SMITH/KOTZEN – Richie Kotzen, albumaktuell med Iron Maidens Adrian Smith om sin långa karriär: “Jag hade aldrig en plan B”

Annons

Klicka för att se hela bilden

En av dem är gitarrist i Iron Maiden sedan fyrtio år medan ”den andre” är den sjungande multiinstrumentalisten i supergruppen The Winery Dogs. Det är alltså Adrian Smith och Richie Kotzen som åsyftas, och de har ett projekt och ett album ihop under det fullt logiska namnet Smith/Kotzen. Ett projekt som enligt den sistnämnde så här långt – denna intervju gjordes redan i mitten av februari – fått ”väldigt positiva reaktioner”.

– Så ”so far so good”, säger Richie Kotzen om responsen så här långt när jag når honom på telefon från hemmet i USA. Fast från början var det meningen att releasen skulle sammanfalla med lite konserter, men det får vänta till världen öppnar upp igen.

”Kritik kan tillintetgöra en”

”En mix av blues, hårdrock, traditionell R&B och mer”, betecknade rockmagasinet Ultimate Classic Rock duons debut som, ett omdöme som rimligen borde ha gjort den diversifierade Richie både glad och nöjd. Men på en rak fråga om vad kritikernas och andras åsikter betyder i dessa dagar ställer han sig rent allmänt kallsinnig.

– Ja, jag tror det där är något alla andra får bry sig om. När jag började med det här en gång i tiden fick jag erfara att man lätt kan ta sig av sådant där. Men efterhand som jag förfinade mitt hantverk fick jag självförtroende nog att inte bry mig så mycket. Men det som är crazy med allt det här är att nu när sociala medier finns kan alla uttrycka sin kritik, och det kan tillintetgöra en. Samtidigt är det inget jag involverar mig i. Såvida jag inte läser något som är helt fel på det.

Påminner om Paul Rodgers och tidiga Rod Stewart

– Så om man nu ska undvika felaktigheter. Hur skulle du vilja beskriva ditt och Adrians album för någon som följt din tämligen mixade karriär så här långt?

– Well, det påminner mig om en del av de gamla skivor jag växte upp med. Sådant jag brukade sitta ner och lyssna på på vinyl. Adrian och jag har gjort ett par bluesiga låtar, men det finns en del stänk av soul på den. Och en del classic rock, som påminner om Paul Rodgers och tidiga Rod Stewart. Men när vi gör samma sak tenderar det att bli lite tyngre.

Åker till Västindien för att tömma huvudet

Richie menar att han och Adrian fann en gemensam grundsyn i just den klassiska och bluesbaserade rocken. Men med detta sagt var det inget som var givet att det skulle bli ett album från början trots att de varit vänner ett bra tag.

– Nej, många sådana här samarbeten funkar inte på det viset. Man måste komma fram till om man har något att säga först, om de rätta vibbarna finns där. Och det vet man inte förrän man börjat jobba på något. Men vi kom fram till att vi hade det, annars hade vi inte gjort det här.

– Vad jag förstår lyckade ni spela in hela albumet i Västindien innan pandemin slog till. Vems idé var det?

– Det var Adrians. Han åker dit för att tömma huvudet då och då. Han har ett mysigt hus där som jag bodde i. Själva hade jag aldrig varit där tidigare, och bara några dagar innan dess var jag i Miami och gjorde några gigs. Men första dagen hos Adrian hängde vi bara och tog några drinkar. Sedan tog vi itu med musiken dagen därpå.

Skapad i avslappnad miljö utan jobbiga egon

Richie säger hans minne är lite dimmigt, men han tror att inspelningarna tog omkring tre veckor att färdigställa. Väldigt snabbt marscherat, kan tyckas, men då ska man komma ihåg att låtidéer och riff hade skickats fram och tillbaka mellan herrarna under ett par års tid innan dess när deras respektive scheman tillät.

– När allting sedan var klart kom *Kevin Shirley in och mixade Han an är en cool, icke bullshit typ . Om han inte gillar något säger han det bara. Han får jobbet gjort.

– Och rätta mig gärna om jag har fel här, men den låter som om den här skivan skapats i en väldig avslappnad miljö utan några jobbiga egon involverade?

– Helt riktigt, och det hjälpte oss verkligen. Vi var redan vänner med alla som var där. Vi visste vad vi gjllade, och vi fick resultat genom att jamma med varandra. Sedan fanns det ett annat rum i huset där vi hade roligt och spelade coverlåtar och sånt. Vi hade ändå ingenting annat att göra, och därefter ledde en sak till nästa och så vidare.

Delade på sång och gitarrsolon

– Men samtidigt trots den avslappnade stämningen verkar ni varit noga med att dela sånginsatserna jämnt. Var det ett medvetet beslut eller bara blev det så?

– Well, tanken var att vi skulle dela på sången och gitarrsolona. Men om jag till exempel hade en melodi som passade Andrew bättre kunde han kanske lika gärna sjunga den. Men allt var väldigt lättsamt. Om vi hade en bra idé var det bara ”Låt oss göra det då”. Så det här är nog den skiva som varit lättast att göra någon gång.

22 album i eget namn

Och Richie borde veta. Genom åren har han inte bara varit medlem i Poison, Mr. Big och nuvarande supergruppen The Winery Dogs, utan också varit involverad i idel samarbeten med folk som jazzgitarristen Stanley Clarke, ex-Deep Purplesångaren, Glenn Hughes, Kiss basist Gene Simmons och välmeriterade producenten Richie Zito. Ändå ser han sig i första hand som soloartist. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han gett ut hela 22 album i eget namn.

– Om man ser på min karriär är det uppenbart att jag är en soloartist. Jag har släppt skivor sedan 1988, så för mig när jag ser på livets realiteter är det givet att det är så. Men samtidigt har jag haft lyxen och privilegiet att få arbeta med en hel del fantastiska människor, att få göra det med Stanley Clarke var onekligen en speciell grej. Men med Adrian gillade jag det faktum att jag kunde lämna över ansvaret till honom. Det var ett bra tillfälle för mig att göra det.

– Varför det?

– Jag höll på att göra ett nytt soloalbum inför min 50-årsdag också i samma veva, 50/50. Det är helt nytt album med femtio låtar. Jag hade en massa nya idéer liggande då. Jag såg på dem, och tänkte att om jag gjorde något med dem skulle det bli intressant.

Tänker göra ny skiva med The Winery Dogs

Men solokarriären är inte det enda som utgör en permanent del av Richies yrkesliv nuförtiden. Sedan 2012 har den sjungande gitarristen även The Winery Dogs tillsammans med före detta Dream Theatertrummisen Mike Portnoy och Mr. Bigs gitarrist Billy Sheehan, och tvärtemot vad många tror växte bandet fram som ett gemensamt projekt, han blev aldrig tillfrågad om att gå med.

Nej, det blev jag inte. Jag bildade bandet. Vi gick in i ett rum och bestämde oss för att göra det ungefär som Adrian och jag gjorde. Jag, Billy och Mike är goda vänner, och vi tänker göra en ny skiva snart igen. Det handlar bara om timing innan vi går in i studion igen.

En bra erfarenhet spela med Poison

– Det du har med The Winery Dogs känns väldigt permanent. Till skillnad från då du var en del av Poison i början på 90-talet. Jag läste ett citat av dig då du ska ha sagt ”att vara med i Poison hjälpte mig glömma jag var en musiker”?

– Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin ska ha sagt det. Något så negativt. Jag tycker det var en bra erfarenhet för mig som 21-årig ”kid” att spela med ett så framgångsrikt band som Poison. På samma sätt var det faktiskt min idé att bilda The Winery Dogs, så det där är problemet med Wikipedia. Allting läggs upp där. Det vore bättre om sådant bara utelämnades.

Ville bara bli en artist som gav ut skivor

– Slutligen; hur ser du på din karriär så här långt?

– Well, jag är verkligen tacksam. Jag har ett väldigt bra liv. Jag har uppnått så många mål, varav en del jag aldrig trott jag skulle klara. Från börjar var det enda jag ville att bli en artist som gav ut skivor, och ha en publik för dem, och det har jag gjort ända sedan jag var tonåring.

– Så vad hade du gjort om du inte blivit musiker på heltid?

– Vet inte. Jag har ju aldrig gjort något annat än det här. I början spelade jag i ett coverband, och det genererade pengar, så det var aldrig en fråga om att ha att alternativ. Jag tänkte bara ”Jag är en musiker som spelar gitarr och sjunger”. Det blev en inbyggd insikt, och sedan växte ansvarskänslan utifrån det. Så jag hade aldrig en en plan B om det är det du menar.

Skriven 2021-04-08

*Kevin Shirley

Våra samarbetspartners