NÄR MARNIE VAR DÄR (Omoide no Mani/When Marnie was There)

Annons

Eftertänksamt och sanslöst vackert med gotisk atmosfär, Japan 2014
Regi: Hiromasa Yonebayashi
Originalröster: Sara Taktsuki, Kasumi Arimura, Nanako Matsushima, Susumu Terajima, Toshie Negishi
DVD/Blu-Ray/VOD
(TriArt Film)

BETYG: FEM

Anna på jakt efter sitt ursprung i japanskt mästerverk – den senaste filmen från Studio Ghibli

Det finns en osynlig cirkel. Vissa befinner sig innanför cirkeln. Vissa befinner sig utanför den. Så enkelt och träffande beskriver Anna världen. Man ser hur hon betraktar omvärlden, hur perfekt hon kan avbilda den på sitt ritblock, och se där, på lekplatsen finns en cirkel i själva arkitekturen. Där finns de högljudda barnen, de som drar till sig all uppmärksamhet och alla resurser. Ingen hinner ens titta på och uppskatta Annas utsökta teckning.

Det här är en bra metafor för hela filmen, det osynliga barnet som har mer talang än vad någon förstår, men det är också en träffande metafor för hela filmindustrin. Innanför den osynliga cirkeln finns en massa högljudda filmskapare – och högljudda, massproducerade filmer – utanför cirkeln finns de som är tystare, mer eftertänksamma, mer noggranna. Som har något viktigt att komma med, men som inte hörs och syns så mycket.

Som Studio Ghibli. Det här är Studio Ghiblis sista film hittills. Blir det fler fullbordade filmer? Det är det ingen som vet, men många hoppas. Det här är i alla fall en av de allra vackraste filmerna i animeringsstudions historia – och som alltid är allt gjort för hand.

Föräldralös flicka på väg in i tonåren

Tolvåriga Anna är föräldralös och allmänt missförstådd. Annas fosterföräldrar tycker att hon ska tillbringa sommaren hos släktingar ute på kusten där luften är frisk för att hennes astma ska bli bättre. Ett underliggande motiv kan också vara att de hoppas att Anna ska få kompisar i den nya miljön.

Anna upptäcker ett mystiskt, herrgårdsliknande gammalt hus som känns bekant – nu är det övergivet, men förr hyrdes det av “utlänningar”. Men plötsligt verkar huset inte vara övergivet, det är fullt av herrskap och tjänstefolk, och Anna blir vän med den hemlighetsfulla Marnie, som är vild och vacker och våghalsig. Marnie är den typen av tjej som smiter ut mitt i natten för att ro en sväng på sjön. Hon fixar en perfekt nattlig picknick, hon kan allt om att plocka svamp i skogen, hon lär Anna att ro och hon gör Anna starkare och kaxigare.

Vilken verklighet är mest verklig?

Är Marnie ett slags fantasikompis, en “hemlige Mållgan” som dyker upp när barn behöver en hemlig vän som allra mest? Men även äldre personer tycks ha sett flickan Marnie, som en ensam dam som alltid målar av Marnies hus och en tystlåten fiskare som Anna blir vän med.

Är Marnie ett spöke från en annan tid? Har Anna bara hittat på allt för att hon behöver en vän? Är Marnie en symbol för Annas eget inre, en del av sig själv som hon kan älska, istället för det självhat som hon så ofta uppfylls av?

Det hela är inte så enkelt.

En oförglömlig sommar

Anna och Marnie kan krama om varandra och röra vid varandra och när de är tillsammans glömmer Anna allt om den där andra världen, den där hon är fosterbarn, hon kan inte ens minnas sina fosterföräldrar.
Vilken värld är då riktig och vilken är påhittad? Det hela utvecklar sig till en sommar som Anna aldrig kommer att glömma, sommaren när Marnie var där …

Brittisk roman blir del av japansk världskanon

När Marnie var där är också titeln på Joan G. Robinsons brittiska romanförlaga. Tillsammans med till exempel Lille prinsen, Sherlock Holmes, Alla vi barn i Bullerbyn och Lånarna är boken När Marnie var där en del av den personliga kanon som Studio Ghiblinestorn Hayao Miyazaki för några år sedan sammanställde för att presentera det allra bästa av världens barn- och ungdomslitteratur.

Lånarna är liksom När Marnie var där en brittisk klassiker och just Lånarna utgjorde grunden för Hiromasa Yonebayashis regidebut Lånaren Arrietty som kom år 2010. Den 37 år unge Yonebayashi sågs som den gamle nestorns Miyazakis naturlige efterträdare, och magin är ännu mer intensiv i När Marnie var där.

Från Norfolk till Hokkaido

Filmen är sanslöst vacker, full av spännande detaljer och rika nyanser. Det finns gott om anglofiler i Japan (vilket man snabbt märker om man gillar att läsa manga) och japaniseringen av denna brittiska, gotiska spökhistoria är smått genialiskt gjord.

Romanen utspelar sig i Norfolk i England och filmen utspelar sig på ön Hokkaido, som är den nordligaste delen av Japan.

Dubbel eller delad identitet

Skildringen av hur det är att vara en hāfu, något som Annas blå ögon påminner om, ger också mycket att tänka på. Identitet är aldrig enkelt, och Anna brottas med extra många frågor när hon går in i tonåren. Hon känner inte sin släkt och hon vet, på grund av sitt utseende, att hon inte ens helt hör hemma i det land där hon bor. Efter att ha blivit mobbad på en fest, på grund av sitt utländska utseende, springer Anna iväg och känslomässigt vadar hon i självhat. Det är då hon träffar Marnie – en blond flicka som definitivt ser utländsk ut, men som inte låter sig fastna i självhat.

Gränslös kärlek

Marnie är förälskad i en japansk pojke och han hänger inte upp sig på att hon är annorlunda. Marnie verkar ha “en lycklig barndom”, fast i själva verket försummas hon och misshandlas, både fysiskt och mentalt. Men Marnie låter sig inte brytas ner.

Barnmisshandel och existentiell ångest och rasistisk mobbing låter inte som grunden till en “mysig film” men japanerna klarar av det – ingenting är ju enkelt i japansk manga, och mycket av den japanska kulturen försöker inte förenkla svåra frågor.

Kuslig gotisk Brontë och Hitchcockatmosfär

Filmen har en drömlik, vacker och småkuslig gotisk atmosfär som är avlägset släkt med den stämning som Hitchcock och hans amerikanske producent David Selznick hade i gotiska verk som Rebecca och Porträtt av Jennie, men även Jane Eyre av Houseman och Stevenson (som Selznick också hade på sitt kontrakt).

Marnie är blond och ser ut som Alice i Underlandet (en omåttligt populär engelsk hjältinna i Japan!), de västerländska namnen finns kvar som förnamn till de två huvudpersonerna och den personlighetskluvna miljön som rör sig mellan Midsomermysig brittisk by med mysterier (men utan mord) och gammaldags, traditionell japansk fiskeby.

Mystiska ugglor och sagolik atmosfär

En av Annas släktingar har som hobby att snida ugglor och i huset ser man ugglor dyka upp lite varstans, vilket förstärker både den sagolika atmosfären och närheten till döden i berättelsen. Ugglor är populära symboler i konsten, men dyker även flitigt upp i gamla sagor och sagoillustrationer, och inom folkloristisk tro sägs de innehålla döda kvinnors själar – något att tänka på när man ser filmen. Det är faktiskt en ledtråd.

Filmens skaparsinne är till syvende och sist befriat från nationstänkande eller etniskt tänkande som sitter i ryggmärgen på de flesta filmskapare. Filmen är också tidlös, frånsett det tåg som figurerar i början av filmen.

Allmängiltigt och samtidigt typiskt japanskt

Hiromasa Yonebayashi och hans filmteam har inte brytt sig om att skapa en natur, en arkitektur eller ett utseende för människorna som är enhetligt för ett visst geografiskt område.

Men på många sätt är filmen ändå en typiskt japansk film – inga andra i hela världen gör existentiell ångest bättre eller intensivare än japanerna. Det är intressant att jämföra Odjurets lärling som handlar om en övergiven pojke i dagens Tokyo, med denna saga som handlar om en övergiven flicka på vandring i ett tidlöst Hokkaido. Filmerna kom ut 2014 respektive 2015, och båda regissörerna (och tillika manusförfattarna) är upplärda av Miyazaki.

En melankolisk stämningsbild, en melodramatisk handling, små stänk av gotisk skräck och grubbel över existentiella och abstrakta livsfrågor mixas väl och smakfullt av Studio Ghibli.

Kvalitet med sorg, svärta och skönhet

Studio Ghibli har aldrig haft något problem med att leverera kvalitet – det är däremot svårare att klara ekonomin när konkurrensen från löpande bandproducerad animation är stenhård, och utmanar det tidskrävande hantverket med låga priser (och ofta även låg kvalitet).

Det här är snudd på en perfekt film, full av sorg, svärta och skönhet, men också med strimmor av ljus, hopp och försoning. Ett ljus i mörkret. Det finns fortfarande de som fortfarande vågar satsa på omsorgsfulla, detaljrika mästerverk i en tid när det mesta inom animerad film är skrikigt, grällt och massproducerat.

Det behövs sällsamma och sällsynta betraktare som stillsamt sitter utanför cirkeln och tecknar detaljrika mästerverk.

Skriven 2020-02-06

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners