DOCTOR STRANGE IN THE MULTIVERSE OF MADNESS – visuellt läckert, men kanske dags för sans med multiuniversum-konceptet nu

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Sam Raimi
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Elizabet Olsen, Chiwtel Eijofor, Benedict Wong, Xochitl Gomez
Premiär: 2022-05-04
Betyg: 4

Evil Dead-regissören Sam Raimi var den som en gång i tiden drog igång den ångvält som stavas Marveluniversum på filmduken. Han insåg det inte då, men hans tre Spider-Man-filmer med Tobey Maguire drog igång något som blivit totalt ostoppbart och förändrade filmvärlden för lång tid framöver. Kanske för all framtid.

Fast det är först nu han gör comeback hos Marvel, men det är å andra sidan ”with a bang”. För efter att ha stått i centrum Spider-Man: No Way Home är Doctor Strange hetare än någonsin, och spindelkopplingen till Raimi är förstås uppenbar. Liksom de levande döda, och dessutom figurerar en döing á la Doctor Strange i detta nya megaspektakel. Raimi gör således en homage till sig själv och filmen som gav honom ett genombrott för lite drygt fyrtio år sedan.

Men framförallt fortsätter multiuniversum-galenskaperna med full styrka i detta nya kapitel som väl kan sägas ha en viss koppling med ovannämnda nätspinnarfilm.

Är det verkligen en dröm?

Hur som helst kastas vi direkt in i händelserna centrum. Vi befinner oss i rymden någonstans mitt i intigheten. Doctor Strange jagas av eldfängda varelser som hotar förinta honom. Men det är tydligen en dröm. Eller är det verkligen det?

På annan plats. i en villaförort introduceras vi åter för Wanda Maximoff. Själv har jag ingen koll på Disneys tv-serie WandaVision, men jag har förstått att det är en fördel att ha sett den som förberedelse inför Doctor Strange in the Multiverse of Madness.

Hon är the bad girl

Fast hur som helst ser vi här att hon är mamma till två små gossar och inget annat. Eller? Tja, vi vet ju att hon även går under namnet Scarlet Witch när superkostymen är på, och då kan hon bli redigt ond. Som här. Det är liksom hon som är the bad girl här, och ärligt talat är det också Elizabeth Olsens Wanda/Scarlet Witch som är filmens intressantaste karaktär. Hon är trots allt inte helt igenom ond. Istället ger den inre kampen som förs i hennes medvetande mellan dessa två identiteter nyans och motiv åt hennes handlingar.

Färdas obehindrat genom multiversum

Men innan vi går händelserna i förväg bör nämnas att ögonblicket då allt brakar loss är när en gigantisk bläckfisk attackerar New York mitt under ett bröllop då Stephen Stranges ex-flickvän ska gå åstad och gifta sig. Det är också i samband med detta han träffar America Chavez för första gången. Hon är en tonårstjej, som säger sig kunna färdas obehindrat genom multiversum. Toppen på sitt sätt, förstås. Men hon har svårt att kontrollera sin förmåga och är dessutom en jagad kvinna. Av okända väsen, var det väl, som vill sno åt sig hennes krafter.

Kraschar igenom dimensioner

Mer ska egentligen inte sägas om själva handlingen. Detta är upplägget, och det som sedan följer är en radda hopp runt om i ett oändligt multiversum. Det ena följer det andra, och man presenteraras oavbrutet för ett nytt universum, och vad kan man säga mer än att det är visuellt läckert, ofta actionpackat och inte minst flippat så det förslår. Och häftigt. Sekvensen där Strange och Chavez kraschar genom en hel radda dimensioner samtidigt rockar verkligen.

Kunde mötas utan förklaring

Precis som den där läckra tongivande scenen då man fajtas med toner som främsta vapen – ni måste se det för at riktigt fatta. Men samtidigt har jag svårt att tänka mig någon annan förutom de mest detaljstuderande hardcorefansen som verkligen kan följa handlingen. Multiuniversum-greppet må vara toppen om man vill kunna. låta precis vad som helst hända, tänk förra årets Spider-Man: No Way Home då tre spindelmän helt plötsligt kunde mötas utan vidare förklaring.

Räcker om man förstår på ett ungefär?

Men, och det är ett stort men; det gör också historien rörig. Det är närmast oundvikligt, och det är väl precis vad som händer här. Å andra sidan, spelar det då någon roll om man inte hänger med i allt som händer? Well, kanske inte. Det räcker kanske om man förstår på ett ungefär.

Accepterar man detta, och lämnar alla tankar på logik och hur det som händer här hänger ihop med det som hänt i övriga Marvelfilmer därhän finns det stora möjligheter att du kanske till och med kommer att älska Doctor Strange in the Multiverse of Madness. Dessutom har ju Sam Raimi adderat i alla fall lite av sitt signum till det här, vilket givetvis ska prisas.

Första filmen mer flyhänt och kvick

Själv ser jag mest den här filmen som något av ett fantastiskt mastodontspektakel, och det säger jag med den bästa tolkningen av formuleringens innebörd i tankarna. Därav det väl välvilliga betyget här till höger.

Fast egentligen tycker jag den första Doctor Strange levererar på ett helt annat sätt än denna uppföljare. Den tog sitt spacade stoff och gjorde det närmast begripligt med fräschör och seriös lekfullhet. Och en sak är säker. ”Ettan” tedde sig avsevärt mer flyhänt och kvick än denna extra allt-variant.

Således vore det kanske också en bra idé för Marvel att sansa sig med multiuniversum-konceptet nu. Allt för att inte snöa in helt.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners