TOTAL RECALL – sanslöst våldsam actionklassiker med satirisk touch och Arnold Schwarzenegger

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Paul Verhoeven
Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Sharon Stone, Michael Ironside, Rachel Ticotin, Ronny Cox
Land: USA, Mexiko
År: 1990
Genre: Action, Sci-Fi, Thriller
Längd: 113 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg: 4

Nu ska jag göra något jag aldrig tidigare gjort (tror jag): jag ska recensera en film jag redan recenserat. Nej, det handlar inte om en Blu-ray-utgåva av en film jag recenserade när den gick upp på bio – Total Recall hade biopremiär tre år innan jag började skriva om film i NST. Men, jag upptäckte till min förvåning att jag för tolv år sedan recenserade en DVD-utgåva av Total Recall, vilket jag fullkomligt glömt bort. När jag nu hittade recensionen, så läste jag den inte. Jag kunde inte undgå att se att jag satte en trea i betyg, men jag tänkte att jag låter bli att läsa tills efter att jag skrivit denna nya recension. Det kan ju bli kul att jämföra. Kommer jag att upprepa mig?

I slutet av 1980- och början av 1990-talet var holländaren Paul Verhoeven en garanti för robust, hårdför underhållning – hans filmer var våldsamma, blodiga, och hade ofta en kraftig satirisk touch. Hans Robocop beskriver ju nästan västvärlden, och framför allt USA, som det kom att bli. Det krävdes nog en europé för att göra den filmen.

Satiren passerade över huuvdet på publiken

Paul Verhoeven ansågs vara kontroversiell. När Starship Troopers kom ansåg många att den var direkt farlig, eftersom den till synes hyllar fascistiska ideal. Men vad Verhoeven gör i den filmen, är att visa hur lätt det är att få publiken att heja på fascister, det vill säga i det här fallet den amerikanska armén som slåss mot en ansiktslös fiende, här är det rymdvarelser. Många hävdade att satiren passerade över huvudet på den unga publiken.

I Sverige var våldet det största problemet med Verhoevens filmer. Robocop blev ökänd för sina många och fula censurklipp. När Total Recall kom 1990 hörde jag en tant recensera den i något radioprogram. Hon tyckte förvisso att filmen var bra, men hon stönade “Men varför måste den vara så våldsam?”. Då hade ändå Statens Biografbyrå gjort fem klipp i filmen.

Gjorde inte något större intryck

Total Recall bygger på en novell av Philip K. Dick. Jag har inte läst novellen, jag har nog bara läst två böcker av Dick. Ingen av dem gjorde något större intryck på mig då, men det kan bero på att jag var tonåring när jag läste dem, och att jag valde ett par mindre bra böcker. Jag var mest förtjust i Harry Harrison på den tiden.

Planterar in falska minnen

Verhoevens film skiljer sig ganska radikalt från novellen, vilket främst beror på att Arnold Schwarzenegger fick huvudrollen. Rollfiguren fick anpassas för Arnold. Året är 2084, och Arnold spelar Quaid, en knegare som lever ett vanligt, halvtrist liv tillsammans med sin fru (spelad av Sharon Stone). Quaid drömmer om något annat, om en spännande semester, så han går till Rekall – ett företag som erbjuder minnen av spännande upplevelser. De planterar in falska minnen av händelser i hjärnan på kunderna, som upplever det som om de verkligen varit där.

Räddar planeten medan blodet sprutar

Quaid väljer att vara hemlig agent på Mars, men något går fel när minnena ska inplanteras. Istället väcks Quaids riktiga, förträngda minnen till liv. Han är agent på riktigt, och har låtit radera sina minnen av detta. Onda män upptäcker att agenten är tillbaka och försöker döda Quaid om och om igen, och Quaid åker till Mars, där han träffar sin före detta flickvän, eller kollega, eller vad hon är, och tillsammans försöker de rädda planeten – medan blodet sprutar. Jo, det påminner en aning om The Bourne Identity.

… Eller så är hela historien Quaid upplever en inplanterad dröm. Det framgår aldrig hur det ligger till.

Är bitvis sanslöst våldsam

Redan när jag såg Total Recall på bio reagerade jag på Rob Bottins make up-effekter. Filmen var ohyggligt dyr och effekterna var de mest avancerade som gick att uppbringa. Dock tyckte jag att Bottins gummiskapelser inte såg ut som något annat än gummigubbar. Mutanterna på Mars är förvisso bra designade, men de är inte särdeles övertygande. Än värre är de modeller av till exempel Arnolds huvud som förekommer några gånger – det syns lite för tydligt att det är en docka.

Men i övrigt gillar jag filmen. Jag tycker nog att den är värd ett högre betyg än en trea. Fast det är klart, actionfilmer av idag blir allt sämre, vilket innebär att nästan allt gjort före millennieskiftet upplevs som bättre. Total Recall är bitvis sanslöst våldsam. Arnold fäller bra repliker, som “Consider that a divorce!”, Michael Ironside är en ond bov, och Ronny Cox är ännu ondare.

Dokumentär om musiken

Vad som också motiverar en fyra i betyg, är bonusmaterialet på denna Blu-ray. Kommentarspåret har jag inte haft tid att lyssna på, men det ligger ett flertal dokumentärer med en sammanlagt speltid på flera timmar på skivan. En kul 20-minutersdokumentär handlar om Jerry Goldsmiths filmmusik till Total Recall. När jag såg filmen på bio 1990 tyckte jag att ledmotivet var märkligt likt Basil Poledouris musik till Conan barabaren. Intressant nog diskuteras just detta faktum i dokumentären. När jag nämnde detta på Facebook, uppmärksammades jag på likheterna med Goldsmiths egen musik till Capricorn One, och jo, den musiken är också märkligt lik den som kunde höras i Total Recall.

Första mastodont-hiten

Mest intressant är en timslång dokumentär om produktionsbolaget Carolco. Jag minns att jag tyckte att det var något magiskt med Carolcos filmer på 1980- och början på 90-talet. Den snygga loggan som skars ut på bioduken medan en fanfar spelades, och därefter följde så gott som alltid en rejäl actionrulle – bolagets första mastodont-hit var Rambo: First Blood Part II, som kom 1985.

Sänkte hela bolaget

Jag insåg att jag egentligen inte visste så mycket om Carolco, eller om männen bakom bolaget; Mario Kassar och Andrew G Vajna. Inte mer än att praktfloppen Cutthroat Island från 1995 sänkte hela bolaget. I dokumentären jämförs Carolco med det lika legendariska Cannon. Cannon var ett B-filmsbolag som under några år fick storhetsvansinne. De filmer som Carolco producerade var av samma typ som Cannons, men med rejält tilltagna budgetar. Jag förvånades över att de flesta filmer från Carolco underpresterade. Terminator 2: Domedagen och Total Recall blev massiva succéer, men de dyra flopparna, som I rättvians namn (trist svensk titel på Walter Hills stenhårda Extreme Prejudice), var många.

Nytolkningar sällan ett hot mot originalet

2012 kom en ny version av Total Recall. Jag borde nog se om den, jag minns nämligen ingenting av den – inte mer än att jag inte gillade den. Och nej, jag har inte läst om min recension av den heller. Men – vad som är lite intressant med filmen från 2012, är att alla dessa nyinspelningar, nytolkningar, och reboots av mer eller mindre klassiska filmer och filmserier sällan är ett hot mot originalet. Nämner man Total Recall tror jag att 99 personer av 100 tänker på Paul Verhoevens film, den andra är bortglömd. Ja, om man inte frågar någon som inte bryr sig om action- och science fiction-filmer, de fattar nog inte vad man pratar om.

Skriven 2021-10-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners