AD INFINITUM : CHAPTER II: LEGACY (Napalm Records) – det existerar en klart positiv känsla kring detta kvinnligt frontade metalband

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Är som bekant svag på riktigt för kvinnligt frontade metalband, så det är bara att tacka och ta emot när nya combos dyker upp i den numera välfyllda myllan. Och här är ännu ett. Namnet är Ad infinitum, och de släppte sitt första och tillika lovande album Chapter I: Monarchy så sent som förra året.

Men redan nu är kvartetten alltså tillbaka, och ”tvåan” har även den begåvats med en kapitel-titel, och en sak är säker; de som uppskattade debuten lär även slicka i sig Chapter II: Legacy. Precis som med föregångaren talar vi nämligen i termerna symphonic metal av den lite softare sorten. Om jag säger så här; Within Temptations tidiga numera klassiska album är oftast tyngre än det vad schweiziska frontkvinnan Melissa Bonny och hennes mannar åstadkommer.

Så skamlöst melodiöst som man önskar

Det är i alla fall lätt att förstå varför vokalissan hoppade av förra bandet Rage of Light med tanke på hur deras sound utvecklat sig mot hårdare, ruffigare tongångar med growlande som en tydligare ingrediens. Med Ad Infinitum är hon själv dock bossen, och därför hålls grottmanssången också mycket riktigt mest kort och i bakgrunden de gånger den nu förekommer. Mer uppenbart än i Evanescence-doftande Your Enemy eller upptemporökaren Into the Night blir det egentligen aldrig, och i My Justice, Your Pain tas udden nästan helt av tilltaget eftersom resten av sången är precis så skamlöst melodiös som man önskar.

Valstakt i den gotiskt färgade tonen

Och på tal om melodiösa saker, så finns massor av sådana på Chapter II: Legacy. Som lika varierande som refrängstarka Animals, urstarka förstasingeln Unstoppable och popmetalaktiga Reinvented – tänk Beyond the Black och svenska Metalite här.

Och låt oss heller inte heller glömma Afterlife, den balladartade duetten med Nils Molin till vardags sångare i Dynazty och Amaranthe. Här vankas det minsann en del valstakt i den gotiskt färgade tonen, och Molins muskulösa röst gifter sig därtill utmärkt med Melissa Bonny klara innerliga röst. Men samtidigt klarar hon sig förstås sig själv utmärkt även solo i balladfacket i tjusiga Son of Wallachia.

Svårt veta var det ska sluta

Och tjusigt rent allmänt och starkt vad gäller låtmaterialet är väl för övrigt också lämpliga adjektiv att ta till för att beskriva helheten. Det känns som om chefsdesigner Bonny har något bra och långlivat på gång. Vi har troligen bara sett början på en vandring in i ett av metalvärldens mest konkurrensintensiva fack, så det är svårt att veta var allt ska sluta. Men det existerar helt klart en positiv känsla kring det här.

Skriven 2021-11-27

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners