SARA BERGMARK ELFGREN : GRIM – samma fiktiva universum som Norra Latin, men inte lika engagerande

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Rabén & Sjögren
Genre: Skräck, Skönlitteratur
Antal sidor: 463
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2021-10-01

Kasper har fått sommarjobb på Gröna Lund. Hans förstahandsval är House of Demons – Gröna Lunds spökhus, där jobbet gränsar till skådespeleri och varje besökare ska bli lagom skrämd och lagom nöjd och sedan gå vidare och köpa sockervadd och åka berg- och dalbana.

Ett nöjesfält är som en värld med egna regler.
En scen är som en värld med egna regler.
House of Demons är en egen värld i låtsasvärlden.

Alla de som jobbar på House of Demons håller för sig själva och beblandar sig inte gärna med de andra sommarjobbarna.

Längtan efter att passa in, att inte vara “weirdo-killen”

Kasper vill så gärna passa in bland de andra, han vill så gärna vara en i gänget, slippa vara utanför, slippa bli sedd som ett miffo … Kasper gillar skräck, skräck som han är uppväxt med, sånt som hans death metal diggande pappa gillar, det ger trygghet. Men Kaspar är hela tiden rädd – rädd för att inte passa in, rädd för att bli utfryst, rädd att folk ska se honom som ett freak och en weirdo, det där är den verkliga skräcken …

Socialrealistisk diskbänk med verklig rädsla som skräckkant

Sara Bergmark Elfgren har återigen dragit linjen mellan skräck och skräck, mellan mysrys och folks verkliga rädslor – och hon spelar på och använder flitigt båda skräckgenrerna i Grim.

Sedan pangsuccén med Cirkeln (som även blivit film) har Sara bara finslipat sitt gehör ytterligare och diskbänksfantasyn har fått en allt skitigare och allt mer socialrealistisk diskbänk att bygga sin låtsasvärld på.

Kasper är packad med bagage

I en parallell handling som utspelar sig på 1980-talets death metal scen får vi följa en annan Kasper, han som kallades Grim. Hur dog Grim? Och varför spökar han i vår nutida Kaspers drömmar?

Verkliga specialeffekter som spökar

Givetvis finns det specialeffekter i House of Demons som inte är inplanerade eller utövas av de inhyrda sommarjobbarna …

Korkade ungdomar som frivilligt går in i ett spökhus. Det är så kliché att det blir bra. Sara vet vad hon gör och hon kan sin skräckgenre.

Hoppar mellan två olika tidsplan

Handlingen utspelar sig i två plan, och man hoppar mellan nutid och dåtid. I nutid följer vi Kasper och hans sommarjobb på Gröna Lund och hoppas att han äntligen ska få bra kompisar att hänga med.

I dåtid befinner vi oss på 1980-talet och följer den andre Kasper, han som kallades Grim och som blev bäste vän med Kaspars pappa. De spelade i samma death metal-band och långa repliker om death metal, som mest låter som föreläsningar, tar stor plats även i den handling som utspelar sig i nutiden.

Båda historierna handlar om jakten på gemenskap

De båda historierna har det gemensamt att det handlar om vänskap och en önskan om gemenskap och en önskan om att höra till. Men i jakten på gemenskap och att höra till är det lätt att bilda en cool grupp som ska utesluta andra … det är ju så folk vet att de verkligen är “rätt” och att “de hör till”.

I romaner som hoppar mellan olika tidsperioder brukar en av trådarna alltid vara mindre intressant att följa, och ofta är det nutiden som blir blekare. Här är det tvärtom – tonvikten ligger på Kaspers jobb på Gröna Lund och nutiden, medan dåtiden blir utfyllnad och ballast, och man vill helst komma tillbaka till den Kaspar man lärt känna först, utan mellanakter.

Om det gamla svenska musikundret

Sedan är det också väldigt många och långa utläggningar om metal band, både verkliga och fiktiva. Det blir nästan som en lärobok om det svenska musikundret och metalundret på 1980-talet. Och om man inte minns 1980-talet då? Eller inte bryr sig om 1980-talet? 1960-talet och London är mumma, även om man inte var med, men 1980-talet och Stockholm är mer … meh. Ja, det här är väl tänkt för metalfans som kan bli nostalgiska över sin ungdomstid på 1980-talet och hur det var i Stockholm på den tiden. Men om man kan sin metal, behöver man då alla föreläsningarna om genren och banden och historien?

Sara har gjort ett kanonresearchjobb igen för att skapa sin fiktiva värld med fiktiva band och fiktiva attraktioner och fiktiva skolor i Stockholm.

Men det här är en ungdomsbok och ungdomar är inte alltid så intresserade av gamla 50+ gubbs, som Kaspers pappa och hans polare, och vad de gjorde på 1980-talet och vad de gör nu för tiden. Tonen blir självgod.

Utspelar sig i samma universum som Norra Latin

Grim utspelar sig i samma fiktiva universum som Saras förra bok Norra Latin, som fått sitt namn efter en (fiktiv) estetskola (som skulle kunna ha funnits …) Fast Norra Latin hade den fördelen att handlingen till stora delar berättades ur olika perspektiv i nutid, och perspektivbytena var inte mellan två Kaspar-killar i två olika tider, utan mellan två tjejer från två olika städer i nutid – vilket belyser hur svårt det är för “outsiders” att ta sig in i och bli en del av den estetiska eliten med skådespelardrömmar i huvudstaden.

Det är stor skillnad på Östersund och Stockholm. (Vill du bli skidskytt är det däremot ett plus att vara från eller att bo i Östersund). Kärlekssagan mellan de båda tjejerna var som en fin present som man bara ville veckla upp mer av i lager efter lager. När de båda väl kom över sina fördomar mot varandra …

Säcken knyts ihop med paketsnöre

Man blir aldrig lika engagerad i Grim, fast det återigen är ett snyggt och ambitiöst världsbygge. Säcken knyts ihop och alla delar passar ihop och ja, paketsnöret ingår också i den slutgiltiga knuten. Det är nästan som trolleri. Eller som en väldigt välregisserad specialeffekt, av en demonregissör. Men behöver alla delar passa ihop – eller blir det lite väl tillrättalagt? Kan det inte få finna lösa trådar och snören, precis som i verkligheten och som i Norrlandsdeckarna Rotvälta och Slukhål, för visst måste det också hända saker som inte passar in i en intrig?

Opålitlig eller okunnig berättare

Den opålitlige berättaren debatteras ofta, men mer sällan den okunnige berättaren. Här kombineras den opålitlige berättaren med den okunnige berättaren, eftersom hen som berättar inte varit med om händelserna som hen berättar om, varken på 1980-talet eller idag.

Det finns en teaser om att komma ut som och att hitta sig själv som transperson, men den tråden utvecklas aldrig. Det är synd. Det är också synd på de kvinnliga personerna i berättelsen att de bara blir backup, fotografer, flickvänner, groupies, fruar, mammor … de har själva inte några kreativa musikkarriärer eller något eget narrativ. De verkar ha som jobb att få killarna och gubbarna in på rätt spår, till nutidens Svenssonliv med villa, vovve, Volvo.

Den alternativa världen lämnas. Heteronormativa värderingar lägger sig som en våt filt över berättandet – att överleva innebär att konformera. Vilket står som bjärt kontrast till Norra Latin och Cirkeln där överlevnad innebar något helt annat.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners