ALTER BRIDGE och HALESTORM, Falconersalen, Köpenhamn den 2 november 2022 – vin för AB och mycket vatten för Lzzys band

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Alla goda ting är tre heter det som bekant, så när nu välrenommerade Alter Bridge och Halestorm gör gemensam sak, och tar med sig Mammoth alias Eddie Van Halens son Wolfgang på (turné)färden är det bara att tacka och ta emot.

Nu är ju det här med turnépaket ingen sensation på andra sidan Atlanten, men här i Europa har det inte varit överdrivet vanligt så här långt, men kanske kan en förändring vara på gång. Redan nästa vecka kommer Amaranthe och tyska Beyond the Black att köra en show tillsammans på Amager Bio i byen, och redan i januari gör finska Apocalyptica och nederländska Epica en jämnbördig spelning på samma plats.

Van Halen-sonens koppling till övriga banden

Fast denna kväll var alltså Alter Bridge och Halestorm på tapeten, och Eddie Van Halen-ätteläggen Wolfgangs band Mammoth WVH fanns med som support act och grädde på moset. Således var det här också en kväll då det fanns all anledning att vara på plats i god tid.

Här kan det också vara värt att nämna Wolfgang medverkat både på Halestorms andra album The Strange Case of.. och på två album av Alter Bridge-gitarristen Mark Tremontis egna band Tremont i egenskap av full medlem, så kopplingen till turnékollegorna finns där onekligen.

Fanns självklar pepp

Sisådär tjugo minuter efter Mammoths sista ton klingat av äntrade så Halestorm scenen, och här vore det lögn att hävda att vissa förväntningar inte låg i luften. Fyra år hade förflutit sedan mitt förra gig med kvartetten samtidigt som ett nytt album i form av Back from the Dead fanns med i bagaget. Med andra ord fanns då också den självklara peppen med i det inre resonemanget.

Varför tar hon i så hon storknar?

Dessvärre får man inte alltid som man vill. Jovisst, Pennsylvania-bandet var på plats, och uppvisade samma energiska jag som alltid igår. Men, och det är ett stor men; det vokala svek överlag, och då talar jag inte om att Lzzy Hales röst skulle ha kroknat redan vid 39 års ålder. För hennes pipa tillhör alltjämt de största i (hårdrocks-/metal)branschen. Den är helt enkelt enorm. Men varför, varför tar hon i så hon nästan storknar i nästan varje läge nuförtiden?

Inte det Halestorm jag vill ha

Det är uppenbarligen något som kommit i samband med i viss mån förra albumet Vicious och förstärkts i och med årets release Back from the Dead. Så jag antar det är den väg bandet valt att gå fullt ut i dagens läge. Det låter, tyngre, ruffigare och slamrigare, vilket slog igenom fullt ut i Falconersalen, och det är inte den versionen av Halestorm jag vill ha.

Snuvad på konfekten med rösten

Hade föredragit om kvartetten hållit fast vid det sound de hade på sina två första verk då demonrattaren Howard Benson satt i producentstolen. Då det var heavy, men ändå lät självklart sofistikerat i botten medan sången var nyanserad och ändå kraftfull så in i h-e. Till skillnad från nu då ljudbilden ter sig onödigt skramlig och Lzzy Hale vrålar snarare än sjunger. Jag satt hela tiden och längtade efter hennes rena klara rockröst á la typ, Hearts Ann Wilson, men blev gång på gång snuvad på konfekten.

Sjävlklara ess slarvades bort

Så ni får ursäkta, men jag saknar det gamla Halestorm och kanske framförallt den vokalissa som en gång i tiden knockade mig. Denna kväll slarvades inte bara självklara ess som I Get Off och I Miss the Misery bort, utan även nya som The Steeple, i ett gapigt virrvarr som inte sällan drogs ut ohälsosamt länge.

Synd på så väldigt rara ärtor, måste jag säga. Som det var nu tedde det sig som att Lzzys brorsa Arejay Hale var största behållningen i kvällens gig. Det bor onekligen en liten showare i honom där bakom trumkitet, var min första tanke när allt var över.

Sparkade sin strulige sångare

Fast en underhållande trummis gör förstås ensam ingen gjuten konsert, så det var allt tur att besvikelsen kunde lindras med kvällens outtalade headliner Alter Bridge. Bandet började som bekant sin resa för snart tjugo år sedan mångmiljonsäljande Creed i en hast sparkade sin strulige sångare Scott Stapp och blev Alter Bridge istället med den då relativt okände ex-The Mayfield Four-vokalisten Myles Kennedy i frontlinjen.

Nya verken en tydlig bekräftelse

Därefter har det mesta gått stadigt uppåt. Nödlösningen har blivit ett potentiellt livstidsprojekt, och rent konstnärligt håller sällskapet en smått imponerande jämn nivå. Något sprillans nya verket Pawns & Kings utgör en tydlig bekräftelse på.

Lysande titelspår

Titelspåret härfirån avverkades för övrigt någon gång halvägs in i spelningen denna afton, och i samband med detta bad Kennedy oss ha tålamod. Jag kan i och för sig förstå tanken. Det är liksom inte varje dag man hör ett tvättäkta försök till modern metal, post grunge progg, men om ni undrar hur ett sådant skulle kunna låta kan ni sluta söka nu. Lysande, är nog ordet jag letar efter här.

Att ta kontroll över sitt öde

Och det fanns fler godbitar från detta nya verk på setlistan. Som öppningsnumret Silver Tongue, en skön mix av ödsligt storslagen vers och oförskämt catchy refräng. Eller som energiskt efterhängset riffiga This Is War, en stentung vädjan om att kämpa och ta kontroll över sitt öde i en destruktiv knäckande värld.

Akustiskt parti motvikt till den tunga dieten

Samtidigt lyste givetvis idel gamla favoriter också. En var definitivt Cry of Achilles, en rytmiskt galopperande sak om att inte ge upp inför verklighetens realiteter. En annan var Ghost of Days Gone By i en hyfsat soft version och tillika det närmaste man kom att göra en powerballad denna kväll.

Utöver detta lyste ett akustiskt parti med Kennedy enbart backad av gitarristen Mark Tremonti starkt. Detta fungerade som sig bör som välbehövlig luftig variation och motvikt genemot den överlag tämligen tunga dieten. Så slutet gott, allting gott i Alter Bridge-lägret, således.

Även solen har sina fläckar

Men med detta sagt, en avslutande reflektion kan ändå vara på sin plats. För det är onekligen en poäng att betona att Alter Bridge sedan rätt lång tid tillbaka skakat av sig det ok som stavas post grunge. Creed var då, och Alter Bridge är nu. Vilket bandet demonstrerade rätt tydligt igår. Även om några nummer sisådär en timme in i giget förvisso tedde sig onödigt malande och färglösa på ett sätt som närmade sig grunge utan post-delen före.

Men vad är det det heter; även solen har sina fläckar. För annars är det här är ett band som mer och mer bevisar att de kan karaktäriseras som ett modernt metalband, rent allmänt, snarare än en avknoppning av det man startade som i en annan tid pre millenieskiftet. Vilket är vettigt och bra både ur ett konstnärligt och kommersiellt perspektiv.

Dovt ljudtäcke dränker nyanserna

Sedan bör som slutkläm utfärdas en varning som inte har ett dugg med de medverkande banden att göra; jag har sagt det förr, men säger det igen; Falconersalen är en tämligen kass lokal att hysa hårdrocks- och metalband i. I stort sett alla andra genrer funkar, inklusive country, jazz, latinopop, pop rent allmänt, lättare rock, singer/songwriting och soul. Jag vet, har själv varit på plats i där i diverse varierande sammanhang. Men varje gång det tyngre gardet är på besök omslutes ljudbilden av ett dovt ljudtäcke som mer eller mindre dränker större delen av den subtilitet och nyans som annars hade kunnat uppbringas..

Så också igår. Således gjordes ingens framträdande full rättvisa denna afton. Men det var samtidigt något man var tvungen att bortse ifrån. Istället fick man plocka fram den positiva attityden. Med mer eller mindre stor framgång, bör tilläggas.

print

Våra samarbetspartners