STEEL PANTHER, Amager Bio, Köpenhamn den 26 januari 2020

Fåniga, juvenila och vulgära? Javisst är herrarna i Steel Panther alltihopa om man nu ska välja att ta på sig den indignerades hatt. Men de har också en ytterst god tajming i sitt barnförbjudna mellansnack. På det utsålda Amager Bio flabbades det gott i publiken åt de säkerligen väl inövade monologer och dialoger de fyra bandmedlemmarna drog genom den drygt nittio minuter showen. Gitarristen Satchel dominerade för övrigt flödet av lustigheter, och så här efteråt slog det mig att han skulle kunna bli en framgångsrik stå-uppare, typ edgy folk som Dane Cook, tidige Eddie Murphy och Andrew Dice Clay. Fast då modell lättsammare och med glimten i ögat hela vägen.

Mer snuskfixerade än någonsin

Sedan skulle man kanske kunna tro att kvartetten tonat ner den skabrösa delen av sin framtoning en aning, men icke sa nicke; de tedde sig mer snuskfixerade än någonsin. Något höstens release – den femte i ordningen – Heavy Metal Rules för övrigt gav en tydlig antydan om.

Fast debutalbumet Feel the Steel är förstås alltjämt deras bästa. Något gänget av allt att döma själv insett. Hela fem av setlistans fjorton låtar hade hämtats därifrån, däribland den bästa Bon Jovi-sången Jon och hans mannar aldrig skrivit, Party All Day, Fuck All Night. Att jämföra då med totalt sex nummer från de tre senaste skivorna, bör tilläggas.

Duktiga musiker som hade kunnat bli seriösa imorgon

Därmed har denna recensions fokus hastigt och lustigt förflyttats från Steel Panthers snusk och upptåg till deras musikaliska gärning. För det är ju så; många glömmer nog att det här är en kvartett musiker som verkligen är duktiga på sin grej. Vilket alltid varit absolut nödvändigt eftersom att skämtet som helhet fallit platt till marken om herrarna varit kassa musiker. En annan aspekt och syn på saken är att de hade de kunnat bli seriösa imorgon. Om de bara velat skriva annat än sexfixerade texter det vill säga. Men så verkar ju inte vara fallet.

Garnerade utläggningar med idel könsord

För förmågan finns där ju. Det var i alla fall lätt att åtminstone bli imponerad över sådant som sångaren Michael Starrs röstomfång – illvrålandet i inledande metalsmällen Eyes of a Panther gick inte av för hackor, och det var inte enda gången. Likaså var det lätt att bli imponerad av Satchels gitarrspel. När han väl gavs tillfälle att glänsa, som i den fettrika, men välgörande korta solouppvisningen bekräftades hans professionalism.

Men som sagt, killen är en god skämtare också. Han är bra på att vara ”in character” och spela sin korkade roll övertygande. Som när han pratade att det var viktigt att inte vara grafisk i sitt språk eftersom det fanns underåriga i salongen och ändå garnerade sina utläggningar med idel könsord. Vid närmare tanke är alla fyra utmärkta aktörer i kategorin gudar av hairmetal modell 80-talet som har en förkärlek för excesser. För alltihop är ju en akt, det förstår alla. Väl.

Weenie Ride – en powerballad sjungen med känsla

It´s all good clean fun brukar det ju heta. Som när Michael Starr bjuder upp en asiatisk skönhet, tar hennes hand och studsar runt på scenen till tonerna av den catchy Asian Hooker. Eller när en annan ung dam får sitta på en barstol alltmedan powerballaden Weenie Ride avverkas i en snygg akustisk version. Starr sjöng med känsla här, men romantiskt? Knappast. Inte med en sådan text. Fast värt att påpeka här är dock att ingen i bandet tafsade på flickorna Så något gubbslem är ingen i bandet av allt att döma.

Avsikten att leka (metal)hedonister fullt ut

Det här min sjätte konsert med Steel Panther, och jag ska inte ljuga; Man börjar kunna de förvuxna kaliforniska gossarnas grepp vid det här laget, men det går samtidigt inte att komma ifrån att viss förnyelse i stand up-rutinerna gjorts sedan mitt förra gig med dem för två år sedan. Men på det hela taget är de förstås konsekventa vad gäller den höga graden av politiskt inkorrekthet. Något de uppenbarligen sätter en ära i. I alla fall när de står på scen. Det är alltså helt meningslöst för den allvarligt lagde att dra fram #MeToo i kritiken eftersom avsikten är att leka (metal)hedonister från det kokainsniffande åttiotalet fullt ut. Men som sagt; allt är bara en akt, och det är bara på kul alltihopa. Kom ihåg det.

Foto: Michael Lindström och Henrik Hildebrandt

Skriven 2020-01-27

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners