GEORGETOWN – underhållande och fascinerande om bluffgubbe i Washingtons politiska socitet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
bluffgubbe i Washingtons politiska socitet
Regi: Christoph Waltz
Skådespelare: Christoph Waltz, Vanessa Redgrave, Annette Bening, Corey Hawkins, Laura de Carteret
Land: USA
År: 2019
Genre: Biografi, Brott, Drama
Längd: 99 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 4

Ett verklighetsbaserat verk där dubbelt Oscarbelönade Christoph Waltz både regidebuterar, och själv spelar huvudrollen. Kan det vara något? Ja, så är det utan tvekan. Särskilt som österrikaren alltid gör en stark insats oavsett vilken typ av roll han gör. Och inte minst är han som klippt och skuren för att spela lismande skojare som han gör här. Den minnesgode kommer i bästa fall ihåg hans bluffgubbe-roll i Tim Burtons Big Eyes, och hans figur här har onekligen en del gemensamt med den som kan skådas i just denna roll.

I Georgetown är Waltz Ulrich Mott, en man med ett suddigt förflutet och stora ambitioner att bli något inom Washingtons politiska socitet. Så vad kan då vara bättre än att gifta in sig i den samma, så säg? Sagt och gjort, i samband med ett evenemang i Vita Huset, som Mott lyckas lura sig in på träffar han den mycket äldre, men definitvt meriterade journalisten Elsa Breht.

Frukost på sängen

Mott, som precis fått sparken från sin praktikanttjänst hos en kongressledamot smörar för henne och sätter in en stöt, och sedan dröjer det inte länge förrän de bor ihop. Allt till förargelse för den medelålders dottern till den nyblivna makan, bör tilläggas.

På hemmaplan varvar den nyblivne maken mellan att servera frukost på sängen och agera jovialisk värd på middagsbjudningar och utanför hemmet öppnar han en konsultbyrå där Elsas pengar och kontakter inom politiken utnyttjas flitigt för att kunna klättra i hierarikin.

Hittas död

Att Ulrich Mott inte är att lita på förstår vi som tittar från första stund, mannen ser ut att ha minst en räv bakom varje öra. Fast dessvärre rör sig inte karriären nämnvärt framåt för det, och till slut börjar förhållandet med Elsa att knaka i fogarna. Paret grälar å det värsta, och till slut hittas hon död i det gemensamma hemmet. Varpå Mott lanserar teorin att någon brutit sig in och mördat henne när han var ute och promenerade.

Polisen är dock tveksam till den teorin, de hittar istället konstigheter i fallet som gör att misstankarna snart riktas mot den sörjande maken istället för en okänd gärningsman.

Mer spännande än brottsutredningen

Det faktum att Mott i slutänden sedan fälls för brottet förvånar väl ingen. På något vis finns det heller inte minsta tvekan om att han verkligen är skyldig. Men det gör faktiskt ingenting, vägen mot eftertexterna är nämligen i ärlighetens namn både intressantare och mer spännande när skildringen fokuserar på Motts märkliga försök till karriärmoves än själva brottsutredningen.

Med obestridlig charm och baktankar

Eller vad sägs om mannens floppande försök att promota en fredskonferens med terrorister och annat löst folk i Irak för att lösa konfliktknuten mellan shia- och sunnimuslimer. Eller hans förkärlek för att spatsera omkring i en militäruniform och låtsas var brigadgeneral med en massa hittepåmedaljer.

Överhuvudtaget är det skojigt för det mesta att skåda Ulrich Mott varva rollen som god värd för högdjur och passupp hemma med Elsa med försöken att bli något i Washingtons politiska socitet med samma blandning av obestridlig charm och baktankar.

Rådgivare till FN

Värt att påpeka här är att Mott faktiskt lyckades bilda en organisation, som skulle kunna bli något vettigt. Eminent Persons Group var namnet, och här talar vi om en grupp bestående av framstående tänkare, som skulle fungera som rådgivare till FN. Bland värvningarna märktes bland annat folk som USA:s tidigare försvarsminister Robert McNamara och Frankrikes ex-premiärminister Michel Rocard.

Karaktären av skröna

Allt detta skildras med lätt hand av Waltz, och det finns ofta en underliggande humorisktisk ton i den stämning som presenteras. Kanske för att han och manusförfattaren David Auburn har sett storyn som ”larger than life”. Därmed har det hela också fått karaktären av skröna, snarare än som fullt ut realistisk dramadokumentär.

Vilket är helt okej i min bok. För det här är faktiskt avsevärt mer underhållande än man kan tro. Historien är såväl fascinerande och på sitt sätt otrolig som träffande i sin satir av det sociala spelet i Washingtons politiska finrum.

Hade blivit mer av människa av kött och blod

Alltihopa garneras sedan med excellenta skådespelarinsatser av Waltz, Vanessa Redgrave, som Elsa och Annette Bening i rollen som den (Ulrich)skeptiska dottern.

Sedan ska det inte stickas under stol med att Georgetown inte är perfekt. Själv kan jag till exempel tycka att tidshoppen är av det väl generösa slaget. Dessutom är det inte svårt att tycka det är lite synd att vi får veta så lite om Motts bakgrund. Bakgrundsteckningen sviktar, helt enkelt. Det hade inte bara varit intressant, det hade också gjort honom till mer av en människa av kött och blod än vad som nu är fallet.

Men ändå med detta sagt. på det hela taget är det här likväl en film som är lätt att tycka om. Fast något tunn är den allt, därför ska villigt medges att ”fyran” i betyg här till höger både är något svag och ett gränsfall.

print

Våra samarbetspartners