BINGOHELVETET – vildsint, men oengagerande skräckis om när Satan kommer till stan

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Gigi Saul Guerrero
Skådespelare: Adriana Barraza, L. Scott Caldwell, Joshua Caleb Johnson, Richard Brake, Claytonj Landey
Engelsk titel: Bingo Hell
Land: USA
År: 2021
Genre: Skräck, Fantasy, Komedi
Längd: 85 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 2

Detta är den andra av de två Welcome to the Blumhouse-filmer; lågbudgetskräck producerad av Blumhouse Television för Amazon Studios, som hade premiär den första oktober – den andra var Black as Night. På Amazon Prime Video listas skräckkomedin Bingohelvetet under både denna titel, och under originaltiteln Bingo Hell.

Bingo. Bingoskräck. Detta är onekligen en unik genre. En udda genre. Men är det en bra film bara för at den är udda? Tyvärr inte. Detta är den mexikanska skådespelerskan Gigi Saul Guerrero långfilmsdebut som regissör – hon har tidigare gjort en lång rad kortfilmer, avsnitt av TV-serier, och delar av antologifilmer. Det är synd att den här filmen, vars manus Guerrero också varit med och skrivit på, inte är bättre än den är.

Är kanske Satan själv

I den spansktalande stadsdelen Oak Springs bor en massa till åren komna människor som vägrar låta sig anpassas och gentrifieras. Lupita (Adriana Barraza) heter en bestämd dam som ser till att gemenskapen är stor i området, som främst bebos av mexikaner och svarta. Många lokaler i Oak Springs har slagit igen, eller sålts.

En dag anländer en mystisk man som kallar sig Mr. Big (Richard Brake). Han öppnar över en natt en ny, flott bingohall, där vinsterna är höga. Befolkningen flockas. Här ska vinnas pengar! De stora summorna lockar, nu kan de bli rika och lämna Oak Springs, skit i Lupita och hennes stolthet! Några av berättelsens huvudpersoner vinner också stora pengar. Men – priset för vinsterna är högt. Mr. Big är något slags demon, kanske satan själv, Oak Springs vinnare dör på bisarra, blodiga sätt, och ja, det här är ett tema som tidigare använts av bland andra Stephen King. Den enda som förstår vad som sker, är Lupita. Snart är det demondödardags.

Skriker ofta sina repliker

Nästan alla medverkande i Bingohelvetet spelar över på ganska irriterande sätt. Det känns som om skådespelarna gör överdrivna parodier på typiska mexikaner och svarta i pensionsåldern eller äldre. De skriker ofta sina repliker, i synnerhet Lupita är högljudd. Men vad vet jag, kanske pratar- och beter sig folk i sådana här stadsdelar så här på riktigt. Gigi Saul Guerrero är mexikanska, hon borde veta. Jag noterar att en hel del anklagar filmens rollfigurer för att vara rasistiska stereotyper, men jag tror nog att Guerrero bara försökt göra dem roliga. Detta misslyckas hon dock med.

Jobbiga och påfrestande

Bingohelvetet har en del politiska budskap som blir lite för övertydliga, vilket stör helhetsupplevelsen. Dessutom är samtliga rollfigurer rätt osympatiska. De är mest jobbiga och påfrestande. Så pass jobbiga att jag istället sympatiserade med Mr. Big. Det finns inget i filmen som engagerar, inget som får mig att bry mig om det som sker.

Skulle kunna göra en bra, häftig film

Dock tycker jag nog att Bingohelvetet är bättre än Black as Night – detta beroende på att Guerrero och hennes filmfotograf Byron Werner ger intryck av att vara virtuoser. Filmen är vildsint gjord, med knalliga färger, märkliga kameravinklar, och lite för överarbetad klippning. Dödsscenerna är blodiga och grisiga. Det är uppenbart att Guerrero gillar genrefilm, och med ett bra, ordentligt manus skulle hon kunna göra en riktigt bra, häftig film.

Filmens förtexter får mig att tänka på gamla Motel Hell från 1980. Den handlar om ett motell som heter Hello, men där o:et slocknat. I förtexterna till Guerreros film står det först Bingo Hall innan A:et byts ut mot ett E.

Skriven 2021-10-04

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners