STUDIO GHIBLI: MINA GRANNAR YAMADAS – den roligaste Studio Ghibli-filmen någonsin

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Isao Takahata
Originalröster: Yukiji Asaoka, Toru Masuoka, Masakó Araki, Hayato Isohata, Noimi Uno
Originaltitel: Hohokeyo tonari no Yamada-kun
Land: Japan
År: 1999
Genre: Animation, Komedi, Familjefilm
Längd: 104 minuter
Format: DVD
Distributör: TriArt Film
Betyg: 5

Roligaste filmen någonsin! Mina grannar Yamadas är som Dagbok för alla mina fans innan Greg Heffley och hans knasiga familj ens var påtänkt. Svensson, Svensson och Sune-filmerna kan gråta av avund, för i den här filmen är alla precis lika galna – och det är inte bara pappan som dummar sig, dagdrömmer, och gör bort sig!

Mina grannar Yamadas är den roligaste Studio Ghibli filmen någonsin – helt utan “trademark” episk fantasy, flygande farkoster, gulliga djur, romanser och stora känslosvall – och filmen slår även det mesta på den internationella komedimarknaden.
Filmen är oavbrutet rolig, både gapskrattsrolig och filosofiskt eftertänksamt rolig, med en stillsam humor. Berättarspår byts hela tiden, gags kommer hela tiden, och till och med haikudikterna är roliga.

Unik artistisk klass

Det här är en typiskt japansk film, samtidigt som den på många sätt är universell, igenkänningen är stor, överallt i hela världen. Filmen är baserad på Hisaichi Ishiis manga som publicerades åren 1991–1993 i Asahi Shinbun. så tänk “kul seriestrippar” för att få en västerländsk referens.

Filmen har också en unik artistisk klass som få (om ens någon) film kan leva upp till. Allt ser så bedrägligt enkelt ut. Enkla pennstreck och penseldrag förvandlas till människor eller fjärilar eller bilar … Det ser ut som om allt utspelar sig på ett skissblock. Men det är som Dolly Parton brukar säga: ”Ni har ingen aning om hur dyrt det är att se så här billig ut”.

”Ett tekniskt och ekonomiskt vågspel”

Isao Takahatas vision var att skapa en film med akvarellkänsla. Den normala färgläggningen på celluloid byttes ut mot en helt digital färgläggning – och Mina grannar Yamadas blev därmed en milstolpe för Studio Ghibli, den första filmen som animerades och färglades på dator.

Filmen räknas som “ett tekniskt och ekonomiskt vågspel” – vilket i klarspråk betyder att filmen tog mycket längre tid att göra än beräknat och produktionsbudgeten sprang iväg och notan stannade på modiga 2 360 000 000 yen. Men kostar det så smakar det och Isao Takahata hade en vision, och den höll han fast vid.

Firar det enkla tomrummet

Filmens animationsstil efterliknar originalets seriestil, men det finns också haikudikter och vackra akvareller som dyker upp som kapitaldelare i filmen. Haikudikterna i sig har alltid en oväntad twist och humoristisk punchline på slutet.

Japanska konstverk firar ofta det enkla, tomrummet, vare sig det gäller kalligrafi, teckning, ikebana eller skapandet av bonsaiträd. Mina grannar Yamadas uppvisar mycket vitt, många tomrum, och där kan man själv fylla i med personer, miljöer, handlingar …

Ett vinnande koncept

Filmen utvecklas i det egna medvetandet i realtid, vilket är väldigt smart och skönt gjort, speciellt med tanke på den sensoriska överlastning som så många filmer kör med. Ofta går tecknad film in för överdåd, även live action spelfilm verkar gå in för datortecknat CGI-överdåd, och det är extremt skönt med en film som firar det artistiska och vackra med enkelheten.

Och tomrummets skönhet och tomrummets möjligheter … En estetisk japansk tanke som blivit ett vinnande koncept. En nackdel med mycket skissblocksvitt (eller akvarellblocksvitt) är att vit text inte syns så bra – men här är det snyggt löst med extra svarta blocklinjer runt bokstäverna, så man missar inte några av de roliga monologerna eller dialogerna.

Många festliga situationer

Familjen består av lilla Nonoko, hennes storebror Noburo, mamma Matsuko Yamada, pappa Takashi Yamada, mormor Shige Yamano och hunden Pochi.

Det finns så många festliga vardagliga situationer i filmen. Som är så lätt igenkännbara – praktiskt taget var som helst i världen.
Som …

• Glädjen över att ha hunnit ta in tvätten när det regnar! För att sedan komma på att man inte ens har hängt ut den …

• Utmaningen i att försöka komma på vad man ska fixa till middag. Hur många gånger i veckan kan man komma undan med att servera curry?

• Utmaningen i att kränga rester till familjen. Lillflickans lunchrester kanske kan bli mannens frukost?

Valet mellan en bönkaka och en banan

• Hela familjen glömmer kvar minstingen Nonoko på varuhuset. Hur kan fyra vuxna glömma en liten unge som sover på en bänk? Hur kan man erkänna för omvärlden att detta har hänt? De fyra grälar så mycket att de glömmer bort att leta. Under tiden har lilla Nonoko jättekul! Hon äter middag och har mysigt medan familjen ödslar bort en hel shoppingdag med att leta …

• Matsuko erbjuder sin hårt arbetande man valet mellan en bönkaka och en banan när han kommer hem från jobbet. Han fnyser åt bönkakan, det är ju ingen mat för karlar – så han får bananen. Sedan återgår Matsuko till sitt TV-program.

• Matsuko och Takashi duellerar om fjärrkontrollen. När Nonoko påpekar att de missar programmen hyschar hennes mormor och påpekar att “Det här är mycket roligare!”.

Kreativa sätt för att slippa hushållsarbeter

• Storebror Noburo vill verkligen inte plugga. Men pappan övertalar honom med långa vindlande argument om hur nyttigt det är med onödiga saker och att det alltid är nödvändigt att kunna det onyttiga … och så vidare … i en lång monolog som får Hamlets att-vara-eller-inte-kval att verka lättsmälta. Efter den pärsen är det en lättnad att gå tillbaka till pluggandet!

• Pappa fantiserar om att vara en superhjälte. Fast egentligen är det mormor som skrämmer bort motorcykelknuttarna (mormor är skräckinjagande!)

• Mormor verkar beundra grannens blomsterprakt – fast egentligen är det en liten larv på ett blad som hon är intresserad av! Den kommer minsann att bli en vacker fjäril – mycket vackrare än de där pråliga blommorna!

• Matsuko hittar olika kreativa sätt för att slippa hushållsarbete. Att gömma sig så att Noburo lagar middag när han kommer hem från skolan och att dyka upp så snart som maten är klar är ett genidrag!

Alla är helknäppa

• Det eviga sökandet efter det svarta hålet som slukar slumpmässiga objekt från hushållet och ser till att det bara finns omaka strumpor att ta ut från tvättmaskinen …

• Matsuko är sugen på att ringa efter sushi – men mormor erbjuder sig att laga mat. Efter att allt har bränts vid (och högar av disk finns för Matsuko att ta hand om) säger mormor åt henne att ringa efter sushi …

• Storebror Noburo har helt rätt när han analyserar sin familj och kommer fram till att balansen alltid bibehålls i familjen eftersom att alla är helknäppa – med en normal person i familjen skulle hela balansen ha förstörts …

Berättar genom klassiska japanska sagor

Rent visuellt är filmen en fest. Som i montaget där det nygifta paret Yamada åker runt, runt längs en snöig rodelbana, som visar sig vara glasyren på en bröllopstårta i många våningar, och sedan förvandlas resan till en farlig seglats på havet, en bild som i sin tur förvandlas till
Under vågen utanför Kanagawa
ett berömt träsitt av mästaren Katsushika Hokusai – och förmodligen det mest ikoniska av alla japanska konstverk.

När Nonoko berättar familjens historia genom klassiska japanska sagor så föds hon själv ur en bambuplanta – precis som en klassisk japansk sagoprinsessa! Storebror får nöja sig med att hittas i en persika.

Fick vänta på DVD:n för revanschen

Isao Takahatas nästa film Sagan om prinsessan Kaguya använde föresten återigen legenden om bambuprinsessan för sin unga hjältinna…

Finns det något sorgligt med Mina grannar Yamadas? Ja. Att filmen inte blev en himlastormande biosuccé direkt. Den fick vänta på DVD och BD utgåvor för att få sin revansch och bli kultförklarad.

Kunde inte undgå bli förundrad

Filmen är så tekniskt avancerad och konstnärligt fulländad att filmfans och filmkritiker och konstkritiker över hela världen hyllade filmen med rätta … Alla som har något med konst, animation eller film att göra kunde inte undgå att slås av beundran. Detta är fortfarande en film för alla listor med mest originella animerade filmer. Men de stora massorna uteblev sorgligt nog från biograferna.

Som klassiska japanska storverk

Hayao Miyazakis film Princessan Mononoke var “a hard act to follow” – massorna hade börjat förvänta sig episka fantasyäventyr från Studio Ghibli – inte skojiga vardagsbestyr.

Isao Takahata blev så ledsen den oväntade biofloppen (Studio Ghibli SKA ju få folk att vallfärda till biograferna under sommaren!) att det tog honom fjorton år att komma med en ny film – Sagan om Prinsessan Kaguya – och även denna gång utmanar Takahata när det gäller vad man kan göra med tecknad film och hur tecknad film kan se ut och vad en tecknad film kan innehålla.

Takahatas filmer är som klassiska japanska konstverk. Det går inte att blunda för deras storhet. Enkla som en haiku, enkla som kalligrafi, enkla som ett penseldrag i ett akvarellblock … men så komplexa när allt sätts ihop.

På många filmares favoritlistor

Isao Takahatas filmer kommer på så många best of-listor – bästa krigsfilmer, bästa vardagsskildringar, bästa sagor … bästa tecknade realistiska filmer … och på så många kända filmares favoritlistor. Inflytandet som Takahata haft på andra filmare, både i Japan och runt om i världen, är betydande. Vare sig du pratar Pixar eller Terry Gilliam.

Av fem filmer för Studio Ghibli är fyra filmer solklara, originella femmor. Mina grannar Yamadas är en av dem.

Skriven 2021-05-08

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners