EVANESCENCE : THE BITTER TRUTH (Columbia) – passionen och rösten är intakt, men nya albumet lever inte upp till föregångarnas klass

Annons

Klicka för att se hela bilden

Väntan har varit lång. För lång. Ett decennium, närmare bestämt. Så lång tid har det alltså tagit för Evansecence att följa upp det självbetitlade verket från 2011. Därför är det förstås väldigt roligt att bandet är tillbaka. Men när jag nu lyssnat igenom The Bitter Truth måste jag säga att mindre besvikelse kan kännas.

Som alla med minsta koll på genren kvinnligt frontad symfonisk och/eller gothigt doftande metal vet är Amy Lee den enda kvarvarande originalmedlemmen, och hennes stora röst är också det som ger bandet en omisskännlig distinkt karaktär. Som alltid och i vanlig ordning, får man väl säga.

Lever inte upp till föregångarnas klass

Dock måste jag säga att The Bitter Truth inte är i närheten av att leva upp till överraskande starka föregångaren, den självbetitlade Evanescence och definitivt inte fantastiska debuten och megasuccén Fallen. Vem vet, kanske kan ytterligare ett antal lyssningar förändra den synen, men i skrivande stund känns det inte som om det här är den sångsamling man önskade sig med kvintetten.

Passionen är uppenbar

Men visst, förstasingeln Wasted On You är en vacker orgie i vemod över en relation som sjunger på sista versen. Samma tema vevas med framgång även i riffiga Better Without You. ”It makes my smile to know that I´m better without you”, sjunger Lee i refrängen, och man har verkligen ingen anledning att tvivla på att hon menar det hon sjunger. Passionen är uppenbar, om man säger så.

Mörker råder här också

På samma sätt uppskattar jag mixen av det stötiga riffandet i versen och den mjuka refrängen i Part of Me samt pianoballaden Far from Heaven för att, well, det är en fin känslofylld pianoballad, och mer behöver faktiskt inte sägas. I särklass mest udda är emellertid Yeah Right med sin galopperade rytm och på det hela taget upplyftande ton. Fast den som lyssnar på texten kommer förstås att märka att det är mörker som råder här också.

Försoning med forne bandkollegan önskas

Fast det är förstås bara precis som det ska vara. Lee har alltjämt gothkänslan intakt, liksom trovärdigheten. Men precis som antyds i början på texten här ovan, låtmaterialet i övrigt övertygar inte helt. Och med risk för att nu vara bakåtsträvare. En del av mig hade önskat att Lee försonats med sin bandkollega och låtskrivarpartner från tiden med Fallen, Ben Moody. De kunde åtminstone gjort ett försök att uppdatera sin forna kemi.

Vem vet, kanske hade de då också kunnat få med albumets producent Dave Fortnam (Godsmack, Simple Plan, Slipknot med flera) på tåget. Man kan inte återskapa gammal magi, säger du kanske. Och jag håller med, ofta är det så. Men i det här fallet hade det varit värt ett försök. Fallen utgör trots allt en milstolpe för 00-talets metal, och det som Lee, Moody och Fortnamn skapade då hade förtjänat en fortsättning. Om än en kraftigt försenad sådan.

Skriven 2021-04-19

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners