BLAKE SHELTON : BODY LANGUAGE (Warner Music Nashville) – en gedigen och sympatisk allroundartist

Annons

Klicka för att se hela bilden

För de enbart skvallerfixerade är han förmodligen mest känd som ex-No Doubt-sångerskan Gwen Stefanis make, men för oss som mest bara är musikintresserade är Blake Shelton en av de mest framgångsrika countrysångarna de senaste två decennierna. 28 countryettor och trettio miljoner sålda singlar säger en del om framgångarnas omfattning. Liksom det faktum att mannen trots allt även lyckats kränga tio miljoner album trots att fullängdarformatet i hög utsträckning förlorat i betydelse sedan millennieskiftet.

Body Language är Sheltons tolfte album, och den som brukar uppskatta sångarens alster lär göra det med detta verk också. Som sig bör finns här lite av varje för den typiska beundraren. Inledande Minimum Wage liksom rotigt taktfasta The Girl Can’t Help It har båda en klädsam antydan till sydstatsrock i sig, Monday Mornin’ Missin You är stark popcountry av en sort som sällan blir fel, Now I Don’t är en modern gråta i ölen-ballad som låter ljuset snarare än misären skymta i slutet på tunneln och Neon Time är bakåtlutad solig sak livsnjutande Karibienälskaren Jimmy Buffett säkert hade ställt upp som duettpartner i om han fått frågan.

Går inte över gränsen

Och på tal om duetter; naturligtvis hänger fru Stefani med maken i Happy Anywhere, en banjopickande ballad med de flesta lär kunna uppskatta trots det myckna countrystuket. Sympatiskt och sött ter det sig hur som helst.

Ja, ni förstår nya albumet illustrerar tydligt varför Shelton blivit så populär. Han är lagom på något vis, och går inte över gränsen på något håll. Han balanserar vare sig mot soulen, typ Dan + Shay, flirtar med hiphop som Big & Rich och Florida Georgia Line eller kör mot den grabbiga och i alla fall tidvis alkoholstinna stilen á la Jason Aldean och Brantley Gilbert.

Var kontroversiell 2011

Eller för den delen blir kontroversiell. Jo, där ljög jag allt. 2011 släppte han Kiss My Country Ass. Även den lindrigt begåvade kan säkert räkna ut att texten romantiserar – förutom stapelvaror som öldrickande, cruisande på grusvägar, Marlborociggar och rednecks då – ”the rebel flag”, vapen, släktens krigande i andra länder och ”the outlaw crowd”. Om detta verk släppts idag hade Trumps blinda svans säkert jublat villkorslöst och sett den som ett finger mot demokraterna rent allmänt, ”den djupa staten”, väst- och östkustens ”elit” eller något annat hatobjekt.

Ett tvärsnitt av genrens alla nischer

Däremot kan man undra om Shelton har Kiss My Country Ass på sin setlista i dessa dagar. Tillåt mig tvivla. Idag är den Oklahomabördige sångaren mer känd för sina TV-jobb i shower som amerikanska The Voice och donationer till välgörande ändamål, typ cancerforskning, musikutbildning och hjälp till mat åt fattiga under coronapandemin.

Med andra ord, kontroversiell är Shelton knappast i dessa dagar. Vilket också avspeglas rent musikaliskt. Som antyds här ovan ter han sig snarare som ett lämpligt (country)alternativ för alla de som suktar efter ett tvärsnitt av genrens alla nischer. Sedan kan det hända att detta låter detta lite trist, men samtidigt levererar mannen godset. Han är en gedigen och sympatiskt allroundartist som sällan sviker, helt enkelt.

Skriven 2021-07-05

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners