Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Patrice Leconte
Skådespelare: Gérard Depardieu, Jade Labeste, Mélanie Bernier, Aurore Clément, Hervé Pierre
Premiär: 2022-11-11
Betyg: 4
Det sker många tronskiften i England just nu. På kungatronen, i regeringen och i hennes majestäts hemliga tjänst. Det är alltså dags för Ian Flemings “testamente” James Bond alias 007 att ömsa skinn och göra ett ansiktslyft igen.
I åsiktskorridoren är man som vanligt oense om vem som spelar och vem som ÄR Bond. Det enda man är ense om är att han skall ha te och inte whisky i ådrorna, alltså vara engelsman (nåja, skotte må vara vinkat) och kunna förpassa bovarna i horisontalläge med stil och klass.
Få har funderat över vilka som axlat Maigrets mantel
Vem som blir näste Bond är med andra ord en världsangelägenhet. Trots att Georges Simeons “testamente” Jules Maigret har figurerat i betydligt fler romaner, filmer och tv-program än Bond är det få som funderar över vilka skådespelare som axlat hans mantel genom åren.
Jag har bara sett en bråkdel av alla filmer och tv serier som gjorts om Maigret, och då bland annat på ryska. Men jag delar trots allt uppfattningen att om Bond är britt så är Maigret fransman. I televisionens stenålder gjorde Rubert Davis Maigret med en viss pondus, och i modern tid Rowan (Mr Bean) Atkinson en överraskande lyckad version av egen kraft. Dock var bägge engelsmän i motsats till min Maigret, Jean Gabin.
Dessutom, som om inte detta vore nog gjorde den store amerikanske ikonen Charles Laughton Jules Maigret 1949 i Mannen i Eiffeltornet säkert med pondus och auktoritet.
Lunkar överviktig genom fallet
Nu har emellertid Patrice Leconte återskapat auran av femtiotal och den bild av Maigret som en gång signerades av Gabin. Trött, sliten och överviktig lunkar han igenom fallet nu personifierad av en lysande Gérhard Depardieu som gör något av en one-man-show som den slipade kommissarien.
Flyter långsamt i sin egen rytm
Filmen är en stilistisk ögonfägnad som osar doften av takåsarna i Paris i klasskampens femtiotal i Frankrike. En ung flicka i vacker aftonklänning hittas mördad på ett torg i Paris, och efterhand som Maigret lägger pussel med hennes liv tornar bilden av ett tragiskt människoöde upp sig som gör ett personligt avtryck i hans liv. Historien flyter långsamt i sin egen rytm, och är egentligen inte särskilt spännande och får oss aldrig som i en Agatha Christie deckare sitta och fördjupa oss i problematiken vem som är mördaren.
På plats tänka på sak och person
Det är Maigret, alltså Depardieu som äger varje scen, och när han säger till en av de inblandade ”Jag löser bara fallen och hoppas att så många som möjligt inte blir drabbade” tror vi honom. Här överträffar han till och mer den mer självsäkre Gabins framtoning.
Depardieu har ju mest varit i spalterna som Putin-kramare och diverse sex-skandaler de senaste åren, så det är kanske på plats att tänka på det där med sak och person när man nu ser honom briljera som den tungviktare han är i dubbel bemärkelse.
