NOMADLAND – utmanar traditionell dokumentärfilm med gamla feelgoodmyter och westerns solnedgång

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Chloé Zhao
Skådespelare: Frances McDormand, David Strathairn, Linda May, Swankie, Patricia Greer
Land: USA, Tyskland
År: 2020
Genre: Drama
Längd: 107 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Fox
Betyg: 3

Man ska ha husvagn … trallade en gång Galenskaparna & After Shave. Denna klassiker uppfördes på förra sommarens Allsång på Skansen och alla gungade i takt. Men … är inte nomadliv mer attraktivt när det är varmt och soligt och tidsbegränsat och fritt valt, än när det är kallt och isigt och regnigt och påtvingat … och på obegränsad tid?

Pikareskroman i filmform

Nomadland är som en pikareskroman i filmform, där de olika karaktärerna inte har något gemensamt annat än att de får träffa Frances McDormand. Frances spelar en kvinna vars man dör, hon har inte råd att behålla huset och hon drar ut på vägarna som en av Amerikas moderna fyrhjulsburna nomader, för att söka efter säsongsarbete och gemenskap med andra hemlösa och utstötta amerikaner som dragit nitlotter från den amerikanska drömmen.

Omdebatterad bokförlaga

Filmen Nomadland är baserad på boken Nomadland – Surviving America in the Twenty-First Century av Jessica Bruder. (Hade man behållit hela boktiteln som filmtitel hade Frances McDormand äntligen varit med i en film med en längre och mer komplicerad titel än Three Billboards Outside Ebbing, Missouri…). Boken är en svidande uppgörelse med den amerikanska drömmen, en reportagebok som sätter en strålkastare på hur det går för fattiga pensionärer i efterdyningarna av den ekonomiska kraschen i USA. Observera att detta är innan coronakrisen – det har blivit ännu värre sedan dess, och många säsongsjobb har blivit indragna eller har försvunnit.

Spelar sig själva

Massor av människor från boken spelar sig själva, och deras filmkaraktärer har samma namn som i reportageboken.

Dokumentärer blir allt mer lika spelfilmer – precis som om man inte kan lita på verklighetens kraft, utan att klämma in allt i det obligatoriska spänningssökandet och de tre akterna. Men i och med Nomadland får sig dokumentärfilmen ännu en rejäl törn – dokumentärer är inte nog, de verkliga människorna är inte nog, man måste dessutom klämma in en Hollywoodstjärna som spelar en huvudrollskaraktär, i detta fall Frances McDormand.

Distans till skådespelarena – och även till verkligheten

Det finns fler professionella skådespelare än McDormand i filmen och skillnaden mellan professionella skådespelare och amatörer som “spelar sig själva” känns och märks. Det är en återkommande “Verfremdungseffekt” (för att citera Brecht) som gör att man hela tiden stöts bort från filmen. Varför är de “verkliga människorna” inte nog? Varför behövs stjärnorna? Vad håller på att hända med dokumentärfilmens öde?

Uppgörelse med systemet blir till feelgood gemenskap

Boken var en utförlig uppgörelse med det amerikanska systemet – i ett av världens rikaste länder lever några av världens fattigaste människor. Ingen fri sjukvård. Inget socialt skyddsnät. Ingen garantipension. Det hade varit intressant att se vilken kick-ass dokumentär som Michael Francis Moore hade kunnat göra av samma material. Och utan Frances – och andra skådespelare.

Den här spelfilmen vandrar ofta snubblande nära feelgood, för de är så fina de fattiga människorna, de har så fin sammanhållning, de lever så nära den fina naturen …

En hyllning till frihet och fattigdom

I många amerikanska filmer – från westerns och framåt – har man hyllat nomader som drar längre västerut och rider (eller nu: kör med bil) in i solnedgången. I många amerikanska filmer har man också hyllat fina fattiga människor och deras fina sammanhållning, som i feelgoodjulfilmen Meet John Doe (Vi behöver varann) i regi av Frank Capra, som handlar om en klok luffare (ett annat ord för nomad) som kallas John Doe. Precis som i Frank Capras mest kända film It’s a Wonderful Life (Livet är underbart), bidrar alla med sina slantar och hjälper de som är utsatta. Välgörenhet – istället för socialt skyddsnät. Staten kan andas ut …

Alla kan njuta gratis av solnedgången

Visst är det fint med naturbilderna och solnedgången. Men de rika människorna i Hamptons kollar också på solnedgången, utan att frysa halvt ihjäl när naturen är mindre mysig och välkomnande.

Tre Oscars – en seger för independentfilm och småskalighet

Nomadland belönades med tre Oscars, bland annat en för bästa film, vilket en del filmkännare påpekade var ett framsteg för lågbudget independentfilmen och vilket andra filmkännare påpekade var ett tecken på vilket svagt filmår det varit på grund av pandemin. Independentfilmer har visats på små biografer för åtta personer i taget. Storfilmer har legat på is och inte fått något releasedatum. Nomadland har alltså inte behövt tävla mot filmer i stil med Ben Hur, Titanic eller Sagan om ringen. Ingen släpper så dyra filmer under ett pandemiår.

Flög under radarn – utan Frances

Nomadland är väldig lik Chloé Zhaos förra film – samma tempo, samma stil, samma sorts foto, och den filmen flög helt under radarn. Skillnaden är inte bara ett pandemiår, skillnaden är Frances McDormand. Som både spelar huvudrollen och är filmens producent och marknadsförare (alla vet att det är producentens roll att fixa pengar – och fina priser). McDormand själv fick en tredje Oscar för bästa kvinnliga huvudroll – hon är verkligen en juryfavorit. (Tidigare vinster: Fargo och nyss nämnda Three Billboards Outside Ebbing, Missouri). Man kan lugnt konstatera att det inte bara är dokumentärerna (eller nästan-dokumentärerna) utan även indiefilmerna som behöver de stora stjärnorna – för att bli sedda, omnämnda och nominerade.

Småskalighetens vinnare skalar upp …

Gissningsvis kommer Oscarsvinnaren Chloé Zhaos nästa film inte att se ut som ännu en likadan småskalig indiefilm, och med all säkerhet har hon som regissör fått en betydligt större budget när hon nu tagit sig an en superhjältefilm från Marvels universum: Eternals.

Skriven 2021-06-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners