MÅNESKIN : TEATRO D’IRA: VOL I (Sony Music) – en tydlig bekräftelse på att Eurovisionvinnarna kan göra det italienska (metal)jobbet

Annons

Klicka för att se hela bilden

Det var säkert många som satte både kaffet och lördagsgroggen i halsen när italienska Måneskin vann Eurovision Song Contest med sin Zitti e buone. När jurygrupperna sagt sitt låg Frankrikes chanson Voilà med Barbara Pravi på segerplats medan Schweiz och Gjons ballad Tears följde på andraplatsen, men när folket sagt sitt stod italienarna kvar som överlägsna vinnare. 15 år hade då förflutit sedan första gången en hårdrocks-/metallåt vann sångtävlingen. Finska Lordi vann som bekant 2006 med Hardrock Hallelujah, och alltsedan dess har allt som doftat rock i stort sett misslyckats med att göra avtryck i detta sammanhang.

Men Måneskin gjorde det alltså, och nu ser det ut som de håller på att erövra världen också. Det vimlar av topplisteplaceringar för bandet runt om i Europa, och nu står USA på tur. Både Zitti e buoni och I Wanna Be Your Slave har utmärkt sig på Billboards lista Hot hard rock songs. Förstnämnda låt nådde en åttondeplats medan uppföljaren gick hela vägen till nummer ett. På samma sätt blev Zitti e buoni för övrigt även den första italienskspråkiga sången på trettio år som nådde topp-20 i Storbritannien.

Överraskande proffsiga

Värt att notera är också att bandet nått topp tio på den globala listan utanför USA med snart 30 miljoner strömningar. Imponerande minst sagt. Särskilt om man betänker att repertoaren mestadels sjungs på italienska. Och än mer imponerande blir det om man betänker att albumet denna text avhandlar, Teatro d’ira Vol. I, nått avsevärda framgångar runt om i Europa.

Allt detta är välförtjänt, tycker jag nog. För att det här är ett begåvat band råder det knappast någon tvekan om. Trots medlemmarnas unga ålder ter de sig överraskande proffsiga. Detta förenat med ungdomlig hunger, frispråkig attityd och gränslös visuell stilfull gör att man inte glömmer dem i första taget när de väl presenterat sig för en.

Inte svårt se varifrån inspirationen kommer

Musikaliskt har de dock rört sig lite ”all over the place” sedan genombrottet i italienska X Factor 2017. För om ep:n i dess kölvatten, Chosen lite grovt räknat flirtade med alternativstuket, så var den ”riktiga” debuten Il ballo della vita året därpå ett försök att gott försök att blanda poprock med funky tendenser.

Teatro d’ira: Vol. I är dock något annat. Inte minst utgör verket ifråga ett stilskifte och en möjlighet att kliva in i hårdrocks-/metalvärlden fullt ut. Därmed inte sagt att det här är helt väsensskilt från vad kvartetten gjorde på föregångaren, men när man hör spår som In nome de padre, Lividi sui gomiti och, förstås, Zitti e buone är det inte svårt att tro på att Måneskin lyssnat en del på rap metal från pionjärer som Red Hot Chili Peppers, Faith No More och Kid Rock vidare till Linkin Park, Papa Roach och P.O.D. Därmed inte sagt att deras sound direkt låter som någon av dessa amerikanska kollegor – Rombandet gör sin version av den här framgångsrika varianten på metal- men det är inte svårt att se var en del av inspirationen kommer ifrån.

Tydliga 70-talsvibbar, catchy poprockdänga och en känslosam rockballad

Samtidigt vore det synd att påstå att bandet övergett viljan att diversifiera sig. Något denna 29 minuter korta sångsamling utgör ett tydligt bevis på. Groovet och det feta gitarrsolot i For Your Love bär tydliga hårdrocksvibbar á la 70-tal, La paura del buio är en tämligen catchy poprockdänga och Vent’anni är en känslosam rockballad.

Frågan är dock om inte Coraline är det starkaste spåret av alla. Vi talar i termerna melodiös, avskalad sak, som berättar den sorgliga storyn om en ung, ängslig och plågad flicka det inte slutar så bra för. Vackert och skirt med svärta skulle man kunna beskriva det hela som.

Energiskt inspirerad skapelse

Summa summarum får man väl säga att Måneskin ger hopp om livet för en ny generation italiensk metal. Band som Lacuna Coil och Rhapsody of Fire har hållit ställningarna länge. Det har blivit dags för andra att bidraga nu, och jag är övertygad om att denna lovande combo kan göra jobbet. Förr snarare än senare. Det utgör denna energiskt inspirerade och kaxiga skapelse en tydlig bekräftelse på.

Skriven 2021-06-28

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners