J.K. ROWLING : JULEGRISEN – starkt allegorisk berättelse som faller mellan stolarna

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Rabén & Sjögren
Illustrationer: Jim Field
Genre: Skönlitteratur
Originaltitel: The Christmas Pig
Översättning: Jan Risheden
Antal sidor: 278
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2021-10-12

LG är Jacks bäste vän. LG är den ende som förstår hur Jack känner sig. LG är den ende som Jack kan berätta allt för. LG är en Liten Gris av mjukt frottétyg, fylld med bönor, och LG har funnits vid Jacks sida hela hans liv. När LG försvinner måste Jack, med hjälp av den irriterande Julegrisen, rädda sin bäste vän, under den magiska natten mellan julafton och juldagsmorgon då alla ting får liv, och då resan till Förlorien är möjlig.

Förlorien är det fruktansvärda rike i underjorden som består av en massa helveteskretsar som styrs av Förloraren. Kommer Jack att kunna besegra de förlorade tingens egen Lord Voldemort i “the ultimate final battle”? Eller kommer Jack och Julegrisen att ta kål på varandra långt innan dess – för detta “bromance par” går verkligen varandra på nerverna!

J.K. Rowling är tillbaka med sin första magiska barnberättelse på svenska sedan Harry Potter – och nu är allt kryddat med julens magi.

Från vardagsrealism till allegori

Det här är en starkt allegorisk berättelse som får med allt som är trendigt, motståndsrörelser, miljöförstöring, återvinning, överkonsumtion, visselblåsare, flyktingströmmar, sorgebearbetning, förluster, skilsmässor … och människors utsatthet. En pedagogisk sekvens handlar om förlorat hopp. För även saker som man inte kan ta på kan förloras och hamna i Förlorien – och en visselblåsare har förlorat sitt hopp efter att hen har blivit oskyldigt dömd och inspärrad.

LG – lyssnar alltid och spiller aldrig bönorna

Men innan det blir julstämning och allegorisk fantasyresa i Förlorien så får vi följa Jack och LG och deras varierade liv tillsammans. Vi ska verkligen förstå vilket emotionellt kapital som Jack har investerat i LG. LG är det perfekta terapidjuret. Lyssnar jämt, säger aldrig något, emottaglig för telepati, förstår allt, skvallrar aldrig … det bönstoppade djuret är inte designat för “spilling the beans”, som vi brukar säga.

Pappa lämnar Jack och Jacks mamma med ett jättestort Lego

Mamma och pappa skiljer sig och Jack måste låtsas att allt är bra och att han förstår. Han förstår egentligen inte alls. Bara LG får höra hur Jack känner sig.

Pappa bjuder Jack på en flottig hamburgare och ett stort Lego och säger att han ska flytta utomlands. Jack säger att han förstår. Han förstår inte alls.

Det finns en viss symbolik i att Jack lämnas med något som är i tusen bitar och som han inte vill ha och som han inte vet hur han ska sätta ihop och som ingen har tid att hjälpa honom med.

Ny skola, nya prövningar, samma gamla pålitliga LG …

Mamma säger att de måste flytta. Jack måste börja en ny skola. LG är den ende vännen som Jack kan ta med sig till det nya stället. Och LG är den ende som får veta att Jack inte alls förstår, att Jack inte är glad trots allt ..

För det är så viktigt att låtsas inför föräldrarna, inför mormor och morfar, till och med inför mormor och morfars illaluktande, ouppfostrade hund. Och Jack måste också låtsas att han förstår och att allt är bra inför Brendan, mammas nye fästman. Men inför LG behöver Jack inte låtsas. LG får höra allt. LG är mjuk och gosig och med öron som för höra alla hemligheter.

Snäll skolkompis förvandlas till Den Elaka Styvsystern

När mamma gifter om sig med Brendan så får Jack en styvsyster. Holly. Först är Jack glad, för Holly har varit så schysst mot honom i skolan, hon har varit hans läskompis, men som styvsyster ställer hon Askungens styvsystrar i lä när det gäller elakheter och tjuvnyp – både verbala och verkliga.

Jack tycker inte om att Holly aldrig blir tillsagd, att hon är så bortskämd av Brendan som, vilket Holly noga påpekar, bara är hennes pappa. Jack tycker inte om att Holly är elak mot hans snälla mamma, även när hon kommer hem utarbetad efter långa nätter på sjukhuset. Holly är elak mot mormor och morfar och deras hund Toby. Och allra elakast är hon mot Jack. Hon är elak mot Jack redan på bröllopet, och därefter blir det bara värre. Jack längtar verkligen efter julen, inte för att få julklappar och en ny cykel, utan för att Holly ska tillbringa julen med sin mamma. Han ska få en Holly-fri jul. Och då är det inte järneken “holly” som Jack känner sig allergisk mot …

Drömmer om en lugn jul hemma … utan Holly …

Jack längtar efter att äntligen få andas ut i sitt eget hem. För alla bara springer efter Holly hela tiden, när hon har utbrott och stormar iväg. Jack är så trött på att tassa runt som på äggskal hela tiden. Jack är så trött på att bli tillsagd att de måste ta hänsyn till Holly – för att hon går igenom en tuff tid, för att hon är elitgymnast, för att hon är flicka, för att hon håller på att bli tonåring … Ingen bryr sig om pojken Jacks känslor. Ingen utom LG. LG och Jack ska i alla fall få fira en lugn jul tillsammans …

Förstör Jacks ängel – och LG

Men. Holly grälar med sin mamma, ställer in deras gemensamma resa och kommer hem och är elakare än någonsin. Mot Jacks mamma och mormor och morfar och Jack själv. Hon gör narr av och förstör Jacks fina ängel som han har gjort i småskolan, den som hans mamma älskar. När Holly och Jack sitter i baksätet i bilen tillsammans med mormor och morfar (som så klart bara säger till Jack att uppföra sig hela tiden) efter att ha köpt en ny och mycket dyr lilaguldglittrig ängel i affären, tar Holly LG och kastar ut honom på motorvägen där han kommer bort och blir överkörd.

No more “Mister Nice Guy”

För första gången någonsin är Jack inte en “snäll pojke” längre. För första gången i historien är det Jack som får ett utbrott. Jack får en ny, rosa bönfylld gris i förpresent, redan på julaftonen (för alla får ju sina julklappar på julaftonsmorgon i England) och morfar kallar den nya grisen för Julegrisen. JG. Men Jack vill inte ha en ny gris. Han vill ha LG. LG är den ende som alltid har förstått hur Jack egentligen känner sig …

På julaftonsnatten så växlar berättelsen spår från grym diskbänksrealism och en realistisk skildring av Jacks elände till fantasy. För på julaftonsnatten blir alla saker levande och Jack och Julegrisen bestämmer sig för att göra en Toy Story liknande räddningsexpedition för att få tillbaka den förlorade leksaken.

Dantes Divina Commedia går igen – med en gris i Vergilius roll

Boken Julegrisen har samma struktur som Dantes Divina Commedia eller John Bunyans The Pilgrim’s Progress och man märker tydligt att J.K. Rowling är en klassiskt skolad författare som kan sin latin och sin grekiska – och sin italienska. Förlorien har samma struktur som Dantes vision av helvetet.

I Divina Commedia är den romerske poeten Vergilius Dantes guide genom helvetet och skärselden. Här är Julegrisen Jacks guide. Och efter alla helvetesringar kommer Jack och Julegrisen fram till Paradiset, där de mest älskade förlorade sakerna bor, bland annat LG och Jacks egenhändigt hoptotade julängel. LG och julängeln delar ett drömhus vid en sandstrand. Men precis som i fallet med Dantes Vergilius, som inte fick tillträde till Paradiset (han var ju en “hedning”), så får Julegrisen inte tillträde till Paradiset i den här sagan. Jack är nu otröstlig igen — för han har börjat gilla den nya grisen.

Pepprat med mytologiska referenser

J.K. Rowling har pepprat denna julsaga med referenser till gammaldags mytologier – och även till egna förlorade ting – och visst känner vi igen Julegrisen som Den Utvalde Räddaren som är redo att offra sig själv för att ge någon annan ett nytt liv … Myten om den allt uppoffrande frälsaren är en av de mest spridda och livskraftiga – och den kommer i ständigt nya versioner, bland annat i blockbusterformat.

Från Jacqueline Wilson till The Pilgrim’s Progress

Första delen av sagan Julegrisen är som en utsökt Jacqueline Wilson-roman med all den vardagsdramatik som livet innehåller (Wilson är Storbritanniens mest lästa och mest utlånade författare på barn/ung avdelningen på alla bibliotek). Sedan blir det en liten dos Toy Story Därefter mycket Dante kombinerat med The Pilgrim’s Progress, och ett kryddmått Kierkegaard och existentiell ångest och försoning mot slutet.

J.K. Rowling är känd för att bygga fantasyvärldar. Men det är inledningen, vardagsdramatiken, som är bäst.

Intrikat, filosofisk och full av klassiska referenser

Visst är världen av förlorade saker intrikat och filosofisk och full av klassiska referenser. Men Julegrisen marknadsförs som en småbarnsbok, huvudpersonen är ett småbarn, han vill fortfarande ha med sig ett gosedjur överallt, till exempel i fickan när han går till skolan … Barn brukar välja hjältar som är lite äldre än de själva i huvudrollen (eller till och med vuxna hjältar, speciellt när det gäller superhjältegenren). Jack är väldigt ung medan valet av teman och den intrikata – och långa – storyuppbyggnaden är för mycket äldre läsare med mycket mer tålamod.

Det hela faller lite mellan två stolar. Och lågstadiebarn, som är den tänkta målgruppen … har de inte redan lämnat sina gosedjur bakom sig? Man tar dem i alla fall inte med sig överallt, och speciellt inte till skolan. Harry Potter-böckerna var väldigt populära bland lågstadiebarn (filmerna är det fortfarande) och han var lagom mycket “lite äldre” och hade inget gosedjur med sig till skolan utan ett livs, levande coolt husdjur och en kvast av den senaste och mest uppgraderade modellen.

Det verkar också som att J.K. Rowling förväntar sig att småbarn ska bli jätteupphetsade av en slutgiltig lösning och ett “final battle” som utmynnar i recycling. Någon har verkligen överestimerat hur mycket (eller hur lite) spänning som ryms i återvunna sugrör.

Gustave Doré och Hoppets Ängel

Slutligen – illustrationer av Jim Field brukar hyllas, och visst är det fint när Hoppets Ängel, som ser ut som en klassisk Gustave Doré ängel, flyger iväg med Jack och Julegrisen och räddar dem. Men det finns ett genomgående problem med skala och att bilderna inte går ihop med texten. LG (och Julegrisen JG) ska vara små bönpåsegrisar av frottétyg – och alla vet ju hur stora bönpåsegosedjur är, och hur stora (eller små) leksaker som ryms i jeansfickan. Det beskrivs till och med i texten hur LG (och hans look-a-like JG) går ner i fickan och hur han kan gömmas överallt. Och att man kan ha gosedjuret innanför tröjkanten och låta honom titta upp … (Typ tänk Piglet i Winnie-the-Pooh). Grisen i illustrationerna är gigantisk, stor som en halv liten julgran och skulle behöva en helt egen tröja.

Realismen regerar – fantastiska odjur får vänta

Slutintrycket är att den realistiska delen av sagan är bäst – den som är som en Jacqueline Wilson pastisch – trots att J.K. Rowling är mest känd för fantasy. Men J.K. Rowling har ju många vuxna fans, Fantastic Beasts -serien är ingen småbarnsfilmserie och under pseudonym har hon skrivit en hel rad deckare – och dessa fans kan måhända ha lite julkul med Julegrisen och alla referenser till andra verk.

Gillar ni inte de här Principerna … då finns det andra att välja bland

Det blir ofta sentimentalt, gråtmilt och melodramatiskt – men ibland glimmar det till av humor. Som i sekvensen med förlorade Principer i Förlorien. Det är ingen idé att försöka få dem alla på sin sida – i omröstningar verkar de alltid dela på sig, ungefär 50/50.
Vilket påminner om ett klassiskt Groucho Marx citat:
“Those are my principles, and if you don’t like them … well, I have others!”.

Det här är J.K. Rowlings julsaga. Och om du inte gillar gråtmilda historier – ja, då finns det andra julsagor.

Skriven 2021-10-12

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners