BIGBUG – horribelt och jobbigt om artificiell intelligens av regissören bakom Amélie från Montmartre

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Jean-Pierre Jeunet
Skådespelare: Isabelle Nanty, Elsa Zylberstein, Claude Perron, Stéphane De Groodt, Youssef Hajdi
Land: Frankrike
År: 2022
Genre: Komedi, Sci-Fi
Längd: 111 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 1

Nu blir det franskt här på JPS Media! Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. För ovanlighetens skull handlar det om en ny film av Jean-Pierre Jeunet, vilket jag fortfarande tycker känns som något av intresse, även om jag kanske inte borde tycka så.

Det är inte länge sedan nu jag skrev om två tidiga filmer av Jeunet (och Marc Caro); Delikatessen och De förlorade barnens stad, eftersom de släpptes på Blu-ray i Sverige. Jeunets karriär peakade med Amélie fron Montmartre, det han gjort sedan den filmen har inte alls nått upp till samma klass, även om filmerna varit acceptabla.

Om artificiell intelligens i framtiden

En film som inte är acceptabel, är Jeunets senaste film, alltså den här – Bigbug. Det var fruktansvärt svårt att sitta igenom den här skapelsen. Den varar en timme och 51 minuter, men den känns som fjorton timmar. När jag härommånaden såg trailern för den här filmen, tyckte jag att den verkade horribel och jobbig. Filmen är precis som trailern – fast utdragen till nästan två timmar.

Jag såg Bigbug direkt efter Kimi, och det blev en intressant double feature. Kimi handlar om artificiell intelligens i nutid. Bigbug handlar om artificiell intelligens i framtiden.

Gör revolt mot sina herrar

Året är visst 2050, och robotar är en vanligt inslag i hemmen. I ett förortshus sitter en familj och gnabbas med varandra, när ytterligare en familj anländer. Sedan dyker även en grannfru upp. De fortsätter att gnabbas, medan de passas upp av robotar av olika modeller. Plötsligt gör världens robotar revolt mot sina herrar. Husets alla utgångar låses och människorna därinne kan inte ta sig därifrån. Nu är de fast med varandra. De bråkar, gnabbas, men försöker även ha sex lite då och då. Deras hushållsrobotar är snälla och lydiga, deras robothembiträde Monique hjälper till så gott hon kan. Plötsligt anländer en illasinnad robotpolis som inte gillar vad de håller på med i huset.

Bigbug är en film som försöker utforska vad det innebär att vara människa. Men framför allt är det en fruktansvärt jobbig film om tjattrande typer som inte kan ta sig ut ur ett hus.

Designad av tuggummiautomat från 80-talet

Jean-Pierre Jeunet har verkligen gått loss med scenografi och effekter i den här filmen; det mesta är datoranimerat, antar jag. Bigbug ser ut att vara designad av en tuggummiautomat från 80-talet. I samarbete med Barbie och Ken. Den här framtidsvärlden ser ut som något slags godisfärgat art déco-50-tal, med flygande Citroëner, androider och robotar. De knalliga, överstyrda färgerna gör att det blir påfrestande att titta på det i längden. Det ser ut som ett vansinnigt barnprogram. Det är 200% kitsch. En del effekter, detaljer och scener är snygga och roliga, men de gör inte filmen bättre.

Jättebra som hembiträdet

Filmen har enorma problem med tempot. Trots allt pladdrande och skrikande och alla effekter, rör filmen sig inte framåt. När jag trodde att den gick mot sitt slut, visade det sig att jag inte ens kommit halvvägs. Handlingen är ganska banal, vi har sett filmer på samma tema förr. Bigbug är säkert tänkt att vara både skojig och tänkvärd, men jag fick mest ont i huvudet, och började tänka på annat.

Dock är Claude Perron jättebra som hembiträdet. Hon är en fascinerande robot, och är den som bidrar med humor, när de andra mest skriker. Dominique Pinon är visst också med någonstans, men honom missade jag.

Se om Delikatessen och Amélie från Montmartre istället

Nä, gott folk, det här var en plågsam film. Se om Delikatessen och Amélie från Montmartre istället. De håller än och är mycket snyggare än den plastiga Bigbug.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners