PAUL McCARTNEY : TEXTERNA – en maffig och magnifik bok värdig en megastjärna

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Bonnier Fakta
Genre: Musik, Konst och underhållning
Originaltitel: The Lyrics
Översättning: Cecilia Falk, Katarina Falk och Christian Thurban
Antal sidor: 880
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2021-11-05

Paul McCartney har aldrig skrivit dagbok — men han har alltid skrivit ner idéer till sånger på en sida i en anteckningsbok. Eller på vilken pappersbit som helst som funnits tillgänglig. Lagom till legendarens 80-års dag kommer alltså äntligen den sedan länge efterfrågade självbiografin, berättad genom sångtexterna, rikt illustrerad med foton från då de begav sig och kommenterade i en konversation med poeten Paul Muldoon, som i likhet med Paul McCartney har irländskt påbrå och heter Paul i förnamn.

Självbiografi i random jukebox-ordning

Eftersom marknadsföringen internationellt sett inriktar sig på att detta är det närmaste en självbiografi Paul McCartney någonsin kommer att komma, så förväntar man sig av någon anledning att låttexterna och de tillhörande diskussionerna ska komma i kronologisk ordning. Men så är inte fallet. De ligger i alfabetisk ordning. Från A till Y.Från All My Loving till Your Mother Should Know.

Varje låttext finns med – oftast i olika versioner, både i snyggt utskrivet och läsligt format och i klottrig anteckningsform med rättelser och överstrykningar (om papperskopian överlevt) – och varje låttext illustreras med fotografier från Paul McCartneys långa karriär. Och så diskuteras texten och alla möjliga betydelser och influenser med Paul Muldoon.

Vilket adjektiv fastnar bäst?

På den tiden då Paul McCartney var med i ett band som hette The Beatles skulle de fyra medlemmarna alla marknadsföras med olika adjektiv och egenskaper. Ringo var rolig och hittade på upptåg. John var smart och sarkastisk. George var stillsam, tystlåten och andlig. Paul var gullig.

Paul vänder sig i den här boken mot att de alla hamnade i fack – och han gillade själv inte att hamna i den gulliga nischen. Ja, man förstår honom. De fyra facken är fel på så många sätt.

Faktum är att stillsamme George gjorde annat än att meditera, han var också rolig och gillade upptåg och han gillade att hänga med Monty Python-gänget och komikern Bob Hoskins (George finansierade faktiskt hela The Life of Brian, filmen när alla andra bangade ur, det måste vara världshistoriens dyraste biobiljett, och han spelade även en liten roll i filmen).

Paul är smart. Bland annat. Han hade bra betyg, gick jämt på teatern (även när han var som allra fattigast) och han plockade upp influenser som andra kids plockar upp smågodis. I den här boken diskuterar han gärna King Lear och andra verk från den brittiska kanon och påpekar var det finns referenser till dem i hans texter.

Beröm, snällhet och gullighet till alla

Men framför allt säger Paul snälla saker om precis alla människor som finns och har funnits i hans liv. Sina föräldrar, sin bror, sina lärare. Sin första kändisflickvän Jane Asher, sin första fru Linda, sin nuvarande fru Nancy, hela tjocka släkten, Drottningen av Storbritannien och Samväldet, kändisyogin Maharishi (som tillsammans med Paul och George besökte Falsterbo i Skåne), Mick Jagger, alla i The Rolling Stones, Dustin Hoffman, ja, alla kändisar som Paul någonsin träffat, och givetvis alla medlemmar i alla band som Paul någonsin spelat i …

Paul och Linda var så goda vänner med John och Yoko

Det finns fortfarande fans och musikvetare och musikjournalister som är arga på Yoko Ono för att hon såg till att The Beatles splittrades för tidigt. Läs till exempel musikjournalistens Craig Browns Beatles biografi One, two, three, four … han reserverar alla sina giftigaste sågningar för just Yoko Ono. Men Paul bedyrar att han och Yoko är så goda vänner. Och Paul och John var hela tiden så goda vänner. Yoko och John var ett så gulligt par. Yoko gjorde John så lycklig. De var alla så lyckliga tillsammans. Yoko och Linda hade så mycket gemensamt.

Let It Go – Let It Be – mamma har alltid rätt

Paul har positiva adjektiv att ösa över precis alla som han någonsin mött. Flest får flickvännen Jane Asher (som han var tillsammans med under The Beatles mest gyllene glansdagar) och första frun Linda och Pauls mamma Mary, som inspirerade honom till hans allra första sång. Hennes positiva attityd ledde även till en av de allra största hitsen genom tiderna. Det är mamma Mary som alltid brukade säga “Let It Be” — långt innan Disneydrottningen Elsa i Frozen sjöng “Let It Go“ och komikerna i filmen Yesterday trallade “Leave It Be“. Men alla får en släng av guldsleven.

Paul är fortfarande Den Gullige i The Beatles. Han är gullig mot precis alla. (Fast Pauls andra fru Heather nämns inte med ett enda ord i hela boken. Det kanske inte fanns några gulliga adjektiv kvar i burken vid dörren?)

Royal crush

Roligast är att Paul sedan barnsben tycks ha haft en gullig “crush” på Elizabeth II. Vilken kröning! Hon var ju en riktig goding! En filmstjärna! Det stämmer faktiskt – i verkligheten var hon ännu snyggare än Claire Foy i The Crown. Under en träff med Hennes Majestät framförde Paul sin egen kärlekssång till henne, som innehåller en fantasi om att hon lämnar den tråkige Philip och bosätter sig med Paul istället. “Gulligt” är bara förnamnet.

Härlig bok för musiknördar och popkulturfantaster

Det här är en härlig bok för alla textnördar, alla musisknördar, alla som gillar popkultur och mode och historia … Men det är också ett härligt fotoalbum att bläddra i. Pauls beröm till Linda är befogat – hon var fotograf och ville spara på precis allt. Paul ville slänga allt. Men spara vann. Och tack vara spara så finns material till den här boken. (Paul påpekar att Yoko var likadan – hon ville spara på saker till konstprojekt och annat pyssel, medan John ville slänga. Idag är allt John rört vid eller krafsat ner bokstäver på guld värt, så Yokos strategi visade sig vara rätt.)

Gör det något att man får texterna i fel ordningen rent kronologiskt? Både ja och nej. Texterna berättar en historia i sig, och varje historia är fristående. Men ibland hamnar historierna i en väldigt konstig ordning.

Lite intellektuell namedropping är en fin krydda

Det är kul att se hur mycket namedropping som Paul McCartney lyckas få in på sidorna. Alla coola influenser, från levande och döda kändisar, från Lewis Carroll till Shakespeare, och alla coola personer som han någonsin träffat.

Hur många i världen har träffat någon i The Beatles? Hur många har träffat någon som har träffat någon i The Beatles?

Undertecknad kan kryssa i ett “ja” i båda kategorierna. Även om Paul McCartney inte finns på bekantskapslistan så finns Paul Muldoon där – och han är en riktigt bra poet, som finns i en riktigt bra svensk översättning – om du nu skulle vilja ha mera Paul efter att ha läst två volymer om Paul i samtal med Paul.

Det går att skriva om precis vad som helst …

Går det att skriva om vad som helst? Enligt Paul McCartney är svaret utan tvekan: Ja. Efter över 10 000 timmar med låtskrivande kan han skriva en sång om precis vad som helst – och när Dustin Hoffman utmanade Paul blev resultatet Picasso’s Last Words (Drink to Me). Låten finns med i boken. Så klart. Liksom selfie-liknande foton med Paul och nästan varje A-listare som finns och har funnits. Inklusive Drottningen (den riktiga, inte Claire Foy).

Sista ordet är förmodligen inte sagt – eller skrivet – om Paul och The Beatles. Men man kan alltid passa på att skåla för jubilaren. 80 år, varav 70+ med musik, är värt lite bubbel.

Boken är maffig, magnifik och värdig en megastjärna.

Skriven 2021-11-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners