsamlingen finns inte.
– Det kan jag inte säga att jag är, men det är klart jag skulle bli ledsen om vi skulle bli totalsågade. Men tiden får utvisa hur det går. Samtidigt skulle jag bli förvånad om vi skulle slå jättehårt också, men då hade hade jag förstås blivit glad.
99 procent positiva
– Fast vad jag förstår har du all anledning att redan vara glad över responsen på YouTube?
Ja, där har reaktionerna varit till 99 procent positiva. Så det är bara att ta åt sig det negativa. För hade alla varit positiva hade det varit svårt att tro på det. Samtidigt är man alltid lite spänd på vad vissa tidningar skriver. Som *Classic Rock och deras skribent Dave Ling. Det är ju en jättestor tidning.
Engångsgrej med Def Leppard
Fans av bandet sedan tidigare kan dock vara lugna, menar Robin. Public Address innehåller de sedvanliga Degreed-elementen. Således kan de förvänta sig mycket gitarrsolon, inslag av keyboards och en melodiös ton överlag.
– Men på vissa håll är det här också det tyngsta vi gjort. Många spår är softare också, men vi har gått åt andra hållet också den här gången.
– Och vad är grejen med låten Ride Along, som enligt uppgift ska vara inspirerad av Def Leppard? Men det var väl bara en engångsgrej?
– Det var det. Det blev så. Låten drog åt det hållet omedvetet. Men det blev bra.
Ett extremt tydligt sound
– Men jag antar att Def Leppard är ett favoritband för er?
Ja, alltså, vem gillar inte Def Leppard. Sedan vill vi inte plagiera för mycket. Det skulle bli löjligt. Då har du ju ett sådant band som Tokyo Motor Fist istället. Dom är lite väl mycket Def Leppard, och deras gitarrist har ju hoppat in för Vivian Campbell hos dem också. De har ett extremt tydligt sound.
En låt om Avicii
Tydligt är det också att Robin ofta skriver texter om personliga erfarenheter. Det är intet nytt, menar han. Så är det ofta, men inte alltid. Ibland är utgångspunkten bara en titel som dyker upp i huvudet. Fast för det mesta är orden grundade i personliga upplevelser.
– Sedan kan det finnas ett speciellt upplägg också. En låt handlar särskilt om Avicii. Jag såg dokumentären om honom och blev jävligt berörd. Jag tror han var lite för hårt pressad. Så gick det också som det gick.
Mycket spelar in i missbruk i
– Du har ju varit rätt öppen själv om att du haft det jobbigt och haft ett missbruk. Jag vill inte snöa in på det här, men hur hamnade du i det från början?
Ja, säg det. Det är så mycket som spelar in. Det är miljöer och situationer man inte vill vara i.
Fokus bör ligga på bandet
– Hur tog du dig ut ur det då?
– Ibland känner man bara att det är dags, men det är ju mer komplicerat än så. Fast jag pratar hellre om musiken, faktiskt. Jag har som sagt varit rätt öppen med det här tidigare. Det var först när jag pratade med Sweden Rock Magazine som jag tyckte det var för mycket fokus. Man vill helst prata om musiken. Det är ju på bandet fokus bör ligga.
Tvungna att stanna hemma
Således pratar Robin hellre om att lillbrorsan och tillika trummisen Mats Eriksson precis som var fallet med förra albumet Are You Ready rattat in spakarna även denna gång.
– Ja, han har en jättefin studio med inspelningsstudio och kontrollrum. Han bor i anslutning till studion i Kopparberg. Trummorna är inspelade där också. Sedan har vi andra tre spelat in på eget håll, så det har varit mycket jobb. Också har både Micke (Blanc, klaviaturspelaren) och Daniel (Johansson, gitarristen) fått barn på sistone, så de har varit tvungna att hålla sig hemma. Men själv tycker jag om att spela in på egen hand.
Att spela in som på den gamla goda tiden
– Det är inte varje dag man hör om att en trummis står för producerandet. Har Mats någon erfarenhet från andra band sedan tidigare?
– Jag skulle nog säga att Degreed är det första han gör, men sedan han köpte studion har det blivit mer och mer, och nu försörjer han sig delvis på att mixa och producera. Det fina är att det finns möjlighet att bo där också. Det är som på den gamla goda tiden när man spelade in och hängde tillsammans. Det är det jag tycker bäst om. Men folk är så jävla bekväma nuförtiden. Och A.I. ska vi inte ens tala om.
Skrämmande med tidsslöseri på mobilen
Här kommer Robin in på tekniken, vådan med digitaliseringen och hur det förändrat folks beteende och deras sätt att umgås.
– Jag tillhör en annan generation, och jag blir mörkrädd när jag ser min egen son nu. Han spelar med polare på telefon och pratar samtidigt. Och jag vet själv hur det kan vara. Jag har själv slutit mig själv mer på grund av min Iphone. Det är skrämmande hur mycket tid man slösar bort.
Telefonångest
– Kan bara hålla med.
– Ja, det är ju roligare när man pratar och träffas. Då har du kroppsspråket också. Det är jus så många nyanser i uttrycket som tillkommer i verkliga livet. Visst, det finns emojis på telefonen, men det blir mest bara komiskt. Och med detta sagt; jag har telefonångest, så jag skriver hellre nuförtiden, och det har helt med mobilen att göra. Det är som att man gömmer sig bakom den.
Vem som är producent är en tolkningsfråga
Därefter återgår samtalet till produktionsbiten. Vad är en producent, frågar Robin retoriskt när jag undrar över om det funkar bättre om bara en håller i spakarna. Till skillnad mot förr då hela bandet mycket väl kund producera tillsammans.
Ja, alltså det där om vem som är producent är en tolkningsfråga. Vi pratade en gång om Rick Rubin. Han sitter på en stol som han dirigerar från, och säger till folk vad de ska göra. Han sitter på magin. Men jag tror begreppet förändrats.
Skulle må bra med utomstående producent
– Hur menar du då?
I musiken fanns det mer pengar förr. Då fanns det också tydligare positioner, det vet vi ju alla. Man man ska inte bara se det negativa, det finns många kreativa möjligheter idag. Fast det är klart vi hade velat spelat in i studio på riktigt. Sedan tror jag vi skulle må bra av att ta in någon utomstående producent som har titeln och ansvaret. Då kan vi bråka med honom istället för med varandra. Men det kostar för mycket.
Summan av kardemumman är bandet
Samtidigt betonar Robin dock att Degreed klarat sig bra ändå. Det faktum att alla medlemmarna är vitt skilda personligheter som lyssnar på olika saker har hjälpt i detta avseende, menar han. Det är liksom summan av kardemumman som är bandet är budskapet.
På det hela taget håller sångaren också med om att bandet är inne i en bra kreativ period för tillfället. Public Address släpps bara 1,5 år efter förra albumet Are You Ready.
Hade blivit så jävla bra
– Ja, och vi hade kunnat släppa en ny skiva även nästa år. Men vi hade en bra period innan pandemin också. Vi hade kunnat göra en headlinerturné då. Helst skulle jag vilja åka på turné ett halvår nu när skivan är ute. Det hade blivit så jävla bra. Strögig är inget för mig.
Gick på gymnasiet med H.e.a.t
– Men precis som med allting annat hänger väl turnémöjlighetera på tillgången på pengar?
– Så är det ju, och tittar man på andra svenska band som H.e.a.t, Eclipse och Dynasty, så tjänar de ju pengar. De är inte stormrika, men de växer hela tiden. Det är roligt att det går bra för dem, det gör att man känner hopp. Jag känner förresten H.e.a.t-killarna. Jag gick på gymnasiet med dem, typ 2004.
– Berätta mer
Då hette de Trading Fate, Det här var innan de blev H.e.a.t. Sedan slog de ihop sig med Jona T. och Dave Dalone från Dream 2006. Vissa låtar som hamnade på deras första skiva spreds på gymnasiet, och då tänkte jag att det här måsta jag haka på. Det är 20 år sedan förvisso, men det är kul att både dom och vi håller på än.
Måste bli känd
– Hur ser du på framtiden nu?
– Alltså, jag vill Degreed ska fortsätta släppa skivor som vi kan åka ut och promota på turné. Jag måste inte bli världens största rockstjärna, jag vet att jag aldrig kan bli det. Men jag vill åka på turné, och vi måste tjäna pengar på det. Sedan har jag insett att jag är skygg också. Jag är både extrovert och introvert, men vill jag göra det här måsta jag bli känd. Fast det är inte därför jag håller på.
– Jag har förstått det.
– Men man vill ju överleva också, och ibland måsta man göra vissa saker för att gå vidare. Men det är de som står på sig som vinner på det i längden.
Fotnot: *Sedan denna intervju gjordes har mycket riktigt Dave Ling på Classic Rock Magazine recenserat Public Address, och gett verket ifråga mäktiga nio av tio i betyg.
