DEL AMITRI – sångaren Justin Currie om det miljonsäljande bandets karriär: “Vi har aldrig sålt oss. Vi är inte mycket för att spela spelet”

Annons

Klicka för att se hela bilden

Gamla poprockband dör aldrig, de bara tynar bort för att till slut aldrig synas igen i de offentliga sammanhangen. Nej, det där stämmer förstås inte alltid. Fråga bara herrarna i Del Amitri. Nitton år efter senaste albumet är de tillbaka med ett nytt verk med den olycksbådande titeln Fatal Mistakes, men det satt långt inne. Att skriva nya sånger igen var inte alls som att cykla, något man aldrig glömmer. Nya varianter på hits som Nothing Ever Happens, Driving With the Brakes On och Roll to Me fanns inte på kartan när arbetet i skrivarlyan påbörjades.

– Nej, det var lite som att börja om från noll, medger sångaren Justin Currie. Från början visste jag inte om jag kunde skriva Del Amitri-sånger längre eftersom jag gjorde mycket ballader och pianobaserade saker på mina sologrejor. När man skriver för sig själv har man inte en särskild publik i åtanke, man bara gör det som intresserar en eller gör en lycklig. Så jag var ganska skeptisk från början när Iain sade ”Vi borde göra en skiva”. Jag tänkte ”Shit, är det verkligen en bra idé?”

Hade skrivit 40 eller 50 sånger

Den Iain som åsyftas är förstås Iain Harvey, bandets gitarrist och tillika Justins låtskrivarpartner. Det var han som efter ett par återföreningsturnéer 2014 och 2018 tyckte att det kunde vara en bra idé att börja arbeta på nytt material. Och till slut efter en tripp till nordvästra Skottland och tre skrivarutflykter var även Justin på banan med tanken på att skapa nytt material.

– Sedan när vi väl kommit fram till vilket band vi skulle ha med – vi hade ju flera laguppställningar under 90-talet – och bestämt oss för att det skulle vara samma liveband som vi hade under våra turnéer 2014 och 2018 blev allt mycket lättare. Jag kunde höra vad var och kunde och inte kunde göra, och det uppmuntrade mig att skriva färdigt de olika sångerna. I slutänden hade vi fyrtio eller femtio sånger, så skrivandet kom ganska naturligt.

Försöker inte vara 25

– Men vad fick dig att ändra dit till slut när det gäller det här. Jag läste en intervju där du sade att så länge ni inte försökte vara unga skulle det vara okej. Var du orolig för att det inte skulle bli så?

– Ja jag var lite orolig för det eftersom jag visste att jag inte skulle kunna återskapa samma energi som vi hade på 90-talet. Men när vi började spela in lät det som oss ändå. Det hade kunnat bli ett hemskt misstag att försöka göra något igen efter så lång tid, men det känns som om vi gjorde det på rätt sätt. Vi försöker ju inte vara 25.

– Du menar det hade varit ett misstag att försöka återskapa det gamla?

– Ja, jag tror inte vi hade kunnat klara av att göra det.

Gick verkligen hem hos publiken

– Men det fanns en annat argument för att släppa ny musik också. Du har själva sagt något om att ni var er egen jukebox när ni var ute på återföreningsturné 2014 och 2018. Vilket kan vara roligt ett tag, men sedan vill man ha någon nytt att spela också?

– Ja, jag menar vi njöt verkligen när vi gjorde den där turnén 2014, och då hade vi bestämt oss för att fokusera på vår katalog. Samtidigt visste vi att det skulle bli lite trist om vi gjorde det igen, så när vi gav oss ut igen hade vi en ny sång på setlistan. Jag menar, vi skulle kunna haft ett par till, vi hade skrivit tjugo nya sånger vid det laget, och det gav oss självförtroende. Särskilt som sången vi spelade då, You Can´t Go Back verkligen gick hem hos publiken då.

Som ett mellanting mellan Absolutely Fabulous och en David Lynchfilm

You Can´t Go Back är för övrigt också första singeln från nya albumet Fatal Mistakes. Denna har begåvats med en humoristisk video med tydliga kopplingar till bandet största USA-hit Roll to Me och dess ackompanjerande filmsnutt. Då låg bandmedlemmarna i barnvagn och kördes runt av glamourösa unga damer i Los Angeles. Nu körs de runt i rullstol av likaledes unga, men inte lika glamourösa damer i ett gråtrist Skottland. Ett vemodigt stänk kan märkas, men humorn är uppenbar i båda fallen.

– Yeah, regissören Stu Alexander kom till oss och sade ”Jag har sett på er gamla video, och vi måste göra något i samma stil som ni gjorde då”. Så det var hans idé. Sedan i Roll to Me-videon ville vi inte använda glamourösa modeller, det var något alla gjorde på 90-talet, något vi hatade. Så regissören kom med idén att göra något som var ett mellanting mellan Absolutely Fabulous och en David Lynchfilm, vilket i slutänden blev ganska fyndigt. Han gjorde något surrealistiskt som också var glamouröst. Så Stu sade ”Vad sägs om att istället för att ni är bebisar som körs runt av mödrar, så kan ni vara åldringar som körs runt i rullstol av era vårdare?”, och det tilltalade oss direkt.

– Men det är märkligt att ni blev gamlingar som ignoreras istället för bebisar den här gången?

– Yeah haha, det krävdes mycket mindre make up än vad vi hade trott för att få oss att se ut att vara tjugo år äldre, det är då en sak som är säker.

Känns som en fräsch nystart

Man behöver inte vara ett geni för att inse att Justin indirekt pratar om vad tidens tand gör, och om hur länge sedan det är Del Amitri var på (skiv)banan senast. Hela nitton år ha förflutit sedan förra albumet Can You Do Me Good? släpptes, men han säger att folk varit ”väldigt snälla” i sina omdömen så här långt. Vilket kanske inte är så konstigt. Avsikten var trots allt att göra en skiva för folk som gillade bandet sedan tidigare.

– Därför kan jag inte säga att jag är enormt förvånad över att vår publik gillar den. Samtidigt är det svårt att säga hur folk känner för sångerna innan vi spelat dem live. Men för egen del njöt jag väldigt mycket när vi repade i studion, och jag känner mig tillfreds med vad vi gjort. Så det här känns som en fräsch nystart för oss.

– Men nitton år är väldigt lång tid. Känner du att folk fortfarande kommer ihåg er?

– Kärnan av vår publik har hängt kvar, men att hitta en ny publik verkar vara väldigt svårt. Jag förväntar mig inte det. Vi gjorde det här för de som kom och såg oss live 2014 och 2018. Så jag kan känna att vi gjorde det rätta med våra återföreningsturnéer.

Insåg var tvungna spendera egna pengar

Tidsaspekten inverkade också på hur projektet med det nya albumet utvecklade sig. Sedan det väldigt tidiga 00-talet då Del Amitri var albumaktuella senast hade musikbranschen förändrats i grunden i samband med övergången från fysiskt till digital musikkonsumtion. En smärtsam piratbaserad fildelningsvåg hade initialt åderlåtit en bransch som senare skulle tvingas bita i det sura äpplet och anpassa sig till illegala illegala alternativ, snarare än till en fungerande och rättvis affärsmodell. Dessutom ville inget storbolag sajna dem längre. Långsiktigheten var borta i en (musik)värld där sneglandet på enskilda låtars streamingtal blivit regel snarare än undantag. Så i slutänden blev det till att slå ihop påsarna med framgångsrika och välrenommerade brittiska indiebolaget Cooking Vinyl istället.

– Well, initialt vill vi sajna med en stor etikett. Vi pratade med BMG, men de tittade på siffrorna och insåg att det skulle ta dem tre år för att få tillbaka sina pengar. Sedan pratade vi med Decca också. Saken var den att vi inte ville spendera våra egna pengar. Sedan insåg vi att vi var tvungna , så vi anlitade en A & R-kille vi verkligen litade på och lade budgeten på 30.000 pund.

– Det var kanske lika bra det?

– Sett i backspegeln fungerade det nog bättre istället för att ha ett stort bolag flåsande oss i nacken. Så vi gjorde skivan i ett vakuum, men initialt var tanken att någon skulle betala oss för den.

Fildelningen sög ut alla pengar

– Men problemet är ju också att ingen får betalt för själva musiken?

– Yeah, alla vill att man ska arbeta för ingenting, och det blir skrämmande när den enda inkomsten man har kommer från gigsen. Seden är det där med streaming ganska knäppt. Till att börja med är det för billigt, och problemet är att till slut kommer man att upptäcka hur skadligt det är. Sedan är det enormt energikrävande också. Varje gång någon streamar går det åt energi, så det finns en miljöaspekt att tänka på också. Det enda jag gillar med det är att artister lättare kan bli upptäckta.

– Men som du säger; det är i stort sett bara gigsen som ger pengar?

– Ja, mycket av det man gör får man inte betalt för längre för att det ses som promotande av bandet. Det är konstigt. För tjugo år sedan hade man fått betalt för ”det här”, och det blir bara värre och värre. Så nu förtjänar man sitt levebröd på vägarna. Fildelningen sög ut alla pengarna ur musiken. Istället förtjänas pengarna på turnéerna nu, så biljettpriserna har blivit idiotiskt höga.

Hade blivit dags att packa ihop

Fast oavsett vilket. Världen får ha förändras hur mycket det vill. Del Amitri är likväl tillbaka, och suget finns där. Redan 2014 spelade det återförenade bandet på Glasgows Hydro Arena för 8.000 personer. Något som knappast var fallet 2002 då kvintetten bestämde sig att lägga ner på obestämd tid efter sex album och lika många miljoner sålda exemplar. Då hade såväl publiken som radiospelningarna och skivförsäljningen minskat så till den grad att det blivit dags att packa ihop. Allt enligt Justin själv i en BBC-intervju då det begav sig.

– När vi sedan började spela tillsammans igen blev det otroligt tydligt att vi fortfarande kunde ”göra det” om vi ville, men vi ville inte göra konserter på för små spelställen. Så vi gjorde det rätta som väntade till 2013 innan vi återförenades och gjorde gig. Och det var väldigt roligt för det var en hel del känslor involverade. Publiken hade många bilder av vad vi var på 90-talet. Så jag tror vi gjorde det rätta. Om vi bara fortsatt göra Del Amitri-skivor hade det blivit irrelevant väldigt snabbt.

Tyckte om att vara soloartist

– Men när ni då lade av måste ha varit en konstig känsla att inse att det var över. Jag läste en intervju med dig där du sade att det var första gången på tjugo år du inte hade något inskrivet i din kalender?

– Jag minns faktiskt det motsatta (från den här tiden). På 90-talet fick jag en planeringsschema där det stod att jag skulle vara i Minneapolis ett år längre fram. Det var avslappnande att bli tillsagd vad vi skulle göra.

– Fast så var det inte precis när du körde solo under pausen från bandet?

– Nej, jag gjorde en jazzgrej med Cole Portersånger och arrangerade om en del av mina egna låtar. Jag lärde mig mycket av det där. Så jag tyckte om att vara soloartist för då kunde jag vara hur sorgsen, långsam och miserabel jag ville. Men jag skulle inte vilja säga att jag inte saknade Del Amitri.

Såg succén som en bonus

– Vilket är lätt att förstå. För 90-talet var en annan tid. Det var ett annat klimat i musikbranschen och ni fick framgång till slut då också?

– Jag menar, vi var lyckligt lottade på så sätt att vi inte fick någon framgång tidigt, vi hade redan gjort det här i tio år då. Så vi blev inte stressade över det plötsliga i succén. Vi såg den på sätt och vis som en bonus, och det gjorde livet mycket lättare också. Vi kunde köpa ett bättre PA-system och ljusutrustning och resa mer komfortabelt än vad vi var vana vid. Så det var ett rent nöje för oss, och rent allmänt hade vi väldigt roligt också. Vi hade mycket att göra, men vi var väldigt sociala också.

Fick en royaltycheck på 870.000 pund för sin USA-hit

– Inte minst fick ni smaka på populariteten i USA också. Jag läste en rolig historia om när du och Iain var i West Hollywood i mitten på 90-talet och ni fick en check på 870.000 pund för radiospelningarna av Roll to Me från er manager när han hämtade upp er. Det är en ”great” story?

– Yeah, det där kom som en enorm chock eftersom vi varnats för att amerikanska radioroyaltys inte skulle bli särskilt stora. Men jag kommer ihåg att jag sade till vår revisor att Roll to Me spelades var vi än gick, på K-Mart, snabbmatsställen, trendiga restauranger, klädaffärer. Överallt och alla radiostationer. Och jag hade en känsla av att vi skulle tjäna en hel del pengar på den här låten. Så vår revisor hade fel och jag hade rätt. Plötsligt kunde vi betala allas löner de närmaste fem åren, och vi behövde inte förlita oss på skivbolagets förskott. På den tiden tjänade man inte mycket ute på vägarna, så det var en fantastisk känsla.

Sade nej till Miss World-tävlingen

– Men bortsett från allting. Jag tycker ändå ni borde och kunde varit större än vad ni är?

– Ja, folk har sagt det tidigare, men det har varit en väldig massa saker vi inte har velat göra. Vi har aldrig sålt oss. Vi är inte mycket för att spela spelet. Jag tror inte vi vill bli stjärnor, så det är väl anledningen till att vi inte har sålt mer skivor. Det är saker som man säger nej som definierar vem du är. Vi har blivit tillfrågade att vara med på Miss Worldtävlingen, men vi sade nej till den också.

Skriven 2021-06-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners