JOAKIM LINDENGREN : SISTA SKRIKET – bilder som en tavla av Sveriges kanske främste serieskapare

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Kartago Förlag
Illustrationer: Joakim Lindengren
Serie: Ugly Mareowl
Genre: Tecknade serier
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-09-19

Ibland uppstår ett visst problem när man ska recensera filmer, böcker och seriealbum. Förvisso ett angenämt problem, men ändå. Problemet uppstår när man redan förbrukat alla superlativer. När man tokhyllat till exempel ett seriealbum – och så gör upphovspersonen ytterligare ett album som är lika bra, eller bättre. Vad skriver man då?

Förra året skrev jag om Joakim Lindengrens tredje Ugly-album; Bortom all ära och Redbergsplatsen. Jag tyckte att det var ett av de bästa seriealbum jag någonsin läst. Det var ett på många sätt unikt album, och det var rätt svårt att beskriva det – albumet var något helt eget.

Är ännu bättre

Nu är Lindengren tillbaka med ett fjärde album om detektiven Ugly Mareowl, Sista skriket, och det är lika bra som det förra – eller är det till och med ännu bättre?

Den här gången handlar det om Ingrid Bäckström, en figur som är välkänd från Joakim Lindengrens universum (multiversum?). Den är gången är Ingrid Bäckström en jättemänniska som finns uppstoppad på Naturhistoriska museet i Göteborg. Eller fanns: Ingrid Bäckström har nämligen försvunnit från museet. Ugly anlitas för att leta upp den försvunna jätten och beger sig ut i Göteborg.

Göteborg som en stad hämtad från 50-talet

Det här är ett Göteborg som enbart befolkas av djur, men framför allt är det Joakim Lindengrens version av Göteborg. Det här är ett Göteborg så som han vill att staden ska se ut. Det är en stad som hämtats från 1950-talet, ungefär, en stad där neonskyltarna blänker i nattmörkret, en stad där fula byggnader och detaljer har plockats bort (med undantag för stadsdelen Kubistan, där alla reklambyråer ligger, men den är rätt snygg den med).

Välbekanta, autentiska platser blandas med påhittade sådana, och det mesta är lite förbättrat. Jag bor i Göteborg och känner igen platser och byggnader – ibland. Det här är fantasyversionen av Göteborg. En stämningsfull blandning av Bertil Hegland, Jan Lööf och Joakim Lindengren själv.

Varje ruta är en tavla

Lindengren använder två rutor per sida, ibland bara en, och ibland är det så detaljerat att jag inte förstår hur karln har orkat rita och måla allt det här. Varje ruta är en tavla, eller ett vykort. Ett grepp i detta album som jag inbillar mig är nytt, är att Lindengren använder sig av collageteknik. Här och var finns det utklippta prylar och annat från gamla tidningar.

Avliden lever vidare som höna

Ugly hälsar på hemma hos en funny animal-version av Albert och Herbert, han uppsöker en dansk krog, ett övergivet och delvis raserat Liseberg, men roligast för min del är när Ugly tittar in på Seriehörnan. Mannen som startade upp Seriehörnan, Tony Lundin, gick hastigt bort förra året, men han lever vidare i detta album – som höna.

Lite för modernt

Jag försöker hitta något att anmärka på, mest för sakens skull, för att inte framstå som helt okritisk. Men … Det enda jag inte riktigt gillar här, är typsnittet Lindengren använt till albumets titel, Sista skriket, alltså på omslaget. Det ser lite för modernt och datoriserat ut, och sticker ut mot resten av bilderna. Nu tänker kanske någon påpeka att Lindengren använt en datamaskin till mer än titeln, men det gör ju de flesta serietecknare idag.

Joakim Lindengren envisas med att hela tiden förnya sig, ändra riktning, utvecklas och bli bättre. Han är en av Sveriges främsta serieskapare idag, kanske den främsta. Är det att ta i?

print

Våra samarbetspartners