KILLING EVE (säsong 3) – fördjupade karaktärer lyfter, men relationen mellan Eve och Villanelle är alltjämt seriens nav

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Terry McDonough (episod 1, 2), Miranda Bowen (3, 4), Shannon Murphy (5, 6), Damon Thomas (7, 8)
Skådespelare: Jodie Comer, Sandra Oh, Fiona Shaw, Kim Bodnia, Gemma Whelan, Harriet Walter, Jack Reid, Kate Bracken, Alexandra Roach, Turlough Convery
Land: USA, Storbritannien, Italien
År: 2020
Genre: Action, Äventyr, Drama
Längd: 8 episoder på mellan 41-42 minuter
Visas på HBO Nordic
Betyg: 4

De är tillbaka; den spänningssökande byråkraten Eve Polastri, tidigare på MI5 och yrkesmördaren Villanelle, och nu börjar det bli riktigt komplicerat. För om första säsongen visade upp ett scenario och ett upplägg sett på avstånd och med fokus på jobbet för dem båda utvecklade den följande säsongen en lika märklig som personlig relation mellan de två huvudpersonenrna alltmedan jakten och mördandet går vidare runt om i Europa.

En lustig twist i andra säsongen är att MI5 engagerar Villanelle att gå undercover tillsammans med Eve. Måltavlan är en otrevlig knäppis och tillika miljardär vid namn Peel. Naturligtvis går inte allt som det borde, och säsongen avslutas med att Villanelle skjuter Eve mitt bland Roms gamla ruiner. Yrkesmördaren ger därmed igen för kniven Eve satte i magtrakten på henne i första säsongens klimax.

Grubblerierna hopar sig

Att relationen mellan Eve och Villanelle är av det ohälsosamma slaget behöver med andra ord knappast påpekas, och detta bekräftas ytterligare i denna tredje säsong. Fascinationen och besattheten dem emellan får dock inte lika stort utrymme här. Istället bjuds vi in att följa karaktärerna på ett mer privat plan detta tredje varv, och både grubblerierna och depptendenserna hopar sig.

En vän och kollega blir mördad

Och mest deppig är nog Eve. När inte det oansenliga MI6-kontoret, dit hon förflyttats till, upptar hennes tid jobbar hon extra med repetativa arbetsuppgifter i ett högljutt asiatiskt restaurangkök. Väl hemma tycks hon sedan mest pimpla vin och sluka TV:s shoppingkanal. Som om inte detta var nog blir en vän och kollega mördad, vilket adderar ytterligare mörka tankar på en redan svart tankebana. Och inte blir det bättre när hon reser till Polen för att återse sin frånvarande make Niko heller. Besöket tar en ände med förskräckelse, och en högaffel spelar en stor roll här.

White trashsläkten rapar upp konspirationsteorier

Samtidigt grubblar Villanelle över sin framtid. Vill hon verkligen fortsätta mörda folk? Hon påstår att så inte är fallet, men kropparna fortsätter likväl att läggas på hög i kölvattnet på hennes framfart. Inte minst gör hon upp med sitt förflutna. Ett besök på den ryska vischan i föräldrahemmet gör henne synnerligen obekväm.

Inte minst ser ut att vilja krypa ur skinnet när den obildade white trashsläkten rapar upp idiotiska konspirationsteorier med stark övertygelse. Det blir med andra ord en lättnad för henne när modern pussar dottern lätt på pannan, och säger till henne att hon inte är en del av familjen. Men det betyder förstås inte att responsen på avvisandet blir alldeles normal för det. Långt därifrån.

Drabbas av en obeskrivlig förlust

På samma gång försöker Villanelles ex-”handler” Konstantin bättra på sin relation med sin dotter hemma i Ryssland. Det går väl sådär. Dessutom verkar det som om han vill bli fri från den skumma organisationen De 12. Allt detta tar hårt på honom, och till slut tar stressen ut sin rätt.

Ja, också har vi Carolyn, Eves tidigare chef i spionsvängen. Hon drabbas av en obeskrivlig förlust tidigt denna säsing – se ovan om Eve och den mördade kollegan – men vägrar reagera eller rent allmänt visa några känslor. Den plöstligt uppdykande dottern Geraldine försöker prata med henne, som en vanlig närstående och förstående individ, men avvisas å det värsta. Fast med detta sagt, det är klart hon sörjer på insidan.

Mördarjobbet som en busigt glamourös sysselsättning

Här ska sägas att jag visst det uppskattar fördjupningen av karaktärerna, men jag kan samtidigt sakna det flyhänta berättande från första säsongen då det mesta fokuserade på Villanelles lustfyllda lönnmord runt om i Europa och det brittiska spionväsendets försök att stoppa henne.

Det var nämligen väldigt lätt redan från början att å ena sidan snöa in på den respektlösa och lite chockernde tonen i berättandet där Villanelle
mest verkade se mördarjobbet som en lönande. busig och lite glamourös sysselsättning och å andra sidan njuta av det lite gråa livet för Eve på MI5 där tristessen avbröts av dubbelspel och knivhugg i ryggen då och då och sarkastiska kommentarer mellan kollegorna i hennes närhet kunde lyfta stämningen i gruppen. Allt till fromma för oss tittare, bör tilläggas.

Dysfunktionell bara förnamnet

Sedan bör också betonas att det är fascinationen, besattheten och det tvetydiga i relationen mellan Eve och Villanelle, som är navet kring vilket det mesta snurrar från den ena säsongen till den andra. Ämnet lämnas trots allt liksom aldrig därhän. Dysfunktionell är bara förnamnet på deras relation, och frågan alla ställer sig är givetvis när de ska få till det på allvar. Eller är det rent av så att den – relationen alltså – är för komplicerad? Denna och flera andra frågor får man förhoppningsvis svar på i nästa säsong. Tills dess hålls man på halster ett tag till.

Kemin mellan Oh och Comer mildrar invändningarna

Otillfredsställande? Kanske det, men till skillnad från vissa av kollegorna på andra sidan Atlanten tycker jag nog denna tredje säsong ugör ett tydligt lyft jämfört med den förra. Dessutom är det givet i min bok att den uppenbara kemin mellan Sandra Oh och Jodie Comer mildrar och förlåter de invändningar som kommit i dagen vad gäller ”trean”. Vilket faktiskt säger en del om den här alltjämt unika seriens kvaliteter.

Skriven 2021-06-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners