SOPHIE ELLIS-BEXTOR åter albumaktuell, men “som popsångerska kan man aldrig vara säker på att få göra en skiva till, så jag har haft tur”

Annons

Hon slog igenom som ung, discofierad popdonna då seklet precis hade inletts med sådant som Groovejet (If This Ain´t Love), Get Over You och naturligtvis signaturmelodin Murder on the Dancefloor. Idag knappt tjugo år senare är Sophie Ellis-Bextor alltjämt ung, och hon är tillbaka i den dansant uppspelta sfären igen med ett senkommet Greatest Hitsalbum efter några indieorienterade skivor med rosade singer/songwritern Ed Harcourt i producentstolen. Och allt beror på pandemin som förändrade allt vid årets början.

Spontana “konserter” i köket

– Yes, så är det, bekräftar sångerskan per telefon från hemmet i London. Jag har gjort ett par album med Ed, och var mitt i arbetet med att göra ett till med honom. Vi kommer bra överens, men när världen stängde ner tog vi paus. Också började jag sända konserter från köket istället.

Konserter, frågar ni er måhända nu retoriskat och kliar er i huvudet. Men svåra tider kräver nya metoder. Spontana “konserter” i glittrig catsuit med maken Richard Jones, till vardags basist i bandet The Feeling – bakom kameran och de fem barnen skuttandes omkring medan hon sjöng blev ett substitut för den vardag som tillfälligt blev historia.

Inspirerade till första samlingsalbumet

– Ja vi som har skapande jobb är så lyckligt lottade att vi bara kan reagera på det som händer, hänga på och göra något annat. Jag bara gjorde de här konserterna och lämnade dem där på Instagram. Men vet du, jag har fått många som följer mig på mitt community på grund av det. Ändå är allt så fånigt. Vi bara hoppar runt medan jag sjunger. Men bara det funkar, eller hur?

Men fånigt eller inte. I slutänden inspirerade dessa hemmaupptåg sångerskan att göra sitt första riktiga samlingsalbum. Titeln blev därför fullt logiskt Songs from the Kitchen Disco. På tiden, kan tyckas. Debutverket Read My Lips släpptes trots allt redan 2001.

Har gjort cover på Alcazar

– Exakt, well det är lustigt för förra året släppte jag en *samling där jag spelat in orkesterversioner av det här sångerna. Samtidigt tänkte jag “Vad är poängen dessa dagar med en vanlig Greatest Hits-skiva?”. Folk kan ju plocka vad de vill på nätet. Fast det blev faktiskt något riktigt bra av det till slut. Vi gjorde det här som en hyllning till kökskonserterna, och jag säger “vi” för att hela familjen var inblandad i dem. Samtidigt kan vi känna att det har varit ett väldigt underligt år för oss, Att uppträda för folk är ju en stor del av våra liv.

– Nu är det här ju som sagt en Greatest Hitsskiva, men utöver några nyinspelningar av gamla sånger har du har också spelat in några nya covers i form av Alcazars Crying at the Discoteque och lite oväntat, My Favourite Things från Sound of Music?

– Jag älskar Crying at the Discoteque. Den har varit en del av min setlista länge. Säkert de senaste femton åren. Och vad gäller My Favourite Things, om du hade känt mig hade du vetat hur stor fan jag är av Julie Andrews.

Behövde göra något roligt och upplyftande

Songs from The Kitchen Disco markerar ju din återkomst till samma poporienterade sound du blev känd för från början. Var det de tuffa tiderna som vi alla lever i som I första had inspirerade dig att se tillbaka?

– Ja, men det hade också lite med nostalgi att göra. Det var något jag ville göra. Och jag behövde göra något roligt och upplyftande. Disko är bra för det. Sedan kommer albumet jag gör färdigt nästa år inte alls att vara disko. Men dansmusik är något väldigt vitalt. Det ska inte bara vara “doom and gloom”, jag vill ha annat också.

Älskar samarbeta med Ed Harcourt

Bland det där andra hittar man då förstås också som tidigare nämnts materialet som växt fram med Ed Harcourt. Hennes två senaste album med nya sånger har båda växt fram med honom som både producent och medkompositör, och nästa års release kommer således då också att innebära tredje gången gillt i detta avseende.

– Du vet, vi älskar att arbeta tillsammans. Vi tänker ganska lika, och det bästa är när det inte känns som om vi jobbar. Vi skrattar oss fördärvade mycket, och när vi väl kommer igång bara rullar det på.

– Men jag antar att en del såg honom som en ganska oväntad samarbetspartner för dig i början?

– Aah, jag vet inte. Om det var så sade de inte det direkt till mig i alla fall. Och redan på min första skrev jag med Moby och Alex James från Blur.
Så jag har alltid gjort så här. Vad är det värsta som kan hända?

Var inte skyldig någon någonting

– Men ändå, var du inte lite rädd ändå att fansen inte skulle acceptera det nya sortens material som du spelade in till Wanderlust och uppföljaren Familia?

– Yeah, men vet du vad. Jag kände när jag gjorde Wanderlust att jag hade haft tio år då jag gjort kommersiell pop. Så jag tänkte jag gör det här själv, och betalade det med mina egna pengar. Då var jag inte skyldig någon någonting. Jag var 34, och kände för att ändra på landskapet en aning. Sedan är det så att det måste kännas bra med varje release. Och jag kände mig väldigt lycklig över Wanderlust. Dessutom har jag förstått att både du och jag har ganska olika saker på skivhyllorna. Det handlar om sensibiliteten och om sångerna är bra, och då spelar typen av produktion ingen roll.

DJ-samarbete blev räddningen

Vid det här laget har tjugo år förflutit sedan Sophie inledde sin solokarriär. Då 1999 var framtiden osäker. hennes band Theaudience hade precis splittrats efter att deras skivbolag Mercury hade nobbat demos som skulle bli uppföljaren till den självbetitlade debuten. Men året därpå kom räddningen när ett samarbete med italienske DJ:n Spiller blev en oväntat stor framgång. Deras gemensamma singel Groovejet (If This Aint´t Love) blev en präktig listklättrare runt om i Europa, och på den vägen fortsatte det.

Två miljoner sålda exemplar

Sångerskans lycka var i alla fall tillfälligt gjord, och 2001 såg solodebuten Read My Lips dagens ljus, en skapelse som i slutänden skulle komma att sälja i två miljoner exemplar världen över. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, och den initiala framgången har väl i ärlighetens namn aldrig kunnat upprepas. Men Sophie kan fortfarande se positivt på karriären som helhet.

– Oh aah well, jag antar att om jag tagit mig tid att reflektera, så skulle jag tycka så. Jag är verkligen glad över att jag har en relation med folk, och att de bryr sig om vad jag gör. Det finns en medvetenhet om hur jag känner inför saker. Så jag är faktiskt lyckligt lottad. I egenskap av popsångerska kan man aldrig vara säker på att få göra en skiva till, så jag är en av dem som har tur.

Kan inget annat

– Samtidigt är de ju så att det alltid varit svårare för kvinnor att hålla karriären vid liv när barnen kommer in i bilden även i den här branschen? Och du har ju fem stycken, dessutom?

– Yeah, men man måste ha lite envishet. Och ärligt talat har jag inte en aning om vad jag skulle göra om jag inte hållit på med det här. Jag kan inget annat. Men visst, det är mycket att göra. De tre minsta är ju bara ett, fem och åtta år gamla. Å andra sidan är det två andra 17 och 12, och de har alltid saker att göra själva. De lever sina egna liv. Samtidigt har de varandra. Jag tror alla kommer att uppskatta det när de är äldre.

Måste kunna anpassa sig

– Hur ser du på framtiden?

– Oh, blimey. Det är inte precis något jag kan säga något om nu. Men jag har väl några idéer. Men är det något man lärt sig av det här året, så är det att man aldrig vet vad som ska hända. Man får väl följa strömmen, det är allt jag kan säga. Man måste kunna anpassa sig och vända på en femöring om det skulle behövas. Om jag till exempel har ett gig samma vecka som plötsligt blir inställt får jag göra något annat. Men en sak är säker; pandemin har verkligeh gjort mig sugen på att åka ut och spela live.

Skriven 2020-12-09

*The Song Diaries är titeln på albumet som åsyftas.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners