FEAR STREET PART 2: 1978 – yxinslagen lär tillfredsställa, men vattentrampandet drar ner intrycket

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Leigh Janiak
Skådespelare: Sadie Sink, Emily Rudd, Ryan Simpkins, McCabe Slye, Ted Sutherland
Land: USA
År: 2021
Genre: Skräck, Mysterium, Drama
Längd: 109 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 2

A Film Trilogy Event, kallar Netflix själv tilltaget med Fear Street där man gör tre separata släpp vid en veckas mellanrum mellan varje film. Men ärligt talat streaminggiganten hade lika gärna kunnat släppa alltihop samtidigt som en miniserie på låt säga sex avsnitt. Det hade blivit ungefär samma sak . Kanske hade resultatet till och med blivit bättre då. I alla fall ur kvalitetssynpunkt eftersom man tvingats se till att hålla spänningen vid liv separat i sex var för sig fokuserade episoder istället för att som nu låta tempot sagga och sikta in sig på twisten och det programenliga blodiga klimaxet.

Å andra sidan har man förstås ändå haft böckerna det hela bygger på att förhålla sig. Men ändå, det blir likväl väl mycket vattentrampande att genomleva för tittaren. Detta framgick redan i första filmen Fear Street Part One: 1994, och det är än mer uppenbart i ”tvåan”.

Varar på tok för länge

Om jag säger så här; det blir väl mycket rännande i skogen och smygande i en grotta här än vad som är nyttigt för helhetsintrycket. Filmen klockar in på blott elva minuter från två timmar, och det är på tok för länge för den här typen av film. Billighetsrullar från 80-talet på samma tema, typ The Burning, Sleepaway Camp och icke att förglömma Fredagen den 13:e låg för det mesta och skvalpade kring 90 minuter och mindre, och det fanns det en anledning till. Därmed inte sagt att dessa var bättre, men det berodde mer på låg budget och kasst skådespeleri, snarare än på det likartade uppägget.

Utgångspunkten är förbannelsen

Som alla säkert förstår är det gamla hederliga upplägget med en tosing som decimerar ungdomar på ett sommarläger, som tagits till heders igen här. Fast utgångpunkten är förstås förbannelsen häxan Sara Fier utdelat för flera hundra år sedan. Denna gör att det är givet att någon blir besatt, och förvandlas till en icke kommunicerbar mordisk knäppis mitt i allt sommarmys. Inte så konstigt kanske eftersom lägret ifråga är byggt på samma plats som där just Fier slöt en pakt med djävulen 1666.

Systern överlevde inte

Historien ifråga tillhör för övrigt en viss C. Berman. Hon var en av få som överlevde massakern 1978, och hon berättar sin historia för några av karaktärerna från första filmen. Dessa är i sin tur är ute efter att bryta förbannelsen och därmed förhindra ytterligare ond bråd död.

Dizzy som C. Berman kallades av alla då det begav sig, var en rebellisk tjej med ett sargat förhållande till sin präktiga syster Cindy. Vilket framgår med all önskvärd tydlighet i den berättelse hon serverar. En hel del beska sanningar yttras mellan dem båda där och då, men kanske hjälpte det till att lösa upp de jobbiga känslorna de gick och bar på den där blodiga natten på lägret. Fast Cindy överlevde dessvärre inte den – det avslöjar den vuxna C. Berman redan från början – och hon har fått leva med traumat av systerns brutala frånfälle alltsedan dess.

Yxinslagen lär tillfredsställa genrefantasten

Ytterligare några hyfsade relationer utöver systrarnas utvecklas under filmens gång, men frågan är om det i slutänden inte blir väl mycket utvikningar för (skräck)historiens bästa. Särskilt som de inte följs upp ordentligt. Så när allt kommer om kring sitter man där men likväl och väntar på ett tillfredsställande slut. Eller i alla fall en cliffhanger som kan transportera en till tredje och sista filmkapitlet.

Om man lyckas? Tja, den funkar i alla fall. Men på det hela taget levererar inte Fear Street 2: 1978. Visst, de blodbesudlade inslagen som inbegriper en yxa och andra vassa föremål lär väl tillfredsställa genrefantasten tillfälligt, men något finsnickeri jämfört med klassikerna i genren framstår det här verkligen inte som. Har ytterst svårt att förstå utländska kollegor som tycker denna ”tvåa” är bättre än första filmen i triologin. Obegripligt, är nog ordet jag letar efter.

Skriven 2021-07-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners