DE DÖDAS DAL – nazizombies med lättsamt underhållande anslag och fläskig final

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Malnazidos (Valley of The Dead)
Regi: Alberto de Toro & Javier Ruiz Caldera
Skådespelare: Miki Esparbé, Aura Garrido, Luis Callejo, Álvaro Cervantes, Jesús Carroza
Land: Spanien
År: 2020
Genre: Action, Äventyr, Fantasy
Längd: 101 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 3

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en spansk zombiefilm som skulle gått upp på bio i Spanien redan 2020, men pandemin kom i vägen, och nu har filmen dumpats direkt på Netflix istället.

I min recension av Overlord, en film som kom 2018, skrev jag lite om nazizombiefilmer. Bland annat skrev jag “de allra flesta av den senaste tidens nazizombiefilmer – antagligen 100% av dem – är, kort sagt, jävligt dåliga”. Och jo, så är det ju. Jag har ett gäng stående här i hyllan bredvid mig, de flesta köpta på rea för fem, tio spänn styck, och de är i det närmaste osebara. Å andra sidan är jag den ende i hela världen som faktiskt gillar Jean Rollins Zombie Lake från 1981, den har jag på Blu-ray.

Ser ut som en biofilm

Rent allmänt är zombiefilm en genre som snabbt blev tjatig, det mesta som gjorts efter 1980-talets höjdare i genren är trist – men nazizombiefilmerna från senare år lider även av de de i de flesta fall har en alldeles för låg budget. Undantag finns förstås, som Overlord, men det är svårt att göra krigsfilm om man inte har budget till uniformer och rekvisita. De dödas dal, som regisserats av Alberto de Toro och Javier Ruiz Caldera, och som bygger på en roman av Manuel Martín, har dock en hyfsat tilltagen budget – det här ser ut som en biofilm.

Ga återupplivar döda

De dödas dal är mer än en nazizombiefilm – det här är en fascist- & nazizombiefilm.. Handlingen utspelas nämligen 1938, under spanska inbördeskriget, så här finns både spanska fascister och tyska nazister. Tyskarna har utvecklat en blå gas, som … Ja, självklart återupplivar gasen döda. I en prolog får vi se hur onda tyskar mejar ner glada bybor som firar ett bröllop, och sedan plockas gasen fram.

Stoppar avrättning

Miki Esparbé spelar Jan Lozano, kapten i Francos fascistiska armé, men eftersom Jan inte är mycket till fascist, ska han arkebuseras. I sista sekunden kommer hans farbror, ett högre befäl, farande och stoppar avrättningen. Istället för att skjutas, skickas Jan iväg på ett uppdrag tillsammans två andra män som armén kan avvara.

Jan och hans män kommer inte långt innan de stoppas av ett gäng från den socialistiska motståndsrörelsen, anförda av en tuff kvinna (Aura Garrido). Just som de ska döda Jan och de andra, dyker det upp zombies. Det bär sig förstås inte bättre än att Jan och hans män tvingas samarbeta med motståndsfolket, och självklart blir de efter ett tag vänner. De stöter på fler zombies under färden, och måste hitta på ett sätt att stoppa alla tyskar, fascister, och levande döda.

Underhållande fläskig final

De dödas dal har ett ganska lättsamt anslag, bitvis funkar filmen som en skräckkomedi. Detta beror bland annat på Miki Esparbé i huvudrollen, han känns lite grand som en spansk Jean Dujardin. Filmens första tredjedel är rätt bra, det är underhållande. Den sista tredjedelen, men den fläskiga finalen, är också underhållande. Men – tredjedelen i mitten är märkligt trist. Här tappar filmen tempo rejält, folk sitter mest och pratar, och eftersom dessa scener utspelar sig nattetid, är det ibland svårt att se vad som sker – det är helt enkelt för mörkt.

Datoranimerade blodsprut ogillas

Som helhet är det här en helt okej zombiefilm, den är lite bättre än snittet, den är lite snyggare och den har högre budget. En detalj jag definitivt inte gillar med De dödas dal, är blodspruten. Dessa är förstås datoranimerade, och av någon anledning har de gjort så att blodet ser ut som röda moln. Jag minns att Ringo Lam använde sig av squibs som såg ut så här i någon actionfilm som kom för drygt 30 år sedan. Direkt efter De dödas dal såg jag om Lucio Fulcis Zombie Flesh Eaters från 1979, och slogs av hur pass mycket bättre effekterna – och blodspruten – är i denna mer än 40 år gamla film.