DEEP PURPLE, Royal Arena, Köpenhamn den 7 oktober 2022 – en lektion i hur klassisk hårdrock av 70-talssnitt låter när allt klickar

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Gamla hårdrockare dör aldrig, de bara tynar bort. Påståendet kanske inte stämmer helt. Men Deep Purple har rockat hårt sedan 1968 vid det här laget utan att ge sig trots motgångar. Det är femtiofyra år. Sug på den. Det är längre än ett helt arbetsliv, och alltjämt finns sångaren Ian Gillan 77, basisten Roger Glover 76 och trummisen Ian Paice 74 med i laguppställningen.

Addera sedan klaviaturspelaren Don Airey 74 till trotjänarna, och bilden av ett band som håller pensionärsflaggen högt i rockvärlden blir närmast övertydlig. Således finns det faktiskt band som kan konkurrera med ”De rullande stenarna” i detta avseende.

Oddsen för ännu en turnésväng är goda

Imponerande, får man väl säga, men nu börjar man väl ändå se slutet, tänker du. Mycket möjligt. Fast man vet aldrig. Hårdrockare är nutidens bluesgubbar, så det är fullt möjligt att det blir både ett album till och ännu en turnésväng innan Gillans 80-årsdag.

Oddsen är i alla fall goda. Åtminstone att döma av fredagens gig på Royal Arena. Minns även att jag var tämligen imponerad vid mitt förra gig med Deep Purple 2014 i den avsevärt mindre Falconersalen i samma stad. Å andra siden är det åtta år sedan, och det ter sig trots allt som en evighet när bandmedlemmarna nått pensionsåldern.

Extra tända och spelsugna?

Fast det som bjöds denna gång var faktiskt några snäpp bättre än senast. Sanna mina ord. Men varför då, kan man undra. Tja, det vore lätt att hävda att det har med förre gitarristen, 68-årige Steve Morse uttåg ur bandet förra året, och 43-årige ungdomen Simon McBrides (även i Snakecharmer) intåg. Detta hade dock varit att fara med osanning, det vet alla som någonsin skådat Morse in action.

Däremot kanske sällskapet blivit extra tända och spelsugna efter det påtvingade speluppehållet under pandemin, vem vet. Fast varför vara fixerad på varför så är fallet när man bara kan glädjas över att gubbsen orkar och kan fortfarande. Och som de kan. Det här var inget annat än en 96-minuters lektion i hur klassisk hårdrock av 70-talssnitt kan låta när allt klickar.

Blev aldrig för mycket

Så ja, jag är imponerad. För det här var ett gig som tedde sig otroligt tajt och samspelt. Utan några direkta longörer, dessutom. Visserligen präglades tillställningen som förväntat av generösa soloinsatser i nästan varje nummer, men det blev sällan eller aldrig för mycket för sitt eget bästa. Till skillnad mot en hel del andra vet Deep Purple-folket precis när det är daga att sluta, så att flowet i showen inte ska komma av sig.

Han var kvällens kung

I detta avseende drog onekligen Simon McBride ett tungt lass i egenskap av gitarrist. Redan i hårt rockande öppningsnumret Highway Star fick han chansen att visa upp sig på allvar, men den som glänste mest var onekligen Don Airey. Han framstod faktiskt som kvällens kung.

Klaviaturspelarens händer flög över tangenterna på bästa fingerfärdiga sätt, och ut kom toner som tedde sig precis så varierade och inspirerade som man kan önska sig. Samtidigt varvades lekfullhet med fokus på uppgiften att lyfta ett specifikt nummer och äventyrlighet med en tydlig agenda för vad som behövdes för en viss sång.

Hårdare trummande och häftigt bassolo

Alla på scen levererade dock. Man kan till och med fråga sig om inte Ian Paice trummade mer distinkt och hårdare än då det begav sig 2014. Vilket väl säger en del om mannens samtida kapacitet.

Lika framträdande var inte Roger Glovers bas, men det häftiga eskalerande bassolot i introt till avslutande Black Night visade onekligen hans höga klass.

Insåg i tid att rösten behövde anpassas

Alltmedan Ian Gillan till skillnad mot vissa andra hårdrockssångare åter visade att hans röst likt fin vin åldrats med klass. Vokalisten insåg i tid att han var tvungen att anpassa rösten när tiden började springa ifrån födelsedatumet, och den insikten kan han skörda frukterna av nu. Därför stör det heller inte nämnvärt att de höga tonerna är historia i dessa dagar. Särskilt inte som vokalisten alltjämt kan uppvisa avsevärd känsla i sin leverans av sångerna. Som i kvällens enda ballad, bluesiga When a Blind Man Cries. Wow, är man benägen att utbrista.

Gjorde paketet komplett

Strax därefter rockade Gillan tungt i den smått bortglömda Anya. Det efterhängsna riffet i detta melodiska upptempo-nummer utgör låtens pricken över i:et, men Gillan gjorde paketet komplett även om de höga tonerna numera som sagt till lejonparten lyser med sin frånvaro.

Ungefär samma sak kan sägas vad gäller ess som Perfect Strangers och Space Truckin’. Eller förresten, i sistnämnda sak gjorde han faktiskt ett hyggligt försök att låter pipan gå upp i de högre registerna. Respekt, får man säga.

Förvaltar sitt ansvar

Sedan kan ni säkert räkna ut vilken sång som mynnade ut i kvällens enda allsång. Vilket är fullt förståeligt. Det där välbekanta riffet som bär verket ifråga är trots allt ett av världens absolut mest kända. Och visst är Smoke on the Water en väldigt bra hårdrockslåt som lär överleva tidens tand även i fortsättningen. Tur då att upphovsmännen själva förvaltar detta ansvar. Vitaliteten i gårdagens framförande gick i alla fall inte att ta miste på.

Styrkebesked som heter duga

Och på tal om just vitaliteten. Deep Purple anno 2022 har alltjämt en hel del av denna vara. De är forfarande förvånansvärt nyfikna och fantasifulla i sin gärning. Något som framgick med all önskvärd tydlighet denna kväll. Vi talar styrkebesked som heter duga, helt enkelt.

Foto: Henrik Hildebrand

print

Våra samarbetspartners