SANNA MÖDRAR – välspelat med äkthet, känsla och berättande som får ta tid

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Asa ga kuru
Regi: Naomi Kawase
Skådespelare: Hiromi Nagasaku, Arata Iura, Aju Makita, Reo Sato, Hiroko Nakajima
Land: Japan
År: 2020
Genre: Drama
Längd: 140 minuter
Format: DVD, VOD
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg: 4

Sanna mödrar eller True mothers har fått en markant annorlunda internationell titel än det japanska originalet vars titel Asa ga Kuru (朝が来る) betyder Morning Comes. Den japanska titeln är poetisk. Den internationella är konsumentupplysning. Men Kawase är ändå alltid Kawase.

Naomi Kawase är en av Japans bästa filmregissörer genom tiderna och de som älskar klassisk japansk film (som de av Ozu) kan se fram emot magnifikt ljusspel, trolskt vackert berättande i bilder … och mycket långsamt tempo.

Berättande ska få ta tid

Japan lär ha världens mest hektiska livsstil (en känd japansk modedesigner berättade att hon åkte till New York för att “vila upp sig” eftersom livet på Manhattan är så trevligt långsamt) och denna typ av klassisk japansk film (albeit gjord i nutid) kan ses som en aktiv motreaktion. Berättande ska få ta tid.

Bidrag till Oscarsgalan

Filmen hade premiär på Cannes Film Festival 2020 (Kawase är fyrfaldig Cannesvinnare) och är baserad på romanen av Mizuki Tsujimura. Det tog bara fem år från bok till färdig film – vilket är snabbt marscherat. Japanerna själva ansåg att Sanna mödrar var årets bästa japanska film och skickade den som sitt bidrag till Oscarsgalan 2021.

Ljuset som symbol

Kawases filmer har ofta dokumentära inslag, och något som man kan vänta sig att se är naturens element. Vatten och ljus, körsbärsträd och havet. Havet både förenar och separerar människor i den här filmen, och ljuset används som symbol för att man kan se saker på olika sätt, beroende på hur ljuset faller. Många scener är bara ljus som lekfullt studsar på vågor och dansar på bladen på körsbärsträden… Vackert, drömskt, meditativt.

Vill ha tillbaka bortadopterat barn

Om man kort skulle summera handlingen, så låter filmen som en thriller (vilket den inte alls är): en person kommer och vill ha tillbaka ett bortadopterat barn – men det är högst osäkert att hen är den hen utger sig att vara. Samtidigt oroar sig adoptivföräldrarna för att barnet bär på dåliga gener, efter att ha knuffat ett annat barn i skolan (kraven på artigt beteende är högre i Japan än i Sverige och resten och Europa – pojkar som beter sig lite buffligt avfärdas bara med en axelryckning, “boys will be boys”.)

Är ännu bättre

Hela filmen har en dokumentär känsla och är välspelad med äkthet och känsla, med poetiskt foto fullt av närbilder, naturbilder, motljus och till och med poetiskt vacker betong.

Spana även in Naomi Kawases Under körsbärsträden (originaltiteln An betyder förresten Bönpasta) som är till och med ännu bättre. Läs mer om den filmen här.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners