MEN IN BLACK: INTERNATIONAL

Regi: F. Gary Gray
I rollerna: Chris Hemsworth, Tessa Thompson, Liam Neeson, Emma Thompson, Rafe Spall

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-06-14

En kollega och jag hade diametralt olika åsikter om en detalj i Men in Black: International, när vi diskuterade filmen efter pressvisningen.
– Filmen hade varit mycket bättre utan Chris Hemsworth, sa min kollega. Han verkar tro att han är James Bond!
– Jasså? sa jag. Jag tycker precis tvärtom – filmen hade varit mycket bättre om den bara handlade om att Chris Hemsworth flängde omkring som James Bond!

Det har gått 22 år sedan den första Men in Black, som hade premiär 1997. De ungdomar – filmens största målgrupp – som tar studenten denna vecka var alltså inte födda när filmen kom, vilket tydligt markerar att denna franchise börjar bli lite till åren. Den första uppföljaren kom fem år senare – och sedan fick vi vänta hela tio år, till 2012, på MEN IN BLACK 3. Nu har det gått ytterligare sju år, och här är den fjärde filmen i serien.

Den ursprunglige regissören Barry Sonnenfield är nu ersatt med FAST & FURIOUS 8-regissören F Gary Gray – och även huvudrollsinnehavarna är nya. Det är nog bara Emma Thompson som återkommer från förra filmen, hon spelar organisationens chef.
Nya huvudpersoner är agent H (Chris Hemsworth) och agent M (Tessa Thompson, ej släkt med Emma). Men in Black: International börjar onekligen rätt bra, med att agent H och hans chef High T (Liam Neeson) år 2016 anländer till Eiffeltornet, där de slåss mot mäktiga utomjordingar som går under beteckningen Svärmen. Därefter hoppar vi tjugo år tillbaka i tiden och introduceras för lilla Molly, som råkar bevittna när hennes föräldrar frågas ut av två agenter från MIB, vilka i vanlig ordning genast raderar föräldrarnas minnen av detta. Agenterna, som inte upptäcker Molly, letar efter en liten rymdvarelse som gömmer sig på Mollys rum.

Detta får Molly att vilja bli MIB-agent, och hon tillbringar tjugo år med att lokalisera den extremt hemliga organisationen. Hon hittar dem, blir antagen, förses med kodnamnet M, och paras ihop med den arrogante och av allt att döma lätt korkade brudmagneten agent H, när hon skickats till London på sitt första uppdrag.

Handlingen efter denna inledning är lite diffus. Det känns nämligen som om filmskaparna hittar på efter hand; som om de inte har något ordentligt manus, utan bara fläskar på med så mycket som möjligt av allting.

High T sätter H och M på ett uppdrag som för dem runt om i världen, till Afrika och Italien, en döende rymdvarelse ger M ett supermärktigt vapen i fickformat, alla vill åt detta vapen, man misstänker att det finns en mullvad på MIB (det är den vi tror det är), alla jagar alla, och mot slutet dyker Rebecca Ferguson upp i en roll som är betydligt mindre än väntat, med tanke på att hon är tredje namnet i rollistan.

En liten, liten varelse som M döper till Pawny (Kumail Nanjiani gör rösten) har en del roliga repliker, framför allt en om det romantiska dramat DAGBOKEN, men övrigt tycker jag inte att Men in Black: International är speciellt rolig. De två första filmerna var kul, eftersom Will Smith skämtade friskt, medan Tommy Lee Jones lyckades vara rolig genom att vara gravallvarlig. Tessa Thompson har inte försetts med några roliga repliker, hon är bra en ung person som visar sig vara osedvanligt duglig när alla andra klantar sig.

Chris Hemsworth, däremot, är ju en kille med stor utstrålning och han är lite småskojig med sina lagom misslyckade playboymanér. Men det enda filmen har att bjuda på i övrigt är en massa specialeffekter. Att slänga in en massa konstiga varelser var roligt i den första filmen, men nu kan vi det. Det jagas, det skjuts med strålpistoler, det dånar, konstiga varelser figurerar, och ibland visar sig även Rafe Spall, och jag kommer på mig med att tänka att jag glömt bort vad filmen går ut på.

I artiklar om den här filmen har det stått att Chris Hemsworth och Tessa Thompson från Thor- och Avengers-filmerna samarbetar igen – och jag försökte komma på vilken roll Thompson spelar dessa filmer. Jag var tvungen att kolla upp det. Aha. Valkyrie. Henne minns jag inte. Det säger väl en del om det grunda intryck Marvelfilmerna gör på mig. Fast jag minns inte heller att det är Thompson som spelar den sjungande flickvännen i Creed-filmerna.

En sak som slog mig när jag såg Men in Black: International, är att Chris Hemsworth borde göra Roger Moore-filmer. Kanske inte James Bond, han är för pojkaktig, men jag tror att han hade blivit jättebra som Helgonet!

Skriven 2019-06-13

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners