THE NIGHTFLIGHT ORCHESTRA – sångaren Björn Strid om idén bakom bandet – “Det handlar om att vara i rörelse. Vi drack Bloody Mary på nattflyget och lyssnade på Foreigner”

Annons

Klicka för att se hela bilden

De kom från den mörka death metalsfären och drog in som en upplyftande vind över världen inspirerade av 80-talets melodiska AOR-rock. Namnet är The Nightflight Orchestra, och vad som började som ett inspirerat infall har så här femton år senare förvandlats till en både väloljad och framgångsrik enhet, som till synes långt ifrån uppnått sin yttersta potential än på ett bra tag. Exakt hur långt combon kan gå står dock skrivet i stjärnorna, men att de själva ser positivt på framtiden råder det knappast något tvivel om.

– Ja du, hade jag varit 25 hade jag svarat ”Hur långt som helst”, kommenterar sångaren Björn Strid. Men samtidigt tror jag vi kan ta det många snäpp till. Kanske kan jag till och med bli gammal med det här bandet Jag är ju 43 nu.

Inspirationen ljuset som guidar

Ålder är emellertid inget annat än en siffra, som det heter i klyschan, och 43 är definitivt ingen ålder i en tid då allt fler av rockens giganter har hunnit passera de 70. Snarare tvärtom. I fallet The Nightflight Orchestra tycks man personifiera det glada budskapet i musikaldängan från klassiska La cage aux follesom att Vår bästa tid är nu. Inspirationen utgör ljuset som guidar och produktiviteten kommer därefter av sig själv. Vilket är ett koncept som lönat sig. För det är rätt uppenbart att det gått stadigt uppåt nästan från dag ett.

– Ja, jo absolut, och jag ser det ju inte som om vi blev ett band förrän 2009 heller. Det var då vi jammade första gången. Det var då vi blev ett band på riktigt. Sedan 2012 kom ju första plattan.

Var hög på hela grejen

– Trodde du då att ni skulle hålla på så länge som ni gjort?

– Jag vet nog inte om jag tänkte så mycket på det då. Jag var så jävla inspirerad och sprutade ut låtar, och tänkte inte så mycket på det utanför. Var hög på hela grejen, och ville dela det med världen. Sedan märkte jag att folk blev väldigt glada av det vi gjorde också. Så vi har egentligen aldrig stannat upp.

Hade något speciellt

Samtidigt säger Björn att han visste att bandet hade något speciellt. Visserligen finns det ”fruktansvärt många band” som också har det, men det fanns också en mångårig erfarenhet i bagaget sedan tidigare som många andra inte har. Björn och gitarristen David Andersson från melodiska death metalbandet Soilwork medan övriga medlemmar hade meriter från andra grupper, typ Arch Enemy och helsingborgska hårdrockarna Von Benzo.

Var ett känslomässigt beslut

The Nigthflight Orchestra är i skrivande stund aktuella med sitt nya album Aeromantic II. Verket följer upp förra årets ”etta” med samma titel, och kommer med bara ett och ett halvt års mellanrum. Så snabbt brukar det inte gå, men när pandemin abrupt stoppade en pågående Europaturné förra våren började Bjorn fundera när han kommit hem.

– Då kände jag att vi inte är klara med det här i och med ”ettan”. Inte för att jag ville göra en likadan skiva igen, utan mer som något som talar till den andra. Nu tänker säkert många att det här låter som ett businessbeslut, men det var ett känslomässigt beslut. Sedan om inte coronan hänt hade vi kanske fortfarande tyckt det räckt med ”ettan”

Bara Lindemann spelade när allt stängde ner

– För då hade ni väl turnerat istället föra att göra en ny skiva, antar jag. Men vad jag förstår hade ni hunnit göra en del spelningar innan allt bröt ihop på riktigt.

– Ja, vi hade ju inte arbetat så länge med Aeromantic, men vi hade sett fram emot att komma ut och spela live. Så vi körde på i alla fall, och det kan jag ifrågasätta nu. Vi började i mars 2020, det var då det började bli allvar. Vi gjorde två spelningar i Tyskland, två i Barcelona och Madrid. Sedan stängde London och Lyon. Det var ganska bisarrt. Det var väl bara Lindemann i Ryssland som spelade då.

Alla blev sjuka

– Hur var det?

– Det var fan jobbigt. Det slutade med att vi hade möte i Lyon. Det var för jävligt. Vi hade en doktor i bandet, David. Men ingen jäkel kände till något. Sedan kom vi hem och alla blev mer eller mindre sjuka. Men ingen åkte in på sjukhus. Sedan gick vi in i studion och spelade in lite låtar. Efter det gjorde vi det sista i början på året.

– Kan tänka mig att det var lätt att hålla sig för skratt i den vevan. det var slut med att spela live på ett tag?

– Ja, där någonstans accelererade det. Vi visste inte vad det var. Sedan blev det ”Vad nu, nej”. Men när jag förstod att det var på allvar började jag acceptera det på ett annat sätt. Jag tänkte ”Det är vad det är”. Och om jag ska vara helt ärlig, så var det nog ganska bra med en paus. Det var inte så att jag önskade en pandemi. Men jag hade dubbla turnéer på gång med båda banden, och då tänkte jag att det var vad jag behöver. Att andas lite.

Sex album på nio år

Björn säger att han tror många andra kände samma sak. I hans fall aktualiserades även frågan ”Vad fan sysslar jag med” samtidigt som vissa saker kom att uppskattas mer när ekorrhjulet stod på vänt.

Något som inte hänt ofta sedan The Nightflight Orchestra började få luft under vingarna, för övrigt. Hela sex album har släppts på bara nio år samtidigt som turnerandet aldrig legat i träda särskilt länge. Särskilt inte när två band ska hållas igång mer eller mindre samtidigt. Och då har jag ändå inte sagt något om de tre album Soilwork släppte under samma tid.

Anspelar på flyg eller rymd

Men på tal om just det här med luft under vingarna: med undantag för debutalbumet Internal Affairs har alla skivor med The Nightflight Orchestra haft en titel som anspelar på flyg eller rymd på något sätt. Det började på uppföljaren till debuten, Skyline Whispers, fortsatte med Amber Galactic och Somtimes the World Ain´t Enough – som pryddes av en kvinna i rymddräkt. Innan slutligen nu aktuella albumduon Aeromantic kom in i bilden. Vilket egentligen inte är så konstigt. I alla fall blir allt tydligare när Björn lägger ut texten om detta fokus.

– Hela bandet byggdes upp på den musik vi lyssnat på. Det handlar om att vara i rörelse. Jag lärde känna David när han började i Soilwork 2006, och vi bondade mycket då i 70- och 80-talets musik, men även dess stil och kläder. Det bästa vi visste då var och sitta och lyssna på samma låtar, att prata på nattflyget, dricka Bloody Mary och lyssnade på Foreigner och Billy Joel. När 90 procent av planet sov lyssnade vi på vår bästa musik, och vi är en orkester som fångade den känslan.

ABBA en del av det musikaliska livet

Därefter kommer ämnet amerikanska 80-talssoundtrack upp. Det var en tid då man blandade melodisk hårdrock, slickad pop och svart melodiös och dansant musik, typ DeBarge och Shalamar om vartannat. Lite som The Nightflight Orchestra gör. Och därifrån är steget inte långt till ABBA. Ett namn som är oundvikligt att nämna i sammanhanget.

– Ja, absolut. Det är ju sant att de också hade olika stilar på sina plattor, precis som vi har. I USA var diskon happy, men ABBA var melankoliska och sjukt upplyftande samtidigt. ABBA är en del av vårt musikaliska liv. Men sedan kom en extra spinn på vår musik när vi fick en kvinnlig kör som backade upp. Det blev en ny dimension på låtskrivandet.

En smällkaramell som sticker ut

– Det vilar mycket glamour, show och glassig fest över det här bandet. Det verkar som om det är något ni verkligen vill bejaka?

– Ja, så är det väl. Samtidigt kommer vi från Glumslöv, så.. Men det behövs ett band som oss. Mycket annat som är retro känns ganska dammigt, men vi är som en smällkaramell som sticker ut även om vi tar musiken på allvar. Vårt koncept saknas på rockscenen.

Svårt förneka glädjen och passionen

– Ni har ju fått väldigt mycket bra kritik genom åren. Något jag är lite överraskad över både med tanke på musikstilen och den glamourösa framtoningen. Hur ser du själv på det?

– Nej, men det är ganska intressant det där. Men jag tror att folk kanske tycker vi är autentiska. De förstår att vi inte bara är några som vill låta som Foreigner och ABBA. Man märker att det finns mycket glädje och passion bakom, det är något som är svårt att förneka. Sedan känns det vi gör fräscht, det fattas ett sådant här band där ute. Jag har hört folk säga ”Jag visste inte ens om att det skrevs sådan här musik”, och vi har allt ifrån black metalfolk till hipsters och tonårstjejer i publiken.

Snacka om Jekyll och Hyde

– Slutligen; hur ser framtiden ut? Jag antar att Soilwork alltjämt finns med i planerna trots framgångarna för The Nightflight Orchestra?

– Ja, normalt sätt delar vi upp turnécyklerna. Vi var precis färdiga med Soilwork när coronan dök upp. Däremot missade vi jävligt mycket med Nightflight… Men nu när vi vilat upp oss klarar vi dubbelbokningar. Sedan hade vi ju velat njuta mer av att spela live igen också, men så funkar inte livet alltid. Sommaren 2019 gjorde vi för övrigt faktiskt två, tre festivaler då vi gjorde Nightflight… först och sedan en halvtimme efteråt spelade Soilwork. Det var bisarrt. Snacka om Jekyll och Hyde.

Skriven 2021-09-08

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners