SUEDEs Mat Osman om nya albumet: “Det kändes som att vara femton igen”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Överhypade, hyllade, nedsablade och både uträknade och upplösta i ett rökmoln av drama och dålig hantering av framgång. Bara för att sedermera likt fågel Fenix resa sig ur askan, återförenas och göra comeback som äldre om än inte nödvändigtvis mycket klokare människor. Det är berättelsen om Suede i ett nötskalskoncentrat. Men det betyder varken att historien är slut eller att kontrasten mellan att vara i bandet under 90-talets då och nu är överdrivet stor. I alla fall inte enligt medgrundaren Mat Osman.

– Nej, du vet, det är ingen större skillnad, bekräftar han. Jag önskar jag kunde säga vi är annorlunda, mognare människor. Men du vet hur det är när man kommer hem till familjen till jul, och man direkt bara faller in i rollen som den där sjuårige pojken igen

Ett bättre liv

Fast det finns trots allt en skillnad mot förr. Då det begav sig levde alla berörda med bandet 24/7. Det var turnerande och inspelningar i studion hela tiden. och detta pågick konstant.

– Nu handlar det bara om de där 90 minuterna på scen och ett par veckor i studion åt gången. Och på sätt och vis är det ett bättre liv. Det här är inte längre en del av ett ständigt pågående party. Fast samtidigt är mycket av det vi gör det samma som förr.

Målet att återskapa kraften live

Som exempel nämner Mat likheten mellan approachen vid tillblivelsen av 1993 års självbetitlade debut och sprillans nya albumet Autofiction. Då som nu gick man bara in i studion och spelade in sånger som endast hade repats ett högst begränsat antal gånger innan producenten tryckte på record.

Målet vara att återskapa kraften bandet hade live, något man enligt egen utsago aldrig lyckats med tidigare under den 30-åriga karriären. Särkilt inte på senare år efter återföreningen då de senaste releaserna Night Thoughts och The Blue Hours medvetet drog åt ett mer experimentellt håll.

– Men jag tror inte det där handlade om att få något ur systemet. Det var mer så att vi ville visa en annan sida av oss. Vi har en en experimentell sida och en mer renodlat rak sida, och nu har vi gjort två album där vi kunnat experimentera med vår arty sida. Det har funnits många gånger genom åren då vi tvingats börja om från början, och det har varit bra för oss.

Som att vara femton igen

– Och samma sak gällde den här gången, verkar det som?

– Ja, och på samma gång har det varit mer av en njutning att göra den här skivan. Vanligtvis har våra album varit en respons på olika katastrofer för bandet. Men den här gången kändes det som att gå tillbaka och vara femton igen.

Var tvungen skriva om sitt riktiga liv

På samma gång stod det emellertid tidigt klart att musiken var en sak och lyriken en annan. Vad gäller det sistnämnda stod det tidigt klart att själva ordflödet denna gång skulle utmynna i Suedes mest personliga verk någonsin. Något som i slutänden skulle kunna relateras till sångaren Brett Andersons utlämnande texter.

– Jag tror det var något Brett verkligen var tvungen att göra, så han började sjunga om sitt riktiga liv. När vi var i tjugoårsåldern var det pubar, droger och hänga ute som gällde, men det går inte att fortsätta med sådant, så det är ett avslutat kapitel. Grejen är bara det att folk inte är särskilt bra på att skriva om förhållanden och att bli äldre.

Var rädd det skulle bli sentimentalt

– Men ni fixar att göra det?

– Det är sådant som involverar rädsla, spänningar och konflikter, och det har vi alltid skrivit om. Det handlar fortfarande om kärlek, saknad, rädsla och ilska, men nu ser vi det via en helt annan lins. Så jag antar att vi fortfarande inte har en aning om vad vi gör nu när vi nått medelåldern. När Brett berättade att han skulle börja skriva om sin familj fruktade jag det, jag var rädd det skulle bli sentimentalt. Men antingen låtsas man inte om att man blivit äldre eller också försöker man skriva om det. Sedan förväntar sig folk att rock ’n’ roll ska handla om partajande, men så är det inte längre för oss.

Bernard Butler lämnade snabbt

Det är kanske svårt att tro det, men hela trettiofyra år ha förflutit sedan Mat och barndomsvännen Brett Anderson slog sina påsar ihop med gitarristen Justine Frischmann i något som skulle bli kärnan i Suede. Frischmann skulle sedermera bilda egna upphaussade bandet Elastica, men under ett par år fanns hon med i laguppställningen tillsammans med omskrivne gitarristen Bernard Butler, som lika snabbt valde att lämna Suede-skeppet som Frischmann.

”Vad hade hänt om vi splittrats?”

Fast därefter var det slut på personalskiftningarna. I skrivande stund har styrkan sett likadan ut ända sedan 1995 trots diverse kriser inom bandet och den förväntade backlashen från den brittiska musikpressen. En prestation om något om man betänker hur många brittiska (band)kollegor från den här som upphört existera för länge sedan.

– Jag menar, det är inget jag funderar på till vardags, även om jag faktiskt tänkte på det idag. Men jag har ingen aning om vad som hade hänt om vi splittrats. I början var vi ett fenomen. En sensation. Men vi visste inte hur vi skulle växa ifrån den bilden. Så det tog ett tag innan vi lärde oss prioritera rätt.

Brett är lätt att komma överens med

– Fast vad som än hänt verkar det som om ni lyckats hålla vänskapen vid liv?

– Yeah, jag menar, jag har känt Brett sedan jag var sexton. Gud, det är 38 år sedan. Men jag tror det är ganska enkelt. Vi hade redan från början en idé om vilken typ av band vi ville vara och vilken sorts musik vi ville göra. Så när något hände hade vi alltid det att hålla fast vid. Sedan är Brett väldigt lätt att komma överens med också. Det är precis samma sak som med en familj, det är inte som att ha kollegor på jobbet. Vi backar varandra, allt annat är oviktigt.

Kostade inte en miljon pund att göra

Vilket kanske är tur. För det fanns en tid då allt såg ut att ha nått vägens ände. I kölvattnet på bandets nedsablade femte album A New Morning, bör tilläggas. Sångsamlingen ifråga släpptes i mars 2002, och processen för att komma dit var både lång och jobbig. Två år hade spenderats i sju olika studios med fyra olika producenter. Dessutom hade kalaset kostat en miljon pund. I alla fall enligt inte alltid så sanningsenliga musikmagasinet NME. Men Mat förnekar detta.

– Visst kostade den en massa pengar, vi spelade ju in skivan två gånger. Men det kostade inte en miljon att göra det. Det var en märklig NME-story, men det går inte att klaga på det. För det var ingen särskilt bra skiva. Dessutom håller det inte att gnälla när de först hypar en och sedan sågar en. Det tillhör bara spelets regler. Sedan tror jag att problemet var att vi tog saker för givet, så vi var tvungna att förlora det för att inse vad vi hade.

Hanterade det inte särskilt väl

– Om du ser tillbaka, tror du att mediahysterin i början av er karriär skadade er? Jag menar, det var så mycket fokus på annat runt omkring som inte hade något med musiken att göra?

– Det är underligt, det där. Om du frågat mig för tio år sedan hade jag sagt ja, och aldrig påstått att det var roligt. Men jag tycker annorlunda idag. Visst, det var over the top och vi hanterade det inte särskilt väl, men det var härligt.

Comeback för en god sak

– Ni splittrades jus 2003 efter strulet och besvikelsen med A New Morning. Vad fick er att göra comeback sju år senare?

– Det där var verkligen en märklig grej. Själv hade jag egentligen inget intresse att komma tillbaka, men vi fick ett erbjudande om att spela på Royal Albert Hall i samband med en show till förmån för tonåringar med cancer. Vi blev alla berörda av detta, och jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att sätta punkt för oss. Vi skulle inte få något för det. Vi gjorde det för en god sak, så ingen skulle kunna säga att vi ställde upp för pengarna. Så vi gjorde det och låtsades det var en engångsgrej när vi gick av scenen. Men det var ett fantastiskt gig

Njuter mer idag

– Slutligen: är det lika roligt att vara i Suede idag som det var när ni en gång började?

– Yeah, det är kul. Men det är också viktigare för mig idag. När du startar ett band finns det en massa konstiga skäl till varför du gör det. Du är egoistisk, du behöver bli hörd, du vill hämnas på människor som inte tyckte om dig när du var yngre och så vidare. Men när du blir äldre står tanken på att beröra människor ut mer. Du vill vara där i svåra tider och ge spänning i de goda. Så på sätt och vis njuter jag mer idag. Vi finns där för de där stora ögonblicken i livet, när folk gifter sig eller går bort. Sådana saker betyder mer för mig.

Har alltid velat nå ut

– Och musiken finns där ju alltid

– Ja, vi har alltid älskat musik, och har alltid velat nå ut till folk. Men jag bryr mig inte om glittret och att försöka imponera på folk längre.

print

Våra samarbetspartners