STUDIO GHIBLI : JAG KAN HÖRA HAVET – triangeldrama och inställd skolresa

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Umi ga kikoeru
Regi: Tomomi Mochizuki
Originalröster: Nobu Tobita, Toshihiko Seki, Yoko Sakamoto, Yuri Amano, Kas Araki
Land: Japan
År: 1993
Genre: Animerat, Drama, Romantik
Längd: 72 minuter
Format: DVD, Blu-Ray
Distributör: TriArt Film
Betyg: 3

Jag kan höra havet (Ocean Waves) handlar om en kärlekstriangel på en japansk gymnasieskola. Taku och Yutaka har varit bästa vänner sedan de båda två protesterade mot att deras skolresa till Kyoto ställdes in på högstadiet – eftersom gymnasieeleverna inte hade presterat tillräckligt bra på sina slutprov. Vilken bestraffning! Så orättvist! Det tyckte alla. Men Taku och Yutaka var de enda två elever som kom till protestmötet.

Gymnasiets skolresa ska gå till Hawaii – vilket är betydligt dyrare än att åka till Kyoto. Taku jobbar extra många långa timmar för att få råd att följa med på resan. Takus och Yutakas vänskap spricker när en ny tjej kommer till klassen – Rikako.

Tvingar henne ljuga ihop saker

Hon anses vara attraktiv och cool eftersom hon är från Tokyo och det verkar som om Rikako och Yutaka har sällskap. Han hjälper henne i alla fall med allt och hon får bra betyg. Dock dumpar hon honom precis innan han ska skriva sina slutprov, och hon gör narr av hans lantliga dialekt och säger att hon har legat med hans bäste vän Taku. Vilket inte är sant. Yutaka, som varit klassetta hela året, misslyckas på proven och hamnar skamfyllt i sommarskola. Under tiden har Rikako även hunnit låna (och “glömma bort” att hon lånat) Takus surt förvärvade slantar, och Rikako sätter hela tiden press på sin tjejbästis och tvingar henne att ljuga ihop saker.

För liten och inskränkt värld

Nutiden ger ett ramverk till händelserna, som alla ligger i det förflutna, och vi förstår att den flitigt diskande Taku har flyttat till Tokyo för att plugga där, Yutaka har flyttat till Kyoto, de två forna vännerna har inte direkt någon kontakt med varandra och ingen av dem har kontakt med Rikako.

Så … var det värt det? Alla tårar, all smärta och alla örfilar och knytnävsslag (Yutaka knockar Taku rejält i en scen, när de slåss om tjejen). I filmen ingår också en “high school reunion” där en tjej i klassen konstaterar att inget som hände i gymnasiet egentligen var viktigt – världen dåförtiden var helt enkelt för liten och för inskränkt.

Ser billig ut

Ocean Waves har några uppenbara fel och svagheter. Även om det är en Studio Ghibli film så känns det inte som en Studio Ghibli film. Kvaliteten saknas. Tanken var att yngre förmågor skulle få chansen att göra något billigt som skulle släppas direkt till TV (och på DVD) istället för att göra en dyr biofilm som vanligt …

Men Ocean Waves blev varken snabbt gjord eller särskilt billig. Ändå ser den billig ut – inte alls som Studio Ghiblis maffiga biospektakel. (“Bra och billig” är alltid bättre än “dålig och dyr” … Bra saker brukar dock bli dyra, men bara för att det blir dyrt blir det dock inte automatiskt bra …)

Bättre när det pratas mindre

Bakgrunderna är oftast vita, alla är iklädda skoluniformer med vita skjortor, och karaktärerna har vita eller ljusa kläder även på fritiden (och när det jobbas och diskas på restaurangen). Snygga vyer ramas in av en tjock, vit ram. Eftersom det skulle vara en “billig film” har man inte lagt pengar på någon dubbning — och versionen med japanskt tal serveras med vit text på mestadels vit bakgrund. Ingen höjdare för lättlästhet. Och massor av text är det – för folk pratar hela tiden, och dessutom levererar huvudpersonen en voice Bover där han pratar och pratar och pratar och tolkar vad som händer i bild …

Film är i allmänhet bättre när det pratas lite mindre. Och när det inte behövs voice-overs för att förklara saker. Saker blir i detta fallet varken bättre eller tydligare av förklaringarna. “What you see is what you get.” Två vänner tappar både omdömet och sin vänskap på grund av en tjej som behandlar dem båda två (och även sin egen tjejbästis) som skit.

Är som en trofé för killarna

Studio Ghiblis filmer brukar vara mästerliga på att berätta i bilder – utan prat (trollet Totoro har till exempel inte en enda replik under hela filmen) och filmerna har dessutom oftast ett inkluderande kvinnligt perspektiv. Det är intressant att lära känna alla, från femåriga Mei som blir vän med Totoro, till prinsessan Nausicaä som är beredd att offra sig själv för att rädda sitt folk. Från Taeko som åker på semester för att plocka safflor till häxan Kiki som gör allt för att leverera paket i tid … och alla de kvinnliga karaktärerna är starka, intressanta och sympatiska på olika sätt, och man får lära känna dem på riktigt.

Men i Ocean Waves ser man Rikako, den enda kvinnliga huvudpersonen i filmen, utifrån, hela tiden … Hon är som en trofé som de olika killarna ska erövra. Dessutom verkar Rikako mest av allt knepig, elak, självisk och osympatisk. Varför är alla kära i henne? För att hon är “den nya grejen”? Det värsta är när hon förstör Yutakas chans till bra betyg och vidare studier. Taku kan ju alltid diska ihop pengarna som Rikako lånat på nytt, efter att hon levererat lögnen att hon blivit rånad …

Är det temat som gör filmen så ointressant? “Self obsessed high school students” och deras “hjärta och smärta” klyschor?

Den första och enda TV-filmen

Unga huvudpersoner och en kärlekshistoria mellan unga huvudpersoner behöver inte automatiskt innebära att historien blir långtråkig och klyschig. Och det kan vara rätt beslut att satsa på ung talang … även om det gick snett i detta fall. Ocean Waves, Studio Ghibli film nummer sju, blev den första och enda TV-filmen från den berömda filmstudion.

Om du lyssnar noga (Whisper of the Heart) är Studio Ghibli film nummer nio, och den är en solklar fempoängare. Ung talang (som sorgligt nog gick bort efter att ha regisserat bara en film) har skapat en historia om ung kärlek som är överjordiskt vacker – och perfekt tecknad! Med alla nyanser.

Rätt regissör och rätt manus kan göra en kärlekshistoria mellan två högstadieungar till något magiskt, episkt och minnesvärt. Om du lyssnar noga är precis lika klassisk som alla de böcker som huvudpersonen läser i filmen …

Mer om detta senare i Studio Ghibli artikelserien!

Skriven 2021-04-05

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners